Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kina (Mittens rike) - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KINA
n. K. Efter denna dyrköpta erfarenhet blev
den konservativa konfucianska ortodoxien
all-härskande och fastlåstes av filosofen Chu Hi
(1130—1200), vars läror och läroböcker varit
obligatoriska i K:s ämbetsmannavärld fram till
våra dagar. — Vid 1200-talets början kom
Asiens och därmed även K:s öden att
bestämmas av det stora mongolväldet under
Djingis-khan och hans ättlingar. Vid denna tid
upptogs ju n. K. av Kin-riket i ö. och Si Hia i v.
I Mongoliet, s. om Bajkalsjön, låg de kristna
ke-raiternas välde, v. därom det likaledes kristna
Naiman-väldet, v. om detta (från Oxus norrut
över Samarkand, Ferghana, Ilidalen, Kashgar,
Jarkend, Khotan) låg Karakitaiernas (Si Liao)
land, behärskat av de Kitan, som fördrivits
från Nordkina 1125 och under prins Ye-lü
Ta-shi vandrat västerut. Vissa oansenliga
mongolstammar, bosatta mellan floderna Onon och
Kerulen, förenades 1188 under den unge
hövdingen Temudjin, som började en livslång
kampanj för att underlägga sig alla de
nordasiatiska stäppfolken och sedan skapa ett
storasia-tiskt rike. 1203 krossade han keraiterriket,
1206 Naimanriket och tog s.å. sitt residens i
Karakorum vid Orkhon och utropade sig till
Storkhan, Djingis-khan. 1207 började han
kampanjen mot Si Hia, som 1209 erkände hans
överhöghet. 1211 föll Kin-rikets starkaste fäste
i Shansi, och 1213—15 belägrades och intogs
Peking. Djingis drog nu själv västerut för att
krossa Si Liao (1217) och gjorde väldiga
härnadståg genom Iran och n.v. Indien, men hans
generaler, främst Muhuali, fortsatte kampanjen
i n. K. Djingis återkom 1224 till östern och
utrotade nära nog Si Hia-befolkningen, som
visat sig opålitlig. 1227 dog Djingis, men hans
söner fortsatte verket. Djutji och dennes son
Batu togo Sydryssland, Chagatai
behärskade Iliområdet, Ogotai Dsungariet och Tului
Karakorum; Ogotai utropades till storkhan,
och hans kloke minister och rådgivare, Ye-lü
Chu-tsai (av Kitanstam), blev den verklige
ledaren. Erövringen av Östasien fortsattes
pro-gramenligt. Tului, Ogotai och veteranen
general Subutai översvämmade 1232 hela n. K.,
och 1233 togs efter fruktansvärda strider
Kin-huvudstaden Kaifeng-fu; 1234 störtade Kinriket
samman. Under Ogotais son, Guyuk (1246—51),
var det en paus, men hans kusin och
efterträdare Mangu (1251—59) återupptog
erövringspolitiken. Hans bror Khubilai trängde över
Sichuan ända till Yünnan och krossade där
riket Nan Chao, som varit ett självständigt
tai-folkrike sedan 600-talet, gjorde en rond i
Tibet, som slutade med fredlig allians, och
började nu erövra Sung-riket. Sedan han
blivit storkhan (1260—94), genomförde han efter
— 377 —
Artiklar, som icke återfinnas
omfattande fälttåg hela K:s erövring (1279)
och blev den förste kejsaren av Yüan-dynastien
(1280—1368); han härskade över Mongoliet,
Tibet, K. och Korea (som erövrats 1231), med
huvudstäder i Shangtu (Mongoliet) och
Khan-balik (= Peking). Han var samtidigt högste
chef för det enorma mongolväldet, som
omfattade fyra andra domäner: Kanatet Kipchak
i Sydryssland under Djutjis ättlingar,
Centralasiatiska khanatet (ung. Si Liao’s område
med centrum i Ilidalen) under Chagatais
ättlingar, Nordasiatiska khanatet (ung.
Naimaner-nas område, centrum Kobdo) under Ogotais
ättlingar och Persiska khanatet under Khubilais
broder Hulagu. Detta världsvälde var snart
blott till namnet en enhet, men det åstadkom
en panasiatisk fred, som befordrade de
livligaste förbindelser mellan Väster- och österland.
Religionerna tävlade fritt med varandra.
Medan Mangu och Khubilai voro buddister,
frodades även nestorianismen vid deras hov,
återinfördes i K. och befästes genom en rad
bi-skopsdömen tvärs genom Asien. Katolicismen
vann stora framgångar. Redan 1246 kom
Johannes de Plano Carpini som påvens legat till
Guyuk i Karakorum, Wilhelm av Rubruck
besökte 1253 Mangu, 1293 kom franciskanen
Johannes de Monte Corvino till Peking som
missionär och blev 1307 ärkebiskop med flera
biskopar under sig. Kristendomen vann ett stort
antal proselyter. Även lekmän gjorde
märkliga resor till östern, bl.a. venetianaren Marco
Polo, som i 17 år var Khubilais förtrogne vän.
— Den härskande mongoliska klassen i K.
kinesiserades mycket hastigt, och
mongolherraväldet betydde aldrig någon inre omläggning
el. nyorientering: det gamla ämbetsmaskineriet
gick som förut, och när de snabbt
förvekligade mongolerna 1368 drevos ur K. genom
uppror, varvid munken Chu Yüan-chang tog loven
av alla medtävlare och utropade sig till
kejsare (Hung-wu 1368—98) av Min g-dynastien
(1368—1643), var det mera en person- än en
regimförändring. Hung-wu och hans yngre
son Yung-lo (1403—1424) voro dugliga och
kraftfulla härskare, som genom stora
härnadståg mot Mongoliet och Centralasien definitivt
knäckte mongolernas makt. Till dessas
tämjande bidrog även, att den tibetanska formen
av buddismen, lamaismen, efter en
renässansrörelse, ledd av den store reformatorn
Tsong-kapa, kom att dels erövra mongolerna, dels
också få kraftiga avläggare i n. K., med
mäktiga tempel i själva Peking, och att den kloke
Yung-lo tillmötesgick denna riktning, så att K.
bibehöll den politiska överhögheten över Tibet
men kejsaren (häri följd av sina efterträdare
under årh.) erkände det högre lamaistiska
— 378 —
under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
