Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karta - Kartografiens historia - Litt. - Karta & Oaxens kalkbruk - Kartago
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARTAGO
Frankrike från senare hälften av 1700-talet.
K. i större skalor ha ofta tjänat militära
ändamål; de talrika geometriska stadskartor, som
från äldre tider bevarats, ha för sin tillkomst
att tacka nödvändigheten att kartlägga
stads-befästningar. Vid 1800-talets ingång
framtvingade de militära synpunkterna i så gott som
alla europeiska stater detaljerad kartläggning
i större skalor av resp, staters territorier
ävensom av internationella farvatten. Från denna
tid härröra också de statliga organen för sådan
kartläggning.
I Sverige är kartografien äldre än i de
flesta andra länder. Till äldsta kända sv. kartor
räknas de med anledning av Teusinafreden
upprättade gränskartorna samt Andreas Burens’
karta över Norden (1626), vilken i fråga om
riktighet innebar ett stort steg framåt i
förhållande till tidigare sv. kartografi. Gustav II
Adolf har tillfullo uppskattat värdet av Bureus’
arbete och tog ännu ett steg i riktning mot
landets kartläggning genom sin 1628
utfärdade ”Instruktion för Andreæ Bureo”, varigenom
det sv. lantmäteriet skapades. Dettas eg.
uppgift var till en början den geometriska
mätningen, men från 1644 kan man anse, att den
geografiska kartläggningen trätt i förgrunden.
Mot slutet av 1600-talet finnas också
provinskartor samt en generalkarta, den senare
grundad på astronomiska ortsbestämningar,
upprättade under ledning av C. Gripenhielm.
Samtidigt utarbetades av Peter Gedda en general-k.
över hela Östersjön, den första sv. sjöatlasen,
snart följd av Erik Dahlberghs k. över Sverige i
”Svecia antiqua et hodierna” samt hans
provinskartor. 1706 upprättade
Lantmäterikonto-ret en ny general-k., och samtidigt utgav
Guil-laume Delisle utomlands en liknande k. över
Sverige. Resultaten av den officiella
kartografien omgåvos länge med den största sekretess.
Först 1735 fick Lantmäterikontoret
privilegium på att publicera geografiska k. 1805
påbörjade Fältmätningskåren Sveriges
topografiska kartläggning, vilken fortsattes av efter
vartannat Topografiska kåren (1831),
Generalstabens topografiska avd. (1873) och Rikets
allmänna kartverk (1894); landets första
uppmätning var avslutad 1919; k. började
offentliggöras 1857. 1827 uppdrogs åt
Generallantmäteri-kontoret att upprätta det s.k.
sockenkartever-ket; 1859 övergick detta arbete till ekonomisk
kartläggning genom försorg av Rikets
ekonomiska kartverk och ekonomiska kartverket i
Norrbottens län, från 1894 fortsatt av Rikets
allmänna kartverk. 1933 äro o. 13 län i s.
Sverige samt Norrbottens län ekonomiskt
uppmätta. Av viktigare under 1800-talet på
enskild väg framställda kartor må nämnas det
— 85 —
av S. G. Hermelin utg., 1818 fullbordade
verket ”Geografiska kartor öfver Sverige” i 4 avd.,
C. af Forsells karta över s. delen av Sverige
och Norge samt de Hahrska och Selanderska
kartorna. Jfr Geografi. E.O.B.
Litt.: S. Lönborg, ”Sveriges k. Tiden till
o. 1850” (1903); E. Hegemann, ”Lehrbuch der
Landesvermessung” (2 bd, 1905—13); Berthaut,
”Topologie” (1909—10); ”Sveriges
kartläggning” (1922); M. Eckert, ”Die
Kartenwissen-schaft” (2 bd, 1921—25); J. V. Eriksson, ”Om
kartprojektioner” (2 uppl. 1925, med
litteraturanvisningar) ; ”Sv. lantmäteriet 1628—1928”
(1928).
Karta & Oaxens kalkbruk, firma etablerad
1866, ombildad till bolag 1896, nuv. bolag
bildat 1921. Bryter kalksten samt tillverkar bränd
kalk. Försäljer även olika slag av
byggnadsämnen. Bolaget driver rörelse vid följ,
arbetsplatser: Bläse kalkbruk, Lärbro, Oaxens
kalkbruk, Mörkö, Liljeholmens kalkbruk,
Liljeholmen, och Inedals murbruksfabrik; arbetarantal
200. Omslutningen utgjorde 31/i2 1931 2,461,605
kr., varav 100,000 kr. aktiekapital. J.L-n.
Karta’go (lat. Carthago, feniciska Kartha
ha-datha el. Karthada, nya staden), namn på
feni-cisk och senare romersk koloni och stad på
Afrikas nordkust, 12 km. n.ö. om nuv. Tunis,
belägen på en liten trekantig halvö mellan
Tunissjön och Uticagolfen, förbunden med
fastlandet genom ett 4 km. brett näs. I våra
dagar är K. en liten ort på 200 inv. K:s
anläggning av feniciska (puniska) kolonister från
Tyros (enl. sagan anförda av Dido), av
historieskrivaren Timaios daterad till 814 f.Kr., kan
genom fynd bestämmas till åtm. 7:e årh. Sedan
o. 600 f.Kr. var K. den ledande staden på
Afrikas nordkust och behärskade genom sin flotta
hela v. Medelhavet. Dess utmärkta läge gav det
möjlighet att, ofta i samarbete med etruskerna,
anlägga handelskolonier på Sicilien, Sardinien,
Korsika och i Spanien. Sedan 480 fick det en
svår konkurrent om Sicilien i grekerna, i sht
Syrakusa, varmed det låg i många krig. Med
Rom stod K. i början på god fot. Ett
handelsfördrag slöts, trol. på 500-talet. Men sedan
Rom fått fast fot i Syditalien, uppstod
fiendskap, som resulterade i de puniska krigen (se
d.o.). I det första (264—241) förlorade K.
Sicilien, i det andra (218—201) sin politiska och
militära makt i v. Medelhavet; det sista (149
—146) slutade med att Scipio i grund
förstörde K. Redan 122 sökte C. Gracchus på det
puniska K:s plats grunda en romersk koloni.
Hans plan misslyckades, men 44 anlade Cæsar
en sådan (Colonia Julia Victrix). Den
utvecklades genom Augustus 29 f.Kr. (Colonia Augusta)
och växte snart ut till en av Nordafrikas främ-
— 86 —
Artiklar, som icke återfinnas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
