Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kategori - Kategorisk - Kategoriskt imperativ - Katekes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KATEKES
kat), i allmänt språkbruk: klass, avd., fack; i
filosofisk betydelse: högsta släktbegrepp,
varunder allt kan inordnas, el. högsta synpunkter,
varifrån allt kan ses. Aristoteles har bl.a.
sådana synpunkter som vad något är (substans),
huru stort (kvantitet), hurudant (kvalitet), var?
(rum), när? (tid), verka (aktivitet), lida
(passivitet). Att detta schema för tanken på
ordklasserna är naturligt, då nämnda
grundförhållanden fått sitt uttryck även i språket. För
Kant (se denne) voro k. de aprioriska
grundformerna för omdömen. Hans k.-tavla, med
huvudgrupperna kvantitet (enhet—mångfald),
kvalitet (realitet och negation), relation
(substans, kausalitet, växelverkan), modalitet
(möjlighet, verklighet, nödvändighet) har icke
ansetts systematiskt hållbar. Ett betydelsefullt och
givande försök var Schopenhauers att
sammanfatta alla k. i en enda, kausalitetens, varvid
han dock antog 4 olika former av kausalitet,
därvid särsk. skiljande mellan grund—följd och
orsak—verkan. Någon definitiv k.-tavla kan
icke anses vara uppställd. Som praktiskt
vägledande må här summariskt antydas det
k.-schema, som Höffding uppställer i ”Den
men-neskelige Tanke”: 1) Konstitutivt för vårt
tänkande är först och främst, att mellan alla
föreställningar finnas syntes och relation samt
grund- och följdsammanhang:
fundamentala och formala k. 2) Reala k. äro
kausalitet, totalitet, utveckling (utan
värdesynpunkt). 3) Ideala k. = v ä r d e-k. I
riktning av alla dessa k. måste tanken söka sig
fram till större sammanhang. H.L.
Katego’risk, obetingad. — Kategoriskt
omdöme: ett sådant, vari predikatet utan
villkor tillägges el. frånkännes subjektet: A
är b, A är icke b; till skillnad från hypotetiskt
och disjunktivt omdöme, där predicerandet är
villkorligt. H.L.
Katego’riskt i’mperativ, se E t i k, I m p e r
a-t i v och Kant.
Kateke’s (av grek, kate’chein, undervisa)
betyder urspr. kyrkans elementära undervisning,
sedan det lärostoff, som ingick i denna, och
slutl. själva läroboken samt den icke alldeles
korrekta bibetydelsen av ”lärobok uppställd i
form av frågor och svar” (Luthers Stora k.
faller t.ex. utanför denna definition.) Av k:s
nuv. innehåll ingick apostoliska
trosbekännelsen samt bönen Fader vår redan i gamla
kyrkans katekumenberedelse. Då allmänt
bikttvång infördes, krävde kyrkan därjämte
kännedom om dekalogen (ofta även utförliga
syndregister), och mot medeltidens slut tillädes
bönen Ave Maria. Dessa lärostycken
sammanfördes i biktböcker, och över dem höllos
k.-predikningar, särsk. under fastan. K:s form med
— 157 —
frågor och svar har sitt ursprung i
fadderfrå-gorna vid dopet. Medeltidens k.-undervisning
gällde de vuxna; endast bland Bömiska
bröderna uppstod en k. för barn, ”Kinderfragen”
(från 1400-talet), som vid reformationens
begynnelse spriddes även i Tyskland (delvis
återgiven av Olaus Petri i ”En skön nyttig
undervisning”, 1526).
Luther, som ofta predikat över de i k.
ingående texterna, utgav 1520 ss. hjälp vid
biktförberedelsen ”Kurze Form der zehn Gebote,
des Glaubens, des Vaterunsers” och 1522
”Bet-büchlein”. När sedan bikttvånget upphörde,
blev det nödvändigt att inrikta sig på barnens
kristendomsundervisning. Flera k. utgåvos för
detta ändamål, bl.a. ”Büchlein für die Laien
und die Kinder”, 1525 (möjl. av Bugenhagen),
med de 5 huvudstyckena i slutgiltig ordning.
Då kyrkovisitalionen i Sachsen 1528 blottat
okunnigheten hos präster och folk, log Luther
saken i egna händer. Sina k.-predikningar 1528
utarbetade han till en handledning för
prästerskapet (”Stora k.” utg. i april 1529). Samtidigt
skrev han med tanke på barnens undervisning
genom präster och föräldrar sin ”Lilla k.”, som
utgavs (jan. 1529) efter medeltida mönster i
plakatform, att brukas i hemmen ss. väggtavlor,
och (maj 1529) i bokform med titeln:
”Enchi-ridion (handbok), Der kleine Catechismus für
die gemeinen Pfarrherr und Prediger”. Här
lädes till de tre traditionella läroslyckena en
framställning av dopet och nattvarden, den s.k.
hustavlan (se d.o.), ett nytt inslag i den
föregående k.-traditionen, samt (i senare uppl.) en
avd. om bikten och åtskilliga böner. Från
början brukades inom det luterska kyrkoområdet
andra k. bredvid Luthers ”Lilla k.”, men
småningom blev denna allenarådande, ja, fick
symboliskt anseende. 1580 upptogs den i
Konkor-dieboken ss. bekännelseskrift. Till Luthers
korta text fogades redan på 1500-talet inledningar
och utläggningar (t.ex. Brentz’ ”Fragestücke”,
1535, Chytræus’ ”Catechesis”, 1554).
Till svenska överflyttades Luthers ”Stora k.”,
i fri bearbetning av Olaus Petri, 1530. ”Lilla
k.” har antagl. utkommit på sv. 1544; äldsta
bevarade uppl. äro från 1567 och 1572. Under
1600-talet utgavs den i en mängd olika typer,
bl.a. genom biskop L. Paulinus Gothus’ försorg;
viktigt för k.-undervisningen blev ock dennes
arbete ”Thesaurus catecheticus” (1631). Bland
kyrkans symboliska skrifter nämnes ”Lilla k.”
i R.F. 1634 (hela Konkordieboken först 1663)
Ärkebiskop O. Svebilius’ k.-förklaring av 1689
användes allmänt, tills mot 1700-talets slut en
revision därav ansågs nödvändig. Ärkebiskop
J. A. Lindbloms k. 1810 (under medverkan av
bl.a. S. ödmann och J. Äström) intog en
teolo
— 158 —
Artiklar, som icke återfinnas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
