Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl VII (konung av Frankrike) - Karl VIII (konung av Frankrike) - Karl IX (konung av Frankrike) - Karl ”X”, Charles av Bourbon - Karl X (konung av Frankrike)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL
formarbete utfördes i samma anda som hans
farfaders: en stående armé bildades,
skatteväsendet ordnades, rikets finanser återställdes.
Av den rådlöse dauphin blev grundaren av det
starka franska konungadömet. — Litt.: G. Du
Fresne de Beaucourt, ”Histoire de Charles VII”
(6 bd, 1881—91). — Bild se pl. vid art.
Huvudbonad. l.A.
9) K. VIII, konung (1470—98). Son till
Ludvig XI, efterträdde han denne 1483; under hans
omyndighet sköttes
regeringen av hans
syster Anne och
hennes man Pierre de
Beaujeu. I kamp med
åtskilliga furstar
vann han 1491
Bretagnes arvtagarinna
Annas hand,
varigenom ett av de sista
stora vasallrikena
införlivades med
Frankrike. Sedan K.
själv övertagit
rege
ringen, inriktades den franska utrikespolitiken
på Italien; den formella grunden härtill var de
anspråk på Neapel, som det anjouska huset
vid sitt utslocknande lämnat i arv åt franska
kungaätten. En omsorgsfull diplomatisk aktion
förberedde erövringen, vilken igångsattes 1494
och fullbordades 1495. Redan s.å. måste K.,
hotad av en omfattande allians, vari bl.a.
Spanien och kejsaren ingått, retirera till
Frankrike. Han avled, innan han hann påbörja ett
nytt erövringståg. — I motsats till sin far
Ludvig XI, realpolitikern med borgerlig
orientering, ville K., trots sin svaga och sjukliga
kropp, framträda som en stor krigarkonung.
Han drömde gärna om romantiska,
vittsyftan-de företag och tänkte sig som fullbordan på
sin italienska politik ett korståg i
högmedeltidens stil. l.A.
10) K. IX, konung (1550—74), 3:e son till
Henrik II och Katarina av Medici, efterträdde
1560 sin bror Frans
II. Även efter hans
nominella
myndighetsförklaring 1563
utövade hans mor ett
mycket stort
inflytande över K. Denne
hade ganska goda
anlag, men hans
uppfostran lämnade
mycket övrigt att önska,
och de våldsamma
kroppsövningar, som
han älskade,
under
grävde hans hälsa. Mycket ärelysten, kände
sig K. tilltalad av Colignys plan att begagna
nederländarnas uppror till att återupptaga den
gamla kampen mot Spanien; detta blev den
närmaste orsaken till Bartolomeinattens
blodbad, vartill K. var svag nog att samtycka.
Själv var han därefter en märkt man. Hans
sinne var fördystrat, hans hälsa undergrävd,
och vid 24 års ålder avled han. 1570 hade K.
äktat kejsar Maximilian II :s dotter Elisabet
men hade med henne inga barn. Med en
älskarinna, Marie Touchet, hade han däremot
sonen Karl, hertig av Angouléme. P.S.
11) K. ”X”, Charles av Bourbon
(1520—90), se Bourbon 2).
12) K. X, konung (1757—1836), 4:e son till
dauphin Ludvig, Ludvig XV:s son. K., som
bar titeln greve av
Artois, var ordf, i ett
av
notabelförsam-lingens utskott 1787.
Vid franska
revolutionens utbrott 1789
ställde han sig
genast på
reaktionärernas sida och lämnade
av fruktan för
revolutionens utgång
redan s.å. Frankrike.
Bland emigranterna
var K. den, som
iv
rigast konspirerade mot revolutionen och
Napoleon. 1795 deltog han i Vendée-upproret
och for därifrån till England, där han
stannade till 1813. När Napoleons välde lutade
mot sitt fall, återvände han till kontinenten,
utrustad med fullmakt som högste befälhavare
för de franska arméerna. I de allierades spår
höll han sitt intåg i Paris. Under Ludvig
XVIII :s regering var K. ledare för ultras. Han
sökte utvidga valrätten och på så sätt rycka
makten från bourgeoisien, som med gällande
valrättsbestämmelser kunde styra Frankrike
efter behag. För att nå detta mål begagnade
han sig av prästerskapet, de religiösa ordnarna
och den gamla adeln, som hade en stark
auktoritet bland den talrika lantbefolkningen. 1824
blev K. konung och inledde omedelbart den
politik av konservatism i form — han lät
kröna sig i Reims — och liberalism i sak —
avskaffandet av censuren, amnesti —, som kom
att karakterisera hans regering. Han sökte
krossa bourgeoisiens makt genom en rad
åtgärder, bl.a. genom ett försök att åstadkomma
stort skadestånd till emigranterna och genom
operationer med myntvärdet och den
ekonomiska lagstiftningen. Den franska flottans
deltagande i det grekiska frihetskriget och exp.
— 1255 —
— 1256 —
Artiklar, som icke återfinnas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
