Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl VI (tysk-romersk kejsare) - Karl VII (tysk-romersk kejsare) - Karl Robert (konung av Ungern) - Karl II (konung av Ungern) - Karl III (konung av Ungern) - Karl IV (konung av Ungern) - Karl Eugen (hertig av Württemberg) - Karl I (konung av Württemberg) - Karl I (kejsare av Österrike)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL
ländernas handel strandade på Englands
motstånd, i polska tronföljdskriget miste han
Syd-italien och i freden i Belgrad 1739 det mesta,
som vunnits i Pozarevac. K:s försök att genom
pragmatiska sanktionen trygga sin äldsta
dotters obeskurna arvsrätt, sedan habsburgska
ättens manslinje med honom själv utslocknat,
kröntes blott med skenbar framgång, och vid
hans död stod hans välde inför en svår kris. P.S.
5) K. VII, tysk-romersk kejsare, som
kurfurste av Bayern Karl Albert (1697—
1745), son till Max
Emanuel (av Bayern)
och Therese
Kuni-gunda Sobieski,
äktade 1722 Josef I:s
dotter Maria Amalia
men måste därvid
erkänna den
pragmatiska sanktionen. K.,
som 1726 efterträdde
sin fader, menade sig
dock som ättling av
Ferdinand I ha
anspråk på det
öster
rikiska arvet vid Karl VI :s död. Bayerns
egna resurser voro dock otillräckliga; först
Preussens angrepp på Schlesien och Frankrikes
inblandning gjorde K. farlig (se
österrikiska tronföljdskriget). 1742
valdes K. till kejsare men måste samtidigt fly från
sitt land för österrikarna. Han återvände dit
i slutet av 1744, men blott för att dö. P.S.
Ungern. 1) K. Robert, konung (1288—
1342), son till Karl II av Neapel, reste med stöd
av påven krav på Ungerns tron efter arpadska
ättens utslocknande 1361. Trots att detta första
försök misslyckades, blev K. hyllad som
konung 1309 och behöll makten i Ungern. Han
förde en kraftig inre regering, förband sig med
Polen mot Habsburg och Böhmen och tryggade
åt sin son Ludvig tronföljden i Polen. E.Lö.
2) K. II, konung (1345—86), se ovan Neapel
3).
3) K. III, konung (1685—1740), se ovan
Tysk-romerska riket 4).
4) K. IV, konung (1887—1922), se nedan
Österrike 1).
Württemberg. 1) K. Eugen, hertig
(1728—93), uppfostrad vid Fredrik H:s hov,
efterträdde 1737 fadern hertig Karl Alexander;
begåvad men tygellös, regerade han, myndig
vid 17 års ålder, under inflytande av en
trångsynt byråkrati despotiskt och ödslande. Efter
hertiginnan Elisabets död gifte han sig 1785
med sin älskarinna Franziska av Hohenheim.
K. grundläde Karlskolan i Stuttgart och byggde
lustslottet Hohenheim. P.N-m.
2) K. I, konung (1823—91), blev konung vid
fadern Vilhelm I:s död 1864, deltog 1866 på
Österrikes sida i kriget mot Preussen, 1870—71
på Preussens sida i fransk-tyska kriget. [B.]
Österrike. 1) K. I Frans Josef, kejsare, ss.
konung av Ungern K. IV (1887—1922), son till
ärkehertig Otto och
Maria Josefa av
Sachsen (se
släkttavla vid art.
Habsburg). Då
farbrodern Frans
Ferdinand (se denne) 1900
på gr. av
morgana-tiskt äktenskap
måste avstå från
tronrättigheterna för sina
efterkommande och
K:s far 1906 avled,
blev K. presumtiv
tronarvinge. 1911 g.m. Zita, dotter till hertig
Robert av Bourbon-Parma. K. nyttjades icke
i politiska uppdrag; med kejsar Frans Josef
hade han föga beröring, och hans förhållande
till Frans Ferdinand var kyligt. Han
utbildades till kav.-officer och var överstelöjtnant, då
Frans Ferdinand 28/a 1914 mördades och K., nu
omedelbar tronföljare, kallades till den åldrige
kejsaren för att taga del av
statsangelägenheterna. Undervisningen blev bristfällig. K.
kommenderades snart till fronten — han anförde
bl.a. 20 :e armékåren mot Italien 1916 —, och
han var politiskt oerfaren, då han 2®/ii 1916
efterträdde Frans Josef. Den politiska
situationen var tröstlös, och K. saknade företrädarens
prestige. Han var personligen vinnande, men
han hade lätt att förhasta sig, och hans öppna
rättframhet befanns vara ett sken. K. saknade
emellertid ej vilja — tronskiftet markerades
bl.a. av åtskilliga personförändringar i den
högre förvaltningen —, han var verksam för
att lösa Österrike från förbundet med
Tyskland och utsände upprepade gånger
fredstre-vare till ententen, bl.a. genom svågern Sixtus
(se denne). K:s inrikespolitiska program avsåg
att ge de slaviska och romanska
folkminoriteterna självstyrelse vid sidan om tyskar och
magyarer. I början hindrades han av
tyskarnas och magyarernas motstånd; då tidpunkten
var inne för planernas förverkligande, var
monarkien dömd till undergång, och ett manifest
i denna fråga 17/io 1918 kom för sent. — 3O/io
utbröt revolution i Wien och följ, dag i
Budapest. n/n avsade sig K. regeringsmaktens
utövande i Österrike, 13/u också i Ungern.
Någon formlig tronavsägelse ansåg han sig icke
ha lämnat; från sin nya vistelseort i Schweiz
konspirerade han, och två gånger (april och
— 1271 —
— 1272 —
Artiklar, som icke återfinnas
under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
