Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kilskrift - Historia - Uttolkning - Kilspår - Kilstjärtpapegojor - Kilsunds a.-b. - Kilt - Kilung - Kimaira - Kimberley
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KILSPÄR
tyda konsonantljudet ensamt el. med
inhäre-rande a. Som en egendomlighet kan nämnas
förekomsten av alltefter följ, vokal skiftande
tecken vid vissa konsonanter. De
fornpersi-ska k.-texterna inta en framskjuten plats i
k.-forskningens historia; från dem har
uttolkningen av k. utgått.
Uttolkning. Den förste, som synes ha fäst
uppmärksamhet i Europa på förekomsten av
k.-minnesmärken och begagnat namnet k., var
orientalisten E. K ä m p f e r, vilken under sin
vistelse i Persien under 1680-talet lärde känna
några av de fornpersiska k.-minnesmärkena.
Sitt upphov fick emellertid k.-forskningen
genom K. N i e b u h r s (se denne)
offentliggörande på 1770-talet av k.-texter från
Perse-polis; Niebuhr klarlade också de yttre
betingelserna för dechiffreringen. Den första
avgörande framstöten var G. T y c h s e n s (se
denne) upptäckt (1798) av orddelaren; den eg.
dechiffreringen är emellertid ett verk av G. F.
Grotefend (se denne) 1802.
Dechiffreringen av den fornpersiska k. fortsattes av R.
Rask, E. Burnouf, C hr. Lassen m.fl.
och nådde sin avslutning med H. R a w 1 i
n-s o n s publicering av den stora
Bisutun-inskrif-ten (1847). — Uttolkningen av den s.k. 2:a
seriens k., den elamitiska, påbörjades av den
danske orientalisten N. L. W e s t e r g a a r d (se
denne), fortsattes av engelsmannen E. N o
r-r i s och fullbordades av F. W e i s s b a c h
1890 med senare tillskott av G. H ü s i n g, F.
B o r k m.fl. Genom senare forskningar, främst
av pater V. S c h e i I, har det blivit möjligt
att fastslå de akemenidiska kilinskrifternas
elamitiska språk ss. n y e 1 a m i t i s k a, till
skillnad från det äldre textbeståndets
forn-elamitiska. De fornelamitiska texterna
utgivas f.n. av H. König i en ”Corpus
inscrip-tionum elamicarum” (bd 1, 1928). —
Uttolkningen av den 3:e och för k.-forskningen
betydelsefullaste serien av akemenidinskrifternas
k.-texter erhöll en fast grundval genom den
på 1840-talet begynnande upptäckten av
likartade dokument i Mesopotamien.
Förtjänsten av uttolkningen och påvisandet av
dokumentens assyrisk-babyloniska karaktär och
sålunda grundandet av assyriologien
tillkommer väsentligen L. de Saulcy och
H. R a w 1 i n s o n samt E. H i n c k s, som
först (1852) påvisade den babyloniska k:s
karaktär av stavelseskrift. Den
assyrisk-babyloniska grammatiken erhöll sedan sin
vetenskapliga grundläggning genom J. O p p e r t
(1860). En sista etapp i den babyloniska k:s
tolkningshistoria var den av fransmännen G.
A m i a u d och F. T h u r e a u-D a n g i n
inledda uttolkningen av minnesmärkena med
— 351 —
den arkaiska sumeriska k.
Dechiffreringsarbe-tet är numera i alla väsentliga delar slutfört.
— Uttolkningen av de kaldiska kilinskrifterna
är så gott som helt ett verk av H. B e 1 c k och
F. L e h m a n n-H a u p t; de hithörande
dokumenten utgivas i ”Corpus inscriptionum
chal-dicarum” (1931). — Kunskapen om den h
etti t i s k a k. satte in med upptäckten av
arkivet i Boghasköj genom H. Winckler och
A. Puchstein 1907; sedan dess har en
mängd hettitiska k.-texter offentliggjorts, och
den hettitiska k. är numera i sin helhet känd.
De förnämsta saml. av k.-texter finnas i
Bri-tish museum (det berömda Assurbanipalbibl.,
se Assurbanipal), museet i Philadelphia
(k.-texterna från Nippur) samt Louvre
(k.-texter från Telloh); flertalet inskrifter från
Babylon och Assur förvaras i Berlin. — Litt.:
B. Meissner, ”Babylonien und Assyrien” (2
bd, 1920—25). C.F.
Kilspår, tekn., se Kil 2).
Kilstjärtpapegojor, Conu’rus, ett släkte av
fam. eg. papegojor (se d.o.), förekomma från
s. Nordamerika till Patagonien. Stjärten är
kilformig, oftast kortare än vingarna, färgen
hos de flesta grön. De leva i stora flockar,
och deras näring utgöres av frön och
frukter. Släktet omfattar ett 30-tal arter, av vilka
de flesta förekomma i urskogarna vid
Ama-sonfloden. Karolinapapegojan, C.
caroline’nsis, var förr mycket vanlig i U.S.A.
men har nästan totalt utrotats på gr. av den
skada, den gjorde på majsfälten. Y.Ln.
Kilsunds a.-b. driver rörelse vid väverier,
fär-geri och appreturverk i Borås. Verksamheten
började 1896 med ett 80-tal vävstolar. 1929
skedde en sammanslagning med Manufaktur
a.-b. Svea, varjämte fusion ägde rum mellan
K., A.-b. Merinos samt A.-b. Borås
klädnings-tygsfabriker. Tillverkningen omfattar
helylle-klädnings-, dräkt- och kapptyger, kostymtyger,
klädningstyger i hel- och halvsiden m.m. samt
uppgick 1932 till ett värde av över 10 mill. kr.
Antal vävstolar 800, antal arbetare c:a 1,000.
— I sammandrag uppgick hela koncernens
omslutning 31/i2 1931 till 11,376,525 kr., varav
aktiekapital 4,000,000 kr. J.L-n.
Kilt, en kort, mycket tätt och djupt veckad
kjol, som ingår i den skotske högländarens
nationaldräkt och uniform (se S k o t s k h ö
g-landsdräkt).
Kilung, se K ü r u n.
KFmaira, se C h i m a i r a.
Kimberley [ki’mbali], stad i prov. Cape of
Good hope, Sydafrikanska unionen; 40,079 inv.
(1932), därav 18,618 vita. K. ligger på den
ödsliga slätten mellan Vaal och Modder, nära
gränsen till Orangefristaten, vid Kap-Kairo-
— 352 —
Artiklar, som icke återfinnas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
