Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kina (Mittens rike) - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KINA
Än värre blev det, när Japan (jan. 1915)
plötsligt till kinesiska regeringen riktade en serie
långt gående krav (”de 21 fordringarna”), som
syftade att ge Japan ett mycket starkt grepp
över K. K. skulle godtaga den ev. uppgörelsen
mellan Tyskland och Japan beträffande
Kiau-tschou; Rysslands gamla koncessioner i
Manchu-riet (arrendeområden, järnvägar, rätt till
militärbevakning), som 1905 överlåtits på Japan
som följd av rysk-japanska kriget, skulle
förlängas på 99 år; viktiga ekonomiska fördelar
skulle garantera Japan i Yang-tsi-kiang-dalen
och prov. Fukien; och slutl. skulle Japan
beredas ett dominerande inflytande över K:s
vapenindustri, kontrollera polisväsendet å alla större
orter samt genom höga ”rådgivare” få starkt
influera K:s politik och administration. Yüan
Shi-kai gjorde ett förtvivlat motstånd och
lyckades avvärja de sistn., längst gående
fordringarna, men de övriga måste han (maj 1915)
efter ultimatum underskriva. S.å. gjorde Yüan
ett försök att bestiga tronen ss. kejsare, men
detta ledde till stora uppror, och han nedbröts
till hälsan och avled (juni 1916). Under
växlande presidenter (närmast Li Yüan-hung) blev
general Tuan Ki-juei den ledande själen i K:s
politik, varvid han bl.a. med lätthet nedslog
ett försök (1917) att återinsätta ex-kejsaren
Süan-tung, och förmåddes av England och
Japan att förklara Tyskland krig. Detta senare
hindrade ej, att i Versailles-freden Japan helt
fick sin vilja fram med övertagande av
Kiau-tschou, vilket föranledde de kinesiska
delegationerna att vägra underskriva fredstraktaten.
1919—26 var en period av full upplösning, i
det ”centralregeringarna” i Peking voro
dockor, medan landet var ett rov för tävlande
generaler, kondottiärer stödda på en soldatesk,
som ofta fick sin sold genom plundring.
Bland dessa märktes Wu Pei-fu
(Central-kina), Feng Yü-siang (”den kristne
generalen”, Nordväst-K.) och Chang Tso-lin
(Man-churiet), den sistn. dock en duglig
administratör. Sun Yat-sen förklarade 1921 Kanton med
kringliggande prov, självständigt och behöll
in-termittent ledningen över denna ”stat”. Trots
den inre upplösningen vann K. betydande
framgångar vid Washingtonkonferensen hösten 1921
särsk. genom det därmed sammanhängande
niomaktsfördraget våren 1922, vari K:s
integritet (sålunda även Manchuriets karaktär av
kinesiskt territorium) uttryckligen fastslogs.
Japan utlovade återställande av Kiautschou och
England av Wei-hai-wei, och revision av
fördrag och tullar och exterritorialitet
utlovades. Orsaken till denna mera tillmötesgående
stämning mot K. var den påtagliga skärpningen
av den nationella självkänslan i K., väckt gen-
— 384 —
under K, torde sökas under C.
nödd och tvungen, mera reformvänlig.
Hennes främsta medhjälpare i reformarbetet voro
guvernörerna Chang Chi-tung och Yüan-shi-kai.
Man tog itu med en omläggning (1905) av
exa-mensväsendet, grundvalen för
ämbetsmanna-rekryteringen, omorganisation av de centrala
verken i huvudstaden (1906), förberedelser för
införande av konstitutionellt styrelsesätt (1907),
slopande av manchugarnisonerna och
skapande av en modern nationell armé, byggande av
järnvägar etc. Efter Tsi-hi’s och Kuang-sü’s
död 1908 blev emellertid under den späde
kej-sar Süan-tung (1908—12) den kejserliga
regimen allt odugligare och korruptionen allt
ohöljdare, och revolutionär propaganda, som
länge pågått under ledning av kantonesen Sun
Yat-sen, resulterade hösten 1911 i uppror, som
utbröt i dubbelstaden Wu-chang—Han-kou vid
mellersta Yang-tä-kiang under ledning av Li
Yüan-hung och snart spred sig till en hel rad
prov, i s. och mellersta K., ja, även till Shansi
rakt v. om huvudstadsprov. I sin nöd utrustade
hovet Yüan Shi-kai ss. överbefälhavare med
nära nog diktators makt, och denne lyckades
flera mån. hålla rebellerna stången.
Underhandlingar inleddes, varvid Yüan ville behålla
en konstitutionell monarki med starkt
begränsad makt för regenten, medan de revolutionära
fordrade republik. I jan. 1912 började
regeringstruppernas främsta officerare vägra
strida, och Yüan gav upp. Dynastien abdikerade
1^/2 med bibehållande av palatsen och ett
betydande årligt apanage. Yüan hade dock
alltjämt den starkaste ställningen ss. ledare för
landets bästa trupper, och Sun Yat-sen, som
i dec. 1911 valts till provisorisk president,
avsade sig till Yüans förmån. Denne blev nu
K:s president. Det kom genast till en
dragkamp mellan ett tsin-pu-tang, ”framstegsparti”,
som arbetade för centralisation av makten och
väsentligen stödde Yüan, och ett Kuo-min-tang
”folkparti”, som ivrade för långt gående
självstyrelse i prov, och regeringens starka
underordnande under parlamentet. Yüan gjorde sig
successivt kvitt allt förmynderskap genom
upplösande av parlamentet och sedermera genom
att utvisa dess kuo-min-tang-element ss.
”upprorsmän” samt genom att placera sina
hand-gångna män på alla högre poster. Flera
allvarliga uppror blevo följden, men han nedslog
dessa framgångsrikt, regerade som diktator,
upptog väldiga rekonstruktionslån och var på
god väg att reorganisera landet. Världskriget
hejdade denna utveckling, i det att det dels
omöjliggjorde upptagande av vidare lån, dels *
gav Japan anledning att (1914) med stora
trupper erövra det tyska arrendeområdet
Kiautschou och över huvud besätta prov. Shantung.
— 383 —
Artiklar, som icke återfinnas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
