Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl Emanuel I (konung av Savojen) - Karl I (konung av Spanien) - Karl II (konung av Spanien) - Karl ”III” (konung av Spanien) - Karl III (konung av Spanien) - Karl IV (konung av Spanien) - Karl ”V” (spansk tronpretendent) - Karl ”VI” (spansk tronpretendent) - Karl ”VII” (spansk tronpretendent) - Karl, den tjocke (tysk-romersk kejsare) - Karl IV (tysk-romersk kejsare)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL
och tvungen att övergiva spanjorerna. K. E:s
försök (1602) att med spansk hjälp intaga
Genève misslyckades fullst. P.S.
Spanien. 1) K. (spa. Carlos) I, konung
(1500—58), se nedan Tysk-romerska riket 3).
2) K. II, konung (1661—1700), son till Filip
IV och Maria av Österrike, var ända från
barndomen svag till kropp och själ och i sin
regering en lekboll för växlande inflytelser. Till
1677 var hans mor
den bestämmande,
därpå blev brodern
Juan de Austria för
ett par år
premiärminister; efter dennes
död utövade tidvis K:s
gemåler, Marie Louise
av Orléans (1679—
89) och Maria Anna
av Pfalz-Neuburg
(från 1689), stort
inflytande. Med K.
utslocknade den
span
ska grenen av huset Habsburg på
mans-sidan. Efter många intriger av de olika
arvspretendenterna förmåddes K. slutl. att
testamentera sitt rike till Filip av Anjou, då han
menade sig på så sätt bäst kunna förekomma
väldets delning. P.S.
3) K. ”III”, konung (1685—1740), se nedan
Tysk-romerska riket 4).
4) K. III, konung (1716—88), f. i Filip V:s
äktenskap med Elisabet Farnese av Parma,
genom moderns målmedvetna familjepolitik
1731 hertig av Parma och Piacenza, utbytte
genom det s.k. polska tronföljdskriget 1735
her-tigdömet mot kronan i den spanska
klientstaten Neapel. 1759 följde K. sin halvbror
Ferdinand VI på Spaniens tron, varvid hans
minderårige son Ferdinand IV erhöll Neapel. I
Spanien lika väl som i Neapel samlade K.
reformvänliga kretsar kring sig; de spanska
ministrarna Campomanes, Aranda och Florida
Blanca voro påverkade av upplysningsidéerna.
Biografi av F. Rousseau (2 bd, 1907). P.N-m.
5) K. IV, konung (1747—1819), den
föregåendes son. K. var en kraftlös och svag natur.
Ledningen av politiken kom helt att ligga i
händerna på hans gunstling ministern Godoy,
som nådde sin maktställning i egenskap av
älskare till K:s gemål Maria Louisa av Parma.
De mot systemet Godoy revolterande krafterna
spelade ut sonen Ferdinand mot K.; efter
upploppet i Aranjuez abdikerade K. 19/s 1808 till
sonens förmån. Napoleon utnyttjade
tvedräkten till att vid mötet i Bayonne, där Ferdinand
återlämnade kronan till fadern, förmå denne
att avstå från Spaniens tron för sig och sin
familj % 1808. Senare levde K. i Compiègne,
Rom, Neapel. Av hans barn märkas Ferdinand
VII och Don Carlos. — Litt: Muriel,
”Historia de Carlos IV” (6 bd, 1893—94). — Bild
se färgpl. vid art. G o y a. P.N-m
6) K. ”V”, tronpretendent (1788—1855), se
Carlos 1), sp. 878.
7) K. ”VI”, tronpretendent (1818—61), se
Carlos 2), sp. 879.
8) K. ”VII”, tronpretendent (1848—1909), se
Carlos 3), sp. 879.
Tys k-r omerskariket (jfr ovan
Romerska riket). 1) K., den tjocke (ty. der
Dicke), tysk-romersk kejsare, konung av
Frankrike (d. 888), son till Ludvig den
tyske, erhöll vid dennes död 876
Aleman-nien och 880—82 efter bröderna Karloman och
Ludvig III hela Tyskland och n. Italien samt
valdes 884 även till konung av Frankrike,
varefter han behärskade så gott som hela Karl
den stores gamla välde. Kejsare 881. Hans
makt var dock ringa, och han förmådde lika
litet dämpa de nordiska vikingaanfallen som
den inre oron. 887 avsattes han i Tyskland. B.
2) K. IV, tysk-romersk kejsare, konung av
Böhmen (1316—78), son till Johan av Böhmen
Karl IV vid kröningsmåltiden. Ur
handskriften till Gyllene bullan 1356.
Nationalbiblio-teket, Wien.
av huset Luxemburg, var redan i unga år
fadern behjälplig i politiska värv, skötte 1331—
33 förvaltningen och försvaret av kung Johans
italienska rike och blev 1334 markgreve av
Mähren. Han anknöt förbindelser med
påvestolen gentemot kejsar Ludvig av Bayern. Mot
dryga eftergifter erhöll K. påvens medverkan
till sitt val till tysk konung 1346; först 1347,
efter kejsar Ludvigs död, erhöll K. allmänt
erkännande. 1355 blev han kejsare. K:s regering
karakteriseras av försök att stadga rikets
förhållanden utan att ställa monarkiska maktkrav
mot riksfurstarna. Genom Gyllene bullan (se
d.o.) 1356 stärktes kurfurstarnas makt på
kejsarens bekostnad. Med diplomatisk klokhet
förvaltade K. Tysklands, Italiens och Arelats
intressen. I arvlandet Böhmen nedlade han
stora förtjänster i den inre riksstyrelsen. E.Lö.
— 1265 —
— 1266 —
Artiklar, som icke återfinnas
under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
