Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl den store (frankisk och langobardisk konung) - Karl II, den skallige (kejsare) - Karl III, den enfaldige (fransk motkonung) - Karl IV, den sköne (konung av Frankrike) - Karl V, den vise (konung av Frankrike) - Karl VI (konung av Frankrike) - Karl VII (konung av Frankrike)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL
landsfadern. Det var med rätta, ty ingen kan
betvivla, att han är en av alla tiders främsta
härskargenier. — Litt.: Einhard, ”Vita Caroli”
(ed. O. Holder-Egger, 1911); S. Abel & B. v.
Simson, ”Jahrbücher des fränkischen Reichs
unter K. dem Grossen” (2 bd, 1883—88); A.
Dopsch, ”Wirtschaftsentwicklung der
Karolin-gerzeit” (2 bd, 1912—13); E. Patzelt, ”Die
karo-lingische Renaissance” (1924). B.
3) K. II, d e n s k a 11 i g e (fra. le chauve)
(d. 877), son till Ludvig den fromme. K:s mor
Judit sökte förmå Ludvig att till K:s förmån
ändra de träffade arvsföljdsbestämmelserna;
ett krig utbröt, som avlöpte olyckligt för
Ludvig. Genom dödsfall i brödraskaran blev K.
dock ej lottlös utan erhöll vid faderns död
940 rikets v. delar. Jämte Ludvig den tyske
bekämpade K. den äldste brodern Lolhars
anspråk på överhöghet, varefter 843 fördraget i
Verdun (se d.o.) befäste det frankiska rikets
definitiva delning. I sin riksdel regerade K.
svagt och måste i Kiersy 877 göra stora
medgivanden åt aristokratien; länens ärftlighet blev
ett faktum. 870 utökades K:s rike åt ö. genom
fördraget i Mersen (se d.o.); efter Ludvig den
tyskes död 876 inföll han i Tyskland men
besegrades vid Andernach. Kejsare 875. B.
4) K. III, den enfaldige (fra. le
simple) (879—929), son till Ludvig II av
Frankrike, uppställdes ss. motkonung mot den 888
nyvalde franske kungen Odo och blev 898
allmänt erkänd. Vikingarna härjade svårt, och
911 upplät K. Normandie åt Rollo. Han led
923 nederlag vid Soissons mot upproriska
aristokrater; motkonungen Robert stupade i slaget,
men stormännen valde Rudolf av Burgund till
konung. K. dog i fängelse, hans maka och
barn funno en tillflyktsort i England. B.
5) K. IV, den sköne (fra. le bel), konung
(1294—1328), son till Filip den sköne,
efterträdde 1322 sin bror Filip V. K. fullföljde sina
föregångares strävan att hävda den starka
konungamakten, underlade sig det engelska
Guyenne och stödde sin bundsförvant påven
mot kejsar Ludvig av Bayern. E.Lö.
6) K. V, d e n v i s e (fra. le sage), konung
(1337—80). Då hans fader Johan den gode
blivit fången vid Poitiers, måste K. som
tronföljare möta den konungadömets kris, som
inbröt, markerad av ständernas försök att
övertaga makten. Sedan fred med England vunnits
1360 och K:s fader avlidit 1364, arbetade K.
under en 16-årig regering på landets ordnande.
Skicklig och ihärdig, visade han sig i stånd att
finna goda medhjälpare på olika områden. En
militär organisation infördes, ordning i
förvaltningen eftersträvades. K. ingrep mot oroliga
vasaller. Samtidigt arbetade han på lång sikt
med att förbereda ett
nytt krig mot
England. Detta utbröt
1369 och gav under
Du Guesclins ledning
till resultat, att det i
freden 1360 förlorade
återvanns. — K. var
litterärt intresserad
och i motsats till sin
fader och farfader
icke krigare.
Bräcklig till hälsan, tidigt
mognad under 1350-
talets olyckor för landet, förde han ett
stillsamt liv bland böcker och statsgöromål. —
Litt.: R. Delachenal, ”Histoire de Charles V”
(5 bd, 1909—31). I.A.
7) K. VI, konung (1368—1422), son till K. V.
var vid sin tronbestigning 1380 omyndig,
varför hans farbröder förde styrelsen. Tillfället
att motarbeta den av K. V skapade starka
centralmakten försummades ej av dessa. Då K.
1388 tillträdde regeringen, visade han
emellertid goda ansatser att upptaga traditionerna
från fadern, stödd av borgerliga rådgivare.
Men hans hälsa, redan förut svag,
undergrävdes genom hovets nöjesliv, och 1392 blev han
plötsligt vansinnig vid en ridtur. Härefter var
han endast en docka i stormännens strid om
inflytande i landet; bourguignons och
armag-nacs bekämpade varandra, och därefter följde
engelsmännens förnyade anfall 1415. Sedan
användes K. av burgunder och engelsmän att
sanktionera deras åtgärder. I.A.
8) K. VII, konung (1403—61), son till K. VI,
under vars sinnessjukdom och fullkomliga
avsaknad av myndighet han hade en dyster
uppväxttid. Hans första försök att på egen hand
ingripa i händelsernas gång blev mycket
olyckligt. Sedan Henrik V av England påbörjat sin
erövring av Frankrike, sökte K. 1419
anslutning till Burgund, som även började oroas av
engelsmännens framsteg, men mötet med
hertig Johan fick i stället till följd, att denne blev
dräpt. Därefter höll sig K. stilla, till synes
paralyserad av landets växande nöd, och tänkte
rent av på att lämna Frankrike. Sina
anhängare hade han bland adeln s. om Loire. Efter
faderns död 1422 hade han visserligen
proklamerats som konung men var i det allmänna
medvetandet blott dauphin; på spe kallades han
konung av Bourges, där han ofta uppehöll sig.
Hans ställning förändrades helt, då Jeanne
d’Arc (se denna) fört honom till kröning i
Reims 1429. — Hans senare regering blev
lyckosam, engelsmännen förlorade alla sina
erövringar och behöllo blott Calais. Ett stort re-
— 1253 —
— 1254 —
Artiklar, som icke återfinnas
under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
