Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kelter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Av den nära släktskapen mellan keltiska och
italiska språk, urspr. dial. av ett och samma,
framgår, att den folkstam, som givit k. deras
språk, under 2:a årtusendet f.Kr. bott i
omedelbar närhet till romarnas förfäder. Kort efter
det italikerna trängt s. om Alperna, ha de
västligaste keltiska stammarna avancerat åt v. och
n.v. och sannolikt redan vid denna tid nått
Brittiska öarna. Det förhållandet, att k., som
voro mästare i metallurgi, kände järnet redan
o. 1000 år f.Kr., flera årh. tidigare än
germanerna, utgör en viktig orsak till bildandet av
det militärt starka kelterväldet i
Centraleuropa, från vilket omkringliggande länder
erövrades och koloniserades. — Historiskt kända
skeden i den keltiska expansionen infalla
mellan 600 och 250 f.Kr. Tidigast känd är den
första ockupationen av n. Italien. Mellan 500
och 400 f. Kr. inträngde keltiska stammar i
Spanien, där de blandade sig med
urbefolkningen och gåvo upphov till ett blandfolk,
keltiberer (se d.o.), och ung. samtidigt
svepte den andra keltiska erövrarvågen över
Norditalien. Inkräktarna lyckades på få år
undertrycka etruskerna, framtränga till Rom och
besätta staden efter romarnas nederlag vid
Allia (390 f.Kr.). Sedan Rom brandskattats,
utsträcktes plundringstågen till Syditalien. Det
keltiska väldet i n. Italien varade ännu
halvtannat årh. och utgjorde ett ständigt hot för
Rom. Vid samma tid trängde keltiska
erövrarskaror in i Pannonien och längs Donau ned i
Svartahavsländerna. Efter Alexanders död
bröto starka keltiska härar, understödda av
illyriska hjälptrupper, in i Makedonien, inträngde
härjande i Grekland och plundrade Delfi (279
f.Kr.). Från Trakien behärskade de Bysans,
som i mer än 50 år var skattskyldigt under de
keltiska kungarna i Trakien. 278 f.Kr. gingo
stora keltiska skaror över Hellesponten,
översvämmade Mindre Asien och gjorde
seleukiderna (se d.o.) skattskyldiga; 235 f.Kr.
besegrades de emellertid av Attalos, konung i
Pergamon, varefter de slogo sig ned i den trakt i
det inre av halvön, som efter dem fick namnet
Galatien (se d.o.). Av större betydelse äro de
keltiska vandringarna åt v., som skett långt
tidigare och tillhöra ett förhistoriskt skede.
Gælerna, vilkas språk ännu talas i Irland och
Skottland, trängde västerut säkerligen redan
under bronsåldern, och bretonerna, som
själva kallade sig kymrer och vilkas
ättlingar sedermera undanträngts till Wales och
Bretagne, följde hack i häl. Undanträngda av
germanerna från sina boplatser mellan Rhen
och Elbe, vandrade även belgerna
västerut. I n. Irland och Skottland övertogo långt
senare pikterna, vilkas keltiska ursprung
är problematiskt, gæliskt språk och kultur.
Under romersk järnålder förlorade k. alltmer sin
ställning som ledande kulturfolk i Europa
utom Medelhavsländerna. Cæsars krig i
Gallien mot de mäktiga keltiska fastlandsfolken,
framförallt averner och sekvaner, och
germanernas inträngande i Böhmen och
Schweiz, i vilket senare land de keltiska
helvetierna varit bosatta, bröto definitivt k:s
motstånd.
K. besutto redan före latiniseringen av de
galliska provinserna en mycket hög
civilisation och kände grekernas språk och
kultur. Keltiska seder efterbildades både av
greker och romare. Liksom sedermera
germanerna kämpade k. som legosoldater i grekisk,
romersk och punisk sold. Romerska förf. som
Vergilius, Livius och Plinius voro av keltisk
börd. För järnålderns germaner ha k. som
kulturförmedlare haft avgörande betydelse.
Keltiska ord, hänvisande på en högre kultur, ha
som lån upptagits både i germanska och
slaviska språk. — Antikens förf.
betraktade alla de i förhållande till Medelhavsrasen
ljushyade folken n. om Alperna som lika i
antropologiskt avseende, vilket lett till det
antagandet, att k. voro av nordisk ras. Detta
motsäges av det förhållandet, att de länder,
där det keltiska inflytandet starkast gjort sig
gällande, Frankrike och de brittiska öarna.
uppvisa övervägande alpina raselement (se
Människoraser), överlagrande tidigare
folk av Medelhavsras, men även av
arkeologiska fakta: den urkeltiska kulturkretsen, som
bildades i 2:a rtusendet f.Kr., uppvisar redan
en blandras av flera etniska komponenter som
resultat av gåtfulla folkförskjutningar i
Europa o. 2000 f.Kr. Ehuru det är oberättigat att
påstå någon epok av keltisk kultur uppburen
av en bestämd ras el. ett övervägande el.
ledande raselement, kan man likväl tala om en
keltisk folktyp med karaktär och lynnesdrag
gemensamma för gallerna på Cæsars tid och
nutidens irländare: fåfänga, pratsjuka,
lättretlighet, ombytlighet, fantasi och skönhetssinne,
böjelse för det romantiska, trofasthet,
familjekärlek, stark religiositet, som lätt slår över i
vidskepelse, och förhållandevis hög grad av
sexuell moral. Fastän ett visst drag av
disciplinlöshet hindrat dessa världserövrare att
upprätta bestående statsbildningar, är deras insats
i europeisk civilisation utomordentligt stor.
Intet annat land äger en medeltidslitteratur, som
kan mäta sig med den iriska. Den
fornnordiska litteraturen visar i många fall tillbaka på
iriska förebilder och bygger liksom den
germanska mytologien till stor del på k:s
andliga skapelser. — Litt.: K. Müllenhoff,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
