Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kellgren, 1. Johan Henrik - Kellgren, 2. Jonas Henrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KELLGREN
där han nådde högsta graden; han knöt
förbindelser inom teatervärlden, kom i borgerlig
miljö, blev mottagen vid hovet, där han från 1778
flera år framåt verkade som Gustav III:s
dramatiske medarbetare, versifierade konungens
prosautkast till operan ”Æneas i Karthago”
(1781) samt dramerna ”Gustaf Vasa” (1782—
83), ”Drottning Christina” (1784), ”Gustaf
Adolph och Ebba Brahe” (1786—87). 1780 blev
K. kungl. bibliotekarie, 1785 kungl.
handsekreterare och teatercensor. K. var ej dramatiker.
Han når högst i de lyriska partierna; särsk.
känd är arian ”Ädla skuggor, vördade fäder”
ur ”Gustaf Vasa”.
Kommen till Stockholm, gjorde sig K. bekant
som poet genom en rad dikter, publicerade i
Gjörwells ”Samlaren” 1777—78, bl.a. ”Ode till
Bacchus och kärleken” samt ”Sinnenas
förening”, där han ohöljt gav uttryck åt sin
livsfilosofi. Han tävlade i Vitterhetsakad. 1777 med
odet ”En stadig man”, som väckte opposition
genom sin desillusionerade ton, och fick 1778
och 1779 akad:s stora pris. Hans förnämsta
ungdomsdikter äro satiren ”Mina löjen” (1778)
och ”Våra villor” (1780). I ”Mina löjen”
varierar K. kvickt och elegant gamla satirmotiv,
adeln, prästerna, pedanterna, poetastrarna och
kvinnorna. Samtidigt som K. i ”Våra villor”
utifrån upplysningens materialism visar, att
livsvärden som ära, kärlek, odödlighetshopp
äro fördomar, sätter han i fråga, om ej dessa
”villor” äro förutsättningar för livet.
Redan under sitt första år i Stockholm
väckte K. uppseende som journalist. Från 1778
medarbetare i ”Stockholmsposten” (se d.o.),
blev K. dess främsta kraft. Febr. 1788 fick
han själv privilegium på tidn. K. skrev här
litterära kritiker, teater- och musikrecensioner
samt behandlade också allmänt kulturella
spörsmål. I upplysningsanda vände han sig
mot tillfällighetspoeterna, univ. och akad. samt
ortodoxien. Flera av hans art. föranledde
långvariga polemiker: 1778 med Leopold och 1782
med Thorild. Betydelsefull var framförallt
hans kamp mot tidens ordensväsen och
mysticism, särsk. swedenborgianismen, som fått
anhängare i medelklassen, och
nummerpunkte-rare, skattsökare och magnetisörer, som
omhuldades i de förnämare kretsarna. Denna
kulturkamp, som K. förde, dold bakom det
fingerade sällskapet Pro sensu communi, fick sitt
märkligaste uttryck i dikten ”Man äger ej
snille, för det man är galen” med
anmärkningar på prosa (1784). K:s iver för humanitet
och frihet drev honom till politisk opposition.
Han tog avstånd från Gustav III:s strävan
efter envälde och hänfördes av den franska
revolutionen, som han ännu efter skräckväldet
Uppslagsbok. XV.
8
hyllar i den blodiga satiren ”Ljusets fiender”
(1792). Även rent litterärt upplevde K. mot
slutet av sitt liv en nyorientering. Utan att
någonsin helt ha försvurit sig till den
franskklassiska smaken, hade K. dock ställt sig
fientlig och oförstående mot den sv.
förromantikens främsta företrädare, Thorild och Lidner.
Genom egna upplevelser och litterärt
inflytande, framförallt tyskt och danskt, fördes K.
fram till en ny poetisk uppfattning, som fått
sina förnämsta uttryck i ”Kantat” (1788),
”Däl-den”, ”Den nya skapelsen”, en av den sv.
litteraturens skönaste kärleksdikter,
skaldebreven ”Till Christina” och ”Till Fredrika”, alla
1789, samt det berömda företalet till
”Fredmans epistlar” (1790). K s redan från
ungdomen bräckliga hälsa undergrävdes ytterligare
genom hans utsvävande le\nadssätt, och han
var de sista åren av sitt liv svårt sjuk.
K. är den sv. upplysningens självständigaste
och mest imponerande företrädare, lika
betydande som personlighet och som förf. Han
nådde högst som lyriker, särsk. i sin senare
produktion, som blev av betydelse för
efterföljande diktare som Franzén, Elgström och
Tegnér. Hans prosaförf.-skap, präglat av hans
klara intelligens, kvickhet och varma intresse
för sv. litteratur och kultur, satte starka spår
i tidens andliga odling. — K:s ”Samlade
skrifter”, utg. efter manuskript, ordnat av K. själv,
utkommo i 3 bd 1796 (6 uppl. 1885). Av en av
O. Sylwan och S. Ek utg. uppl. ha utkommit
bd 6 (brev, 1923). — Litt.: W. Lagus,
”Skalden J. H. K:s finska lefnadsminnen” (1884);
O. Sylwan, ”J. H. K.” (1912); S. Ek, ”K:s
Äbo-diktning” (1915), ”Den nya skapelsen” (i
”Studier tillägnade O. Sylwan”, 1924); M. Lamm,
”Upplysningstidens romantik” (2 bd, 1918—
20); G. Bergh, ”Litterär kritik i Sverige” (1916);
M. Abenius, ”Stilstudier i K:s prosa” (1931).
H.E.
2) Jonas Henrik K., den föregåendes
brorsons son, sjukgymnast (1837—1916). K.
ägnade sig först åt militäryrket, blev
underlöjtnant vid
Väst-göta-Dals reg. 1858
samt genomgick
Gymnastiska
central-inst. 1863—65. Efter
gymnastisk
verksamhet i Linköping,
Eksjö och Bremen
upprättade han ett
sjuk-gymnastikinst. i
Go-tha 1869 samt
sedermera i London 1875.
Filialer till detta
senare inst. grun-
— 225 —
— 226 —
Artiklar, som icke återfinnas
under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
