Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Key, 3. Ellen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KEY
Ellen Key. Strand 1922.
bodde familjen i Stockholm; hon blev
småningom faderns sekreterare och infördes
därigenom tidigt i de politiska frågorna. Hon
anslöt sig till faderns liberala åskådning.
Under Stockholmsvistelsen tillvaratog hon väl
alla bildningsmöjligheter. 1873 följde hon
fadern på en resa, som denne företog till
Tyskland, Österrike, Italien, Frankrike och
England för att studera förbättringsanstalter och
barnhem, och besökte därunder flitigt de
stora konstgallerierna. Livsavgörande blev
hennes bekantskap med Urban v. Feilitzen (se
denne). Hans bok ”Protestantismens
Maria-kult”, som hon anmälde, hade på henne
verkat som ”en uppenbarelse”. Efter ett
sammanträffande 1876 började de en litterär
brevväxling, som fick stor omfattning och
fortgick till slutet av 1880-talet. Att K:s
produktion före 1889 inskränker sig till ett fåtal
recensioner, beror dels på att hon från 1880 var
lärarinna vid Whitlockska skolan i
Stockholm och från 1883 verkade som föreläsare
vid Stockholms arbetarinst., dels på att hon
nedlade hela sin produktivitet i breven till F.
och sökte uppmuntra honom till förf.-skap.
Deras känsla för varandra hade utvecklat sig
till en stark ömsesidig böjelse. F. ansåg sig
emellertid icke kunna upplösa sitt äktenskap,
varför i slutet av 1880-talet en brytning ägde
rum dem emellan. Förbindelsen återknöts
aldrig, men efter F:s död skrev K. en
vac
ker essay över honom i ”Ord och bild” 1914.
— Större uppmärksamhet i vida kretsar
väckte K. först 1889 med föredragen ”Några
tankar om huru reaktioner uppstå” och ”Om
yttrande- och tryckfrihet”, vari hon förde det
fria ordets talan med anledning av att bl. a.
Axel Danielsson och Hj. Branting dömts för
hädelse och univ.-myndigheterna ingripit mot
studentföreningen Verdandis styrelse på gr.
av en sedlighetsdiskussion. Närmast följde
tre biografier över bortgångna vänner: ”Ernst
Ahlgren” (1889), ”Sonja Kovalevski” (1892)
och ”A. Ch. Leffler” (1893). Hennes studie
över C. J. L. Almquist, ”Sveriges modernaste
diktare” (1897), blev banbrytande för det
nyare Almquist-studiet. Av djup inlevelse i
de skildrades personlighet och suggestiv
framställningskonst utmärkas essayerna om
Elisabeth och Robert Browning och Goethe
(”Människor”, 2 bd, 1899) samt ”Rahel
Varn-hagen” (1908). Hon såg i dessa människor
förebilder i ”levnadskonst”, konsten att leva
så, att man gynnar såväl ”den egna
personlighetens som omgivningens växt”. Samma
ämne behandlar K. i en stor del av sina i tidn.
och tidskr. spridda litterära essayer. Några
äro samlade i ”Verk och människor” (1910).
— I den ypperliga stridsskriften ”Missbrukad
kvinnokraft” (1896) med följdskriften
”Naturenliga arbetsområden för kvinnan” (s.å.)
riktade K. en skarp kritik mot enl. hennes
mening farliga tendenser inom kvinnorörelsen.
Kvinnorna borde ej på alla områden söka
tävla med männen. Då kvinnan deltar i
samhällslivet, bör hon välja ett yrke, i vilket det
moderliga i hennes natur kan komma till sin
rätt (”samhällsmoderlighet”). Skriften
väckte en storm av opposition bland
emancipa-tionskvinnorna och framkallade flera angrepp,
som K. bemötte i ”Kvinnopsykologi och
kvinnlig logik” (s.å.). I ”Kvinnorörelsen” (1909)
gav K. en framställning av kvinnorörelsens
verkningar. — I ”Barnets årh.” (2 bd, 1900;
övers, till 11 språk) yrkade hon på en
omfattande skyddslagstiftning för kvinnor och
barn, på självverksamhet för barnet och
tidig specialisering för kommande verksamhet.
Detta arbete framkallade en motskrift av
Vitalis Norström, ”E. K:s tredje rike. En
studie öfver radikalismen” (1902), vilket
föranledde K. att närmare precisera sin
livsåskådning — förut framlagd även i essaysamlingen
”Tankebilder” (1898) — i ”Livslinjer” (3 bd,
1903—06; ny uppl.: 1. ”Kärleken och
äktenskapet”, 1909, 2. ”Människan och Gud”, 1924,
3. ”Lyckan och skönheten”, 1925). Tidigare
hade K. kallat sin åskådning än monism, än
panteism; nu ger hon den namnet ”livstro”.
— 299 —
— 300 —
Artiklar, som icke återfinnas
under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
