Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kina (Mittens rike) - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KINA
Karashar, Kucha) från västturkarna. Samtidigt
allierade han sig med Tibets store
nydanarko-nung Srong-Btsan-sgan-i-po, som gifte sig med
den kinesiska prinsessan Wen-cheng.
Kejsarinnan Wu-chou fullföljde målmedvetet hans
politik, efter stora fälttåg krossades
västturkar-nas sista armé 649, och K. ärvde hela deras
välde, som omfattade utom v. Tarimländerna
(Kashgar, Jarkend) även stora delar av ryska
Turkestan, Afganistan och n.v. Indien. Under
de följ. 50 åren kunde K., om än med möda
och ständiga strider mot tibetaner och
upproriska turkar, upprätthålla sitt stora asiatiska
välde, som nådde sin höjdpunkt under
Hiian-tsung. De kinesiska trupperna satte skräck i
hela Asien genom sina hjältedåd, ss. när Kao
Sien-chi med 10,000 man ryttare och fotfolk
trängde genom Pamirbergen på 5,000 m. höjd
ö.h. och kväste de iranska småstaterna. Men
751 ramlade den stolta byggnaden sönder, när
Kao blev i grund slagen av upproriska turkar
vid Talas, och An Lu-shans uppror 755
omöjliggjorde nya fälttåg. Hegemonien över
Centralasien övergick dels till tibetanerna, dels till
en ny stam av turkar, uigurerna, som från 744
skapade ett mäktigt rike med centrum i det
gamla turktillhållet vid Orkhon. Med dessa
knöt Kuo Tsi-i vänskapliga förbindelser, och
ända fram till 840, då de krossades av kirgiser,
voro uigurerna Tanghusets bästa stöd och
sände ofta värdefulla gardestrupper. Efter
kraschen 840 överflyttade uigurerna till Turfan,
där de flera årh. voro fast bosatta och blevo
ett blomstrande kulturfolk. — Genom K:s långa
storasiatiska hegemoni blevo
kulturförbindelserna med Västerlandet allt starkare.
Buddismen befordrades genom Indienresor av lärda
kinesiska pilgrimer (Hüan-tsang, som reste 630
—645, och I-tsing 671—695), och flera andra
religioner fingo fotfäste i K. Mazdaismen fick
sitt första tempel i Chang-an redan 621.
Kristendomen i form av nestorianism infördes 635,
mottogs välvilligt av Tai-tsung och vann snart
betydande spridning. Särsk. gynnades den av
Kuo Tsi-i, ss. omtalas på den berömda
nesto-rianska minnesstenen av 781, vilken
påträffades 1625 e.Kr. 845 voro de nestorianska och
mazdaistiska prästerna över 3,000, de flesta
västerlänningar. Starkast blev dock
manikeis-men, som blev uigurernas statsreligion och
som starkt gynnades i K. under det årh., då
Tang-huset stod under dessas protektion.
Därefter, under kejsar Wu-tsung (841—846) föllo
de främmande lärorna samman. 842 slopades
nästan alla manikeiska tempel, 845 de
nestorianska och mazdaistiska helgedomarna, och
buddismen berövades samtidigt 4,600 större och
40,000 smärre tempel. — På Tang-tiden
följ
— 375 —
de en övergångstid, W u t a i, ”de fem
dynastierna”, karakteriserad av misslyckade försök
av kondottiärer att grunda solida härskarhus:
det var ”dynastierna” H o u L i a n g (huset
Chu 907—922), Hou Tan g (huset Li 923—
936), Hou Tsin (huset Shi 936—946), Hou
Han (huset Liu 947—950) och Hou C h o u
(huset Kuo 951—960). Det var först sedan den
energiske och kloke general Chao Kuang-yin
960 bestigit tronen ss. Tai-tsu (960—976) av
S u n g-dynastien (960—1279), som K. återvann
stadga och blomstring. Dock var det ett helt
annat K. än Tang-tidens lysande stormakt.
Annam, som sedan 111 f.Kr. tillhört K.,
lösgjorde sig, Centralasien var helt förlorat för
K., ett stort tangutiskt rike Si-hia (1010—1227)
i nuv. Kansu spärrade alla förbindelseleder
mot Västern. På nordgränsen upptogo
tungu-siska folk från Mongoliet och Manchuriet
hun-nernas och turkarnas gamla roll ss. K:s
plågoris. Stammen Kitan organiserades av
hövdingen Apaoki, började från 907 sina räder in mot
K. och fråntog snart detta de nordligaste prov.
(Chili, Shantung). Kitan grundade ett mäktigt
rike Liao (907—1125), med nuv. Peking som
huvudstad, och utvecklade en betydande kultur
under kinesiskt inflytande. Än värre blev det,
när nästa manchuriska hord Ju-chen
(Djur-chen) under Akuta krossade Liao-väldet och
grundade ett nytt rike Kin (1122—1224), som
energiskt bekrigade K., intog
Sung-huvud-staden (nuv. Kaifeng-fu) och släpade kejsar
Huei-tsung (1101—25) och hans son Kin-tsung
som fångar till Nordasien. Hela landet n. om
Yang-tsi-kiang föll i deras händer, och från 1127
hade den äktkinesiska Sung-dynastien blott
landet s. om floden (huvudstad Hang-chou) och
endast tidvis partier n. därom; det fick t.o.m.
uthärda stora tungusiska härjningståg s. om
floden, dit tidigare icke någonsin nordbarbarer
inträngt. Kin-riket utvecklade sig liksom
tidigare Liao till ett blomstrande land med
kinesisk kultur. I det sydkinesiska Sung-riket tog
utvecklingen en helt ny riktning: landet
avmili-tariserades starkt och kom under ledning av
civila ämbetsmän, som rekryterades genom
litterära examina i konfuciansk anda. Detta gav
den redan 845 illa skamfilade buddismen
dödsstöten; överklassen vände den ryggen. Det kom
i stället under 1000-talet till en dragkamp
mellan starkt konservativa element, ledda av
framstående lärde och förf., Fan Chung-yen, Si-ma
Kuang, Ou-yang Siu, Su Tung-po, och radikala
reformatorer, Wang An-shi (d. 1086) och hans
lärjunge Tsai King, vilka senare under ett halvt
sekel fingo experimentera med en vidlyftig
statssocialism, som slutade i full katastrof och
möjliggjorde Kin-rikets seger och förlusten av
— 376 —
Artiklar, som icke återfinnas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
