Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl II (konung av Rumänien) - Karl Eduard (hertig av Sachsen-Koburg-Gotha) - Karl August (hertig av Sachsen-Weimar-Eisenach) - Karl Emanuel I (konung av Sardinien) - Karl Emanuel II (konung av Sardinien) - Karl Felix (konung av Sardinien) - Karl Albert (konung av Sardinien) - Karl Emanuel I (konung av Savojen)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL
spridas skiftande rykten. Han är tydligen en
överraskningarnas man. Th.
S a c h s e n-K o b u r g-G o t h a. 1) K.
E d u a r d, hertig (f. 1884), postum son till
hertig Leopold av Albany (se d.o.), efterträdde
1900 sin farbror Alfred som hertig, stod till
1905 under förmynderskap av prins Ernst av
Hohenlohe-Langenburg, abdikerade 1918. Han
har de senare åren visat framträdande
sympatier för den nationella rörelsen i Tyskland, även
för nationalsocialismen. 1905 g.m. prinsessan
Victoria Adelaide av
Schleswig-Holstein-Glücksburg (f. 1885), med vilken han har 3
söner och 2 döttrar, bl.a. prinsessan Sibylla,
g.m. prins Gustav Adolf av Sverige. Th.
S a c h s e n -W eimar-Eisenach.
1) K. August, hertig, från 1815 storhertig
(1757—1828), känd
som Goethes vän och
beskyddare.
Uppfostrad av C. M.
Wie-land, blev K. A.
hertig 1758, regent 1775.
Med Goethe som
intim rådgivare
befordrade han
hertigdö-mets industriella och
kulturella
uppblomst-ring. Han drogs in i
Preussens
antiöster-rikiska politik (se
Fursteförbundet), gick 1788 in i
preussiska armén; honom följde Goethe vid
kanonaden vid Valmy 1792. Efter slaget vid
Jena tvingad att ansluta sig till Rhenförbundet,
förenade sig K. A. 1813 med de allierade och
kommenderade 1814 armén i Nederländerna. I
opposition mot reaktionen vid Wienkongressen,
var K. den förste tyske furste, som oktrojerade
en fri författning 1816. Weimar blev en
brännpunkt för den liberala agitationen tack vare
pressfriheten, även om denna formellt
inskränktes i överensstämmelse med
Karlsbad-besluten. — Litt.: H. Wahl har utg. K. A:s
brevväxling med
Goethe (3 bd, 1915—18);
W. Wachsmuth,
”Herzog K. A. und
Goethe” (1911); F.
Hartung, ”Das
Gross-herzogtum Sachsen
unter der Regierung
Carl Augusts” (1923).
P.N-m.
Sardinien. 1)
K. (ital. Carlo)
Emanuel I, konung
(1701—73), son till
Karl Emanuel I.
Viktor Amadeus II, regent efter sin fars
abdi-kation, deltog i polska tronföljdskriget ss.
Frankrikes bundsförvant och vann i freden i
Wien 1735 Novara, slöt sig i österrikiska
tronföljdskriget till Maria Teresia och erhöll i
freden i Aachen 1748 delar av Lombardiet. [B.]
2) K. Emanuel II, konung (1751—1819),
son till Viktor Amadeus III, blev konung 1796,
berövades 1798 av fransmännen sina
besittningar på fastlandet, abdikerade 1802 till
förmån för sin bror Viktor Emanuel I. [B.]
3) K. Felix, konung (1765—1831),
efterträdde 1821 brodern Viktor Emanuel I, som
abdikerat. I sitt regeringssystem tillämpade K. F.
dåtidens reaktionära grundsatser i deras mest
tillspetsade form. P.Dhl.
4) K. Albert, konung (1798—1849),
son till prins K. Emanuel av linjen
Savoyen-Carignan, utnämndes
av konung Viktor
Emanuel I vid 1821
års uppror till
Sardiniens regent, antog
ss. sådan den
spanska konstitutionen av
1812 ss. författning
men lämnade vid
österrikarnas intervention landet och
uppehöll sig därefter i
Florens och
Frankrike. 1829
utnämn
des han till v. konung på ön Sardinien
och blev 1831 konung. Till att börja med
visade han inga liberala tendenser, men i
samband med reformrörelsen under 1840-talet
svängde K. om, utfärdade en författning och
trädde 1848 i spetsen för den italienska, mot
Österrike riktade enhetsrörelsen samt ryckte in
i Lombardiet. Besegrad i olika drabbningar,
måste K. A. draga sig tillbaka och abdikerade
1829 till förmån för sin son Viktor Emanuel
II. [B.]
S a v o j e n. 1) K. Emanuel I, den store
(1562—1630), efterträdde 1580 sin fader. Då
hans land låg inklämt mellan Spaniens
italienska besittningar och Frankrike, sökte K. E.
balansera mellan dessa bägge stormakter och
samtidigt utvidga sitt område. Särsk.
eftersträvade han Geneve, Montferrat och Saluzzo.
I förbund med Spanien lyckades K. E. 1588
erövra det sistn. men tvangs 1601 av Henrik IV
att avstå sina besittningar v. om Rhöne. I det
av Henrik 1610 planerade stora kriget räknade
denne med K. E. som bundsförvant. För att
vinna Montferrat ställde sig K. E. i mantuanska
tronföljdskriget 1628 på Spaniens sida, men
1629 blev han slagen av fransmännen vid Susa
— 1263 —
— 1264 —
Artiklar, som icke återfinnas
under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
