Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl I (konung av Neapel; greve av Anjou) - Karl II (konung av Neapel) - Karl III, av Durazzo, den lille (konung av Neapel) - Karl IV (konung av Neapel) - Karl V (konung av Neapel) - Karl VI (konung av Neapel) - Karl VII (konung av Neapel) - Karl II (hertig av Parma) - Karl III (hertig av Parma) - Karl I (konung av Portugal) - Karl den store (kejsare av Romerska riket) - Karl den skallige (kejsare av Romerska riket) - Karl I (konung av Rumänien) - Karl II (konung av Rumänien)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL
tande på Frankrikes regering. 1265 av påven
utsedd till konung av Sicilien gentemot
hohen-staufern Manfred, besegrade K. 1266 vid
Be-nevent Manfred, som omkom i slaget. K.
välvde ärelystna planer om ett Medelhavsvälde
och påbörjade ett krigståg mot
Konstantino-pel. Hans planer stäcktes genom uppror i hans
rike, som började med den s.k. Sicilianska
vespern (se d.o.). Besegrad i flera sjöslag av
den ghibellinske tronpretendenten, Peter av
Aragonien, avled K. i Foggia 1285. E.Lö.
2) K. II, konung (1254—1309), son till K. I,
vid vars död 1285 K. befann sig i siciliansk
fångenskap. Frigiven tillträdde han regeringen
i Neapel 1288 och låg största delen av sin
regering i kamp med det på Sicilien härskande
aragoniska kungahuset. B.
3) K. III, kallad av Durazzo och den
lille, konung (1345—86), son till Ludvig av
Gravina, adopterades av Johanna I av Neapel,
gjorde uppror mot henne och kröntes 1381 till
konung av Neapel. 1385 följde K. ett antal
upproriska ungerska magnaters uppmaning att
bege sig till Ungern, tvang dess drottning Maria
till abdikation, kröntes s.å. till ungersk konung
men mördades 1386. [B.]
4) K. IV, konung (1500—58), se nedan
Tyskromerska riket 3).
5) K. V, konung (1661—1700), se nedan
Spanien 2).
6) K. VI, konung (1685—1740), se nedan
Tysk-romerska riket 4).
7) K. VII, konung (1716—88), se nedan
Spanien 4).
P a r m a. 1) K. II, hertig (1799—1883), son
till konung Ludvig av Etrurien och Maria
Louisa av Spanien, var 1803—07 under
moderns förmynderskap konung av Etrurien, blev
1824 efter moderns död hertig av Lucca, 1847
efter kejsarinnan Marie Louises död hertig av
Parma. 1848 fördriven från sitt land,
abdikerade han 1849 till förmån för sin son K.
III. [B.]
2) K. III, hertig
(1823—54), hertig
från 1849, mördad
1854, efterträddes av
sin son Robert,
Parmas siste hertig. [B.]
Portugal. K.
(port. Carlos) I,
konung (1863—1908),
son till Ludvig I, g.
m. Amélie av
Bour-bon-Orléans, konung
1889, kämpade under
flera år en ojämn
kamp med
ekono
Karl I av Portugal.
miskt starkare makter (spec. England), ett
växande republikanskt parti och allmänt
missnöje inom landet, som tvingade K. till
oupphörliga ministärskiften. 1906 utnämnde han sin vän
J. Franco till ministerpresident, och landet
styrdes närmast diktatoriskt. K. mördades jämte
sin äldste son Ludvig 1908 och efterträddes av
sin son Manuel II. Th.
Romerska riket. 1) K. den store
(747—814), se ovan Frankrike 2).
2) K. den skallige (d. 877), se ovan
Frankrike 3). — Se vidare Tysk-romerska
riket, sp. 1,266.
Rumänien. 1) K. (rum. Carol) I, konung
(1839—1914), 2:e son till Karl Anton av
Hohen-zollern-Sigmaringen,
blev 1866 furste av
Rumänien, deltog som
Rysslands
bundsförvant i kriget 1877,
där K. själv förde
den rumänska och
senare den förenade
rysk-rumänska
armén, och förvärvade
1878 mot avträdande
av Bessarabien
Do-brudscha och
erkännandet av Rumäniens
självständighet. K. förde sedan 1883 en
politik, som nära sökte anslutning till
centralmakterna. — Litt.: ”Aus dem Leben
Königs K:s von R.” (4 bd, 1894—1900); D. A.
Sturdza, ”Charles I” (2 bd, 1899—1904). [Arr/i.]
2) K. II, konung (ang. data före 1930 se C
a-r o 1, exkronprins av Rumänien). Efter ivriga
förberedelser våren 1930, organiserade av
officerare och bondeledare bland
nationalzaranis-terna (se d.o.), kunde planerna på K:s
återvändande realiseras; i juni 1930 anlände han i
flygmaskin till Bukarest, mottogs med
entusiasm och korades genom en parlamentsakt 8/e
till konung. K:s gamla fiender, liberalerna, voro
lamslagna. Han sökte vinna dem för en
nationell samlingspolitik men misslyckades; hans
regeringar ha bestått av nationalzaranister, som
från början stött honom (Maniu, Mironescu),
och politiskt inflytelserika, personliga vänner
(lorga, Titulescu). Redan tidigt visade K.
tendenser till att vilja regera personligt; dessa
ha sedan alltmer klart framträtt. Sålunda lät
han jan. 1933 bryskt desavuera den
national-zaranistiska regeringen Maniu, som avgick och
efterträddes av en regering Vaida-Voevod.
Gentemot en kommunistiskt inspirerad
storstrejk febr. 1933 ingrep K. med kraft. Rörande
K:s person och politik samt kretsarna kring
honom göras de mest olikartade omdömen och
— 1261 —
— 1262 —
Artiklar, som icke återfinnas
under K, torde sökas under C
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
