Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl Fredrik (hertig av Holstein-Gottorp) - Karl (hertig av Lothringen) - Karl III (hertig av Lothringen) - Karl IV (hertig av Lothringen) - Karl V (hertig av Lothringen) - Karl Alexander (prins av Lothringen) - Karl (hertig av Lucca) - Karl Fredrik August (hertig av Mecklenburg-Strelitz) - Karl (konung av Navarra) - Karl, den elake (konung av Navarra) - Karl I (konung av Neapel; greve av Anjou)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL
tronföljare och kanske även hans förlovning
med tsar Peters dotter varit beramade vid
tiden för Karl XII:s död; i varje fall misstänkte
motpartiet, Ulrika Eleonoras anhängare, något
dylikt. Då K.F. vid Karl XII:s död ännu var
ung och oerfaren och därtill endast medelmåttigt
begåvad, om än de av motpartiet utspridda,
förklenande ryktena om honom ej förtjäna
tilltro, dukade han under i kampen om kronan
(se Holsteinska partiet) och lämnade
1719 Sverige. Hans land befann sig emellertid
i danskarnas händer (se Stora nordiska
kriget), men på kejsarens befallning
återfick han 1720 den holsteinska delen därav.
Besluten att söka återfå även Slesvig men
övergiven av alla andra makter, begav sig K.F. 1721
till Ryssland. Där betraktades han snart som
tsarens blivande svärson, ehuru hans bröllop
med prinsessan Anna ägde rum först efter
tsarens död 1725, och i K.F:s anspråk hade
Peter fått ett vapen både mot Sverige och
Danmark. Under Katarina I blev K.F:s
tillfredsställande ett huvudmål för rysk politik, och
det holsteinska partiets maktställning i Sverige
tycktes öppna lysande utsikter. Men dettas fall
och ännu mer Katarinas död grusade K.F:s
förhoppningar, han måste lämna Ryssland och
slå sig ned i Kiel. Här dog 1728 Anna vid
sonen Karl Peter Ulriks födelse. Även K.F.
avled, innan vare sig Sveriges el. Rysslands
kronor, på vilka båda han hade goda anspråk,
blevo lediga. P.S.
L o t h r i n g e n. 1) K., hertig av Nedre
Lothringen (d. mellan 992 och 1001), son till
karolingen Ludvig IV av Frankrike, erhöll
her-tigdömet Nedre Lothringen av sin kusin,
kej-sar Otto II, och stödde dennes politik mot
Frankrike. K. var pretendent till den franska
tronen vid Hugo Capets val 987. E.Lö.
2) K. III, hertig (1543—1608), son till hertig
Frans av Lothringen och Kristina, dotter till
Kristian II av Danmark, uppfostrades vid det
franska hovet och var förmäld med Claude,
dotter till Henrik II av Frankrike. Hans
regering började 1559; för Sveriges historia har
han intresse därigenom, att Erik XIV
underhandlade med honom 1565—67 om giftermål
med hans syster Renée. l.A.
3) K. IV, hertig (1604—75), hertig 1624,
råkade snart i konflikt med Frankrike och
abdikerade 1633 till förmån för sin bror Nikolaus.
Då fransmännen besatte landet, förde K. ett
kringirrande liv som kondottiär, oftast i
kejserlig och spansk men stundom i fransk tjänst.
1654 fängslad av spanjorerna, återfick han
1659 friheten och sitt land. 1662 överlät K.
arvsrätten till detta till Ludvig XIV men bröt
sitt löfte och blev 1670 åter fördriven av
frans
— 1259 —
männen. — Litt.: F. Des Robert, ”Campagnes
de Charles IV 1638—43” (2 bd, 1883—88),
”Charles IV et Mazarin” (1899). P.S.
4) K. V, hertig (1643—90), den föregåendes
brorson och efterträdare, uppfostrades i Wien,
dit hans föräldrar flytt från Frankrike; då
hans land hölls besatt av fransmännen, gick K.
i österrikisk tjänst, utmärkte sig mot
turkarna och blev 1675 överbefälhavare mot
Frankrike och fältmarskalk. I det nya kriget mot
turkarna förde K. från 1683 befälet som
kejsarens generallöjtnant och segrade s.å. vid
Wien. 1689 fick K. åter befälet mot
Frankrike. P.S.
5) K. Alexander, prins (1712—80), den
föregåendes sonson, förde under en stor del
av österrikiska tronföljdskriget överbefälet
över österrikiska armén och ernådde därunder
vissa framgångar, 1744 t.o.m. över Fredrik II,
vilket trots nederlag vid Chotusitz 1742 och
Rocoux 1746 ingav Maria Teresia överdrivet
hög tanke om K:s fältherregåvor. Han
belönades med Maria Teresias systers hand och
blev 1744 ståthållare i Nederländerna. I
sjuåriga kriget fick K. åter överbefälet över den
österrikiska armén men måste efter
upprepade nederlag, det svåraste vid Leuthen 1757,
avgå. Som ståthållare i Nederländerna under 36
år inlade han stora förtjänster. P.S.
L u c c a. 1) K., hertig (1799—1883), se nedan
Parma 1).
Mecklenbur g-S t r e 1 i t z. 1) K.
Fredrik August, hertig (1785—1837), 1815
chef för preussiska gardet, 1817 medl. av
statsrådet, 1825 general, 1827 president i statsrådet.
Efter Hardenbergs (se d.o.) död anses K. på
ett avgörande sätt ha påverkat politiken i
absolutistisk riktning. Under signaturer
framträdde han som dramatisk förf. [ArrA.]
N a v a r r a. 1) K. (fra. Charles), konung
(1294—1328), se ovan Frankrike 5).
2) K., d e n e 1 a k e (fra. le mauvais), konung
(1332—87), härstammade genom sin mor från
Ludvig X av Frankrike, tillträdde 1349
regeringen i Navarra och äktade 1352 Johan II :s
av Frankrike dotter Johanna. Detta giftermål
gav uppränningen till en tvist mellan K. och
Johan, som ledde till att K. hölls fängslad
1356—57 och därefter vid upprepade tillfällen
förband sig med England och Paris’ upproriska
borgerskap mot dauphin Karl. E.Lö.
Neapel. 1) K. (ital. Carlo) I, konung (1220
—85), son till Ludvig IX. Urspr. greve av
A n j o u, förvärvade K. genom giftermål
Provence, deltog 1249 i broderns korståg,
tillfångatogs vid Mansoura 1250, återvände efter
fångenskapen till Frankrike och utövade under
kung Ludvigs korståg i Palestina stort
infly
— 1260 —
Artiklar, som icke återfinnas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>