Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl V (tysk-romersk kejsare) - Karl VI (tysk-romersk kejsare)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL
ven var medl., ingicks mot honom, och 1526—
29 måste han föra krig på flera fronter.
Freden i Cambrai lämnade i stort sett gynnsamma
villkor åt K.: Italien hemföll helt åt honom.
K. vände sig nu åter mot Tyskland för att
rädda rikets genom inre strider än mer hotade
enhet och genomdrev på riksdagen i Augsburg
1530 beslut mot protestanterna. Rikets olika
krav omöjliggjorde emellertid även denna gång
planernas genomförande; protestanterna
samlade sig, påven ställde sig oförstående för K:s
krav på kyrkomöte, och osmanerna trängde
våldsamt på i ö. K. måste 1532 t.v. medge
re-ligionsfred. De följ, åren förde K. kamp mot
muhammedanerna, varvid han bl.a. utifrån sitt
spanska rike sökte träffa dem i Nordafrika;
1536—38 och 1542—44 stred han dessutom mot
Frankrike och dess bundsförvanter. Samtidigt
gjorde påven allehanda svårigheter mot K:s
plan att med ett kyrkomötes auktoritet som
grundval ordna de religiöst-politiska
förhållandena inom Tyska riket. Sedan K. vunnit fred
på den franska fronten, sedan osmanerna blivit
upptagna med krig på sin östgräns och sedan
påven 1545 gått med på att sammankalla ett
kyrkomöte i Trient, kunde K. äntligen söka
realisera sin gamla plan gentemot Tyskland.
1547 slogo hans trupper vid Mühlberg
protestanternas, och 1548 ordnade K. de religiösa
förhållandena i riket efter sina egna linjer, dock
så att både protestanter och ultrakatoliker blevo
missnöjda. Då han dessutom ville begagna sin
vunna maktställning till att befästa
centralmakten i riket genom en fast succession åt sin son
Filip, sågo sig de tyska territorialfurstarna i
gemen hotade och bildade mot K. en
sammansvärjning, som fick Frankrikes stöd. Deras
trupper tvungo K. till hastig flykt (1552). På
K:s uppdrag slöt hans bror Ferdinand därefter
fred i Augsburg 1555, varigenom luteranernas
ställning erkändes och territorialfurstarnas
makt bekräftades. K. var slagen; han tog
konsekvensen därav och drog sig tillbaka från
styrelsen, överlämnade Spanien, Italien och
Nederländerna åt sonen Filip och Tyska riket åt
brodern Ferdinand (1556). Sina två sista
levnadsår tillbragte K. i klostret San Juste i
Estre-madura. — K:s politik präglas av konsekvens
och ihärdig strävan att fylla de krav, som hans
väldiga rike ställde på honom, mera än av nya
idéer. Ehuru arbetsam och tränad i tidens
diplomatiska konst, blev han slagen på alla
fronter, icke minst därigenom, att riksdelarnas
krav i hans starkt heterogena välde ofta visade
sig oförenliga. Som blott ett fåtal andra
furstar har han dock satt sin prägel på en hel
mansålders europeiska historia. — Litt.: L. P.
Gachard, ”Retraite et mort de Charles V” (3
bd, 1854—55); H. Baumgarten, ”Geschichte K:s
V” (3 bd, 1885—92); K. Brandi, ”Deutsche
Reformation und Gegenreformation” (2 bd, 1927—
30); R. Häpke, ”K. V und der europäische
Norden” (1914). I-A
4) K. VI, tysk-romersk kejsare (1685—1740),
2:e son till Leopold I och Eleonora av Pfalz,
utropades 1703 till spansk konung under namn
av Karl III och lyckades 1704 sätta sig fast i
Barcelona, som troget höll fast vid honom ända
till 1714. K. kunde dock varaktigt göra sig till
herre blott övqt Katalonien, och efter Josef I:s
död återvände han, numera arvtagare till alla
de habsburgska länderna och snart även
kejsare (1711—40), till Tyskland.
Bundsförvanternas avfall nödgade K. att i Rastatt (1714)
nöja sig med Spaniens biländer, men i hjärtat
fasthöll han sina anspråk på den spanska
kronan, och hans spanska gunstlingar utövade
ofrtfarande stort inflytande. Freden i
Pozare-vac 1718 bragte K. nya landvinningar; genom
Karl XII:s död försvann den fara, som ett
ögonblick tycktes hota genom ett förbund Sverige—
Ryssland—Spanien och mot vilken K. med
Georg I och August II 1719 slöt Wienalliansen.
Kvadruppelalliansen gav 1720 K. Sicilien och
därmed makten i Syditalien. K:s senare
regeringstid var fylld av motgångar; hans försök att
genom Ostende-kompaniet återuppliva Neder-
Karl VI.
— 1269 —
— 1270 —
Artiklar, som icke återfinnas
under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
