Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kelsen, Hans - Kelter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(1922; 2 Aufl. 1928), ”Österreichisches
Staatsrecht” (1923) samt ”Allgemeine Staatslehre” (i
”Enzyklopädie der
Rechts- und
Staatswissenschaft”, 23:1,
1925), ”Die
philosophischen Grundlagen
der Naturrechtslehre
und des
Rechtspositivismus” (1928). Sin
största vetenskapliga
insats har K. gjort
genom sin allmänna
statslära.
Utmärkande för denna är dess
normativa
inställning. Stat och rätt ha för K. alltmer
blivit identiska begrepp. Om han talar om
Staten ss. en med den enskilda
människan jämförlig personlighet, så är det endast
ett metaforiskt uttryck för rättssystemets
enhetlighet. Statsviljan har hos honom förlorat
varje psykologisk karaktär. Den enhetliga
viljeriktning hos ett flertal människor, som ännu
den anorganiska skolan (jfr G. Jellinek)
identifierar med statsviljan, företer enl. K.
alltför stora fluktuationer och sammanfaller i fråga
om sitt verksamhetsområde alltför litet med
statsgränserna för att kunna konstituera
statens identitet. Statsviljan kommer i stället till
uttryck i de som hypotetiska omdömen — t.ex.
om någon stjäl, så blir han straffad —
formulerade rättssatserna. Staten vill under de
angivna förutsättningarna handla på ett visst sätt
men riktar icke ss. den etiska normen ett
imperativ till människorna. Sedelagens
kategoriska bud är ett uttryck för människans bättre
jag, hennes egen innersta vilja, men i rätten
manifesteras en för henne främmande
utomstående vilja. Rättsstatens sociala syftning är
för det juridiska betraktelsesättet likgiltig.
Rätten är sin egen grund och sitt eget ändamål,
och den gäller, även om den icke är vare sig
känd el. erkänd. Statens suveränitet innebär,
att dess normsystem utgör ett slutet helt av
rättsregler, som kunna återföras på en
ursprungsnorm, författningen i rättslogisk mening.
För ett djupare betraktelsesätt ingå dock de
till synes suveräna rättssystemen ss. led i
folkrätten, som i sin egenskap av hela
mänsklighetens organisation innehåller normer för när
en stat skall som sådan erkännas och när en
revolutionär författning blir giltig. Konsekvent
nog blir för K. folkrätten en universalstat, en
civitas maxima. Som prof. i Wien samlade K.
en stor krets av lärjungar, den s.k.
Wienerskolan. I Tyskland har han dock rönt mothugg.
I Sverige har h«ms produktion blivit mycket
uppmärksammad och även vunnit anslutning.
En kort framställning av hans system är
lämnad av F. Lagerroth i ”Statsvetenskaplig
tidskr.” 1925.
F.Lth.
Kelter, bärarna av de keltiska språken, den
västligaste av de indoeuropeiska
språkfamiljerna. Germanerna, deras närmaste grannar i
n.ö., kallade dem walah (varav
nationsnamnen walloner, Wales m.fl., sv. välsk),
Medelhavsfolken benämnde dem gala’tes (grek.) el.
galli (lat.), själva kallade de sig k., vilket ord
även är den äldsta beteckningen på dem i
grekiskan (keltoi). — Till lösning av det
omstridda och ännu olösta problemet om de
keltiska folkens ursprung och förhistoria bidraga,
förutom strödda meddelanden av antikens
historieskrivare, de resultat, till vilka
språkforskningen och arkeologien kommit. Sedan mitten
av 1:a årtusendet e.Kr. ha keltiska språk talats
endast i det yttersta Västeuropa, Irland,
Skottland, ön Man, Wales, Cornwall och Bretagne,
men ännu i årh. närmast f.Kr. talades dessa
språk i hela Europa v. om Rhen, även i delar
av Spanien och n. Italien.
Ortnamnsforskningen visar, att keltisk-språkiga stammar tidigare
bebott alptrakterna i Centraleuropa och norrut
till Weser och Elbe samt i länder ännu längre
åt ö., möjl. till Dnjepr. — K. omtalas första
gången o. 500 f.Kr. av Hekataios från Milet och
strax därefter av Herodotos. Av den senare
framgår, att k. vid denna tid bebodde länderna
mellan Donau och Pyrenéerna. I själva verket
sträckte sig då en enhetlig keltisk kultur, ehuru
med geografiska luckor, över betydligt vidare
område: från Irland till Karpaterna och
Balkan, från Rhenmynningen och Weser till
Spanien. Denna vidsträckta utbredning av keltisk
kultur vid historieskrivningens tröskel är
resultatet av enorma folkvandringar, som endast
i sina sista faser äro historiskt kända. Man
har enats om att anse Donau- och
Rhenländerna som k:s hemland, varifrån deras
vidsträckta härfärder och vandringar utgingo.
Medan La-Tène-kulturen (se d.o.) i Mellaneuropa
betecknar höjdpunkten av k:s maktställning,
infalla de vandringar, som efter hand förde k. till
franska Medelhavskusten, till Spanien och
Brittiska öarna, redan under Hallstattiden (se
Hallstattkulturen), delvis möjl. ännu
tidigare. Medan man med fullt fog kan kalla
de sydtyska hallstattmänniskorna k., kan man
knappast längre tillbaka tala om eg. k., ehuru
man kallat den kulturellt enhetliga
befolkningen i östfrankrike och Sydtyskland vid slutet av
stenåldern för ”urkelter”, detta dock med orätt,
emedan ett viktigt element då ännu saknades:
de stammar, sannolikt av alpin ras, som med
en ny kulturström inträngde från ö. eller s.ö.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
