Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kina (Mittens rike) - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KINA
prästerskapets, enkannerligen Dalai Lamas i
Lhasa, andliga ledareställning, vilket även blev
ett enande band mellan K. och Mongoliet. —
Nya utlandsproblem av ödesdiger art skulle
emellertid snart dyka upp. Redan under
Sung-tiden hade en ej föraktlig arabisk handel
sjövägen över sydkinesiska hamnar pågått, men
nu döko européer, näml, portugiser, 1516 för
första gången upp vid K:s kust (Kanton), och
snart uppblomstrade den portugisiska handeln,
som från 1557 ända fram till modern tid hade
sitt centrum i den förhyrda staden Macao.
Sedan spanjorerna tagit Filippinerna och där
grundat Manila (1571) och holländarna tagit
Formosa (1624), började även dessa en livlig
kinesisk handel. Samtidigt började den
katolska kyrkan, som efter mongolernas fall
förlorat fotfästet i Peking, nya framstötar. Pioniär
var italienaren Matteo Ricci, som från 1583
missionerade i K. (från 1600 i Peking). Han
fick lysande efterföljare, bl.a. Adam Schall
och senare Ferdinand Verbiest, och 1632 var
kristendomen redan starkt spridd vid själva
Pekinghovet. — Ming-kejsarhuset försvagades
hastigt, och det var tack vare det gamla
statsmaskineriets styrka, som det ej kom till en
krasch förrän på 1600-talet. Diverse
upprors-ledare, främst bland dem Li Tsi-cheng (från
1629), blevo snart ett allvarligt hot för tronen,
och så mycket farligare som denna snart fick
sina bästa trupper bundna på annat håll. Än
en gång var det Nordasien, denna gång
Man-churiet, som skulle bestämma K:s öden.
Man-chustammen vid Yalu-kiang hade från 1583
organiserats till en dugande stat av Nurhachi
av huset Aisin-gioro, och han anslöt snart
östmongoliska horder till sitt välde, erövrade
n. Korea, tog sitt residens i Mukden 1625 och
utropade sig till kejsare. Vid hans död 1626
upptog sonen Abahai faderns verk och började
stora härjningståg över de nordkinesiska
slätterna. Ännu höllo de kejserliga härarna stånd
vid stora muren under Wu San-kuei, men
huvudstaden blev för blottad, och 1644 intogs
den av Li Tsi-cheng, varvid den siste
Ming-kejsaren, Chung-cheng, hängde sig. Li besteg
själv draktronen. Wu slöt nu förbund med
de forna fienderna, manchuerna, för att
fördriva rebellerna, och detta lyckades snart, men
manchuerna vägrade släppa sitt grepp över
Nord-K. Abahai hade dött 1643, och hans
unge son Fulin proklamerades som förste
kejsare (Shun-chi 1644—61) över K. av T s i n
g-dynastien; hans förmyndare Dorgon erövrade
efter mångårig kampanj centrala och s. K.
Först 1660 föll den siste Ming-pretendenten,
och manchuernas erövring var definitiv. De
inlade manchuiska garnisoner i de större
stä
— 379 —
derna och förbehöllo sig starkt gynnade
ställningar inom ämbetsmannavärlden men
lämnade i övrigt det gamla systemet orubbat.
Själva kinesiserades de hastigt både till språk
och kultur. De tre kejsarna Kang-hi (1662—
1722), Yung-cheng (1723—35) och Kien-Iung
(1736—96) voro utomordentligt dugliga
härskare, som skänkte K. en tid av makalös
förkovran och blomstring, vilken mångdubblade den
kinesiska befolkningen. K:s grepp över
Central- och Nordasien blev åter kraftigt: genom
väldiga fälttåg nedslog Kang-hi definitivt alla
lokala furstar och förvandlade länderna till
kinesiska prov. Han- och Tang-tidernas
program förverkligades så definitivt. Europa
började nu på allvar göra sig kännbart i K. De
katolska andlige voro till en början väl sedda,
och Kang-hi utfärdade 1692 ett edikt, som
nära nog proklamerade religionsfrihet. Men
1717 förmåddes han förbjuda denna
propaganda, och Yung-cheng och Kien-Iung genomförde
detta förbud. Ryssarna, som under 1600-talet
utvidgat sitt välde över Sibirien och 1639 nått
Stilla havet och nu strävade att underlägga
sig den värdefulla Amur-floddalen, motades
effektivt av de första Manchukejsarna, och
genom fördraget i Nertjinsk 1689 avspärrade dem
Kang-hi från denna dal. I Kanton uppväxte
under 1700-talet raskt en europeisk handel.
England grundade 1715 och Frankrike 1728
ett faktori där, snart följda av andra nationer.
Handeln skedde under stränga och för
utlänningar förödmjukande former.
Försök av England att genom ambassader
(Macartney 1793, Amherst 1816) vinna rättelse
misslyckades. När sedan svaga och obegåvade
kejsare, Kia-king (1796—1820), Tao-kuang
(1821—50) och Hien-feng (1851—61), fingo
ledningen, blevo förhållanena alltmer omöjliga. I
det längsta fann sig engelska Ostindiska
kompaniet i vad som helst för den stora vinsten
på import av opium, men när kompaniets
monopol upphävts 1834 och kineserna på allvar
togo itu med att stävja opiumtrafiken, kom
det till en konflikt 1839, som ledde till det s.k.
opiumkriget mellan England och Kina.
England nedslog utan större svårigheter
motståndet i en serie kinesiska kuststäder och
fram-tvang freden i Nanking 1842, varigenom bl.a.
Hongkong avträddes till England och
hamnarna Kanton, Amoy, Fu-chou, Ningpo och
Shanghai öppnades för monopolfri handel ss.
”för-dragshamnar”. Kristen mission, nu både
katolsk och protestantisk (den senare börjad 1807
av Robert Morrison), blev snart ett nytt
oros-element. Frankrike utverkade 1844 förbud mot
förföljelsen mot kinesiska katoliker.
Kejsar-husets svaghet, visad i dessa utländska kon
— 380 —
Artiklar, som icke återfinnas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
