Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Klinger, Max - Klingspor, ätt - Klingspor, 1. Wilhelm Mauritz - Klingspor, 2. Otto Reinhold
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KLINGSPOR
flera sviter grafiska blad, t.ex. ”Ovidische
Op-fer” (1879), ”Intermezzi” (1881), ”Vom Tode”
(1889—98), ”Brahmsfantasien” (1894). Hans
senare teckningar och etsningar ha en dekorativt
stiliserad prägel. Genom programskriften
”Ma-lerei och Zeichung” ville han ställa den
tecknande konsten självständigt vid sidan av
måleriet. Som målare framträdde K. med ”Paris’
dom” (1887), stor uppmärksamhet väckte
”Kristus i Olympen” (1897, liksom den förra i
Wien). I univ.-aulan i Leipzig utförde han en
imposant väggmålning, ”Den grekiska
kulturvärlden” (1909), samt en större allegorisk bild
i rådhuset i Chemnitz (1918). Här söker K.
förena det dekorativt monumentala med det
Max Klinger: Beethoven. Leipzigs Museum.
realistiska friluftsmåleriet. Slutl. har K. redan
på 1880-talet som skulptör upptagit den antika
polykromien och utfört en del arbeten i livlig
materialblandning, t.ex. ”Salome” och
”Beethoven” (båda i Leipzig), den senare färdig
1902, en av det nyare bildhuggeriets
märkligaste skapelser. — Bilder se även pl. vid B i 1
d-huggarkonst och Grafiskkonst. E.W.
Klingspor, urgammal tysk adlig ätt,
inkommen till Sverige från Livland med kaptenen
Johan v. K. (1578—1636), vars två söner 1633
naturaliserades som sv. adelsmän. En medl. av
ätten, vice presidenten i Göta hovrätt Christian
Fredrik K. (1711—85), blev 1771 friherre, hans
son, nedannämnde K.l), 1799 greve med
värdigheten åtföljande äldste sonen. C.
1) Wilhelm Mauritz K., greve,
militär (1744—1814), inskrevs 1751 i sv. armén
och 1756 i den franska, fänrik i sv. tjänst
1759, generaladjutant och generalintendent vid
armén i Finland 1788, generalmajor 1789,
generallöjtnant 1790, general av inf. 1802,
fältmarskalk 1808,
överståthållare 1809—10.
I franska armén
deltog K. i sjuåriga
kriget, blev vid 12 års
ålder löjtnant och
bevistade vid 13 sin
första batalj.
Hemkommen till Sverige,
avancerade han raskt
och kom som först
uppvaktande kavaljer,
sedermera 1 :e
stallmästare hos Fredrik
Adolf i personlig beröring med Gustav III. Sin
in-tendentsbefattning under dennes ryska krig
skötte K. utmärkt, och efter freden blev han
kommenderande general i Finland, vilken plats han
med smärre avbrott innehade ända till 1808.
Han användes även i många andra uppdrag,
var 1792 president i Krigskollegium, sändes
1792 och 1797 i diplomatiska beskickningar till
Ryssland, var 1792 medl. av konseljen och
1800 av t. f. regering. Förhållandena i Finland
kände K. bättre än någon, han var fullt
medveten om bristerna i dess försvarsväsen, och
endast med tvekan mottog han därför vid
krigsutbrottet 1808 överbefälet. Vid
avfattningen av den instruktion, han därvid erhöll, hade
K. själv haft det avgörande inflytandet. I nära
anslutning till äldre försvarsplaner ålades det
honom att under vintern framförallt söka
bevara armén. Tillägget att ej återtåga förr, än
nöden krävde, hade dock ej K. utan trol.
konungen själv till upphovsman. Täml. till åren,
föga energisk och utan fältherreegenskaper,
åsidosatte K. betänkligt denna order och
försummade de ej så få tillfällen att göra
ryssarna avbräck, som erbjödo sig. Hans sätt att
verkställa det i och för sig riktiga återtåget
var således högst olyckligt och spridde
missmod och missnöje i armén. Segrarna vid
Siika-joki och Revolaks — denna bragte K.
fältmarskalksstaven — förstod K. ej att utnyttja,
utan hela krigföringen präglades av
långsamhet och tveksamhet. Adlercreutz delar dock
med K. ansvaret därför, ty K. lämnade denne
fria händer, och intet spår till oenighet el.
missämja mellan dem finnes. För arméns
underhåll sörjde K. utmärkt. 7/» 1808
entledigades han, ehuru i nådiga ordalag, från
överbefälet. Han medverkade därpå vid
revolutionen 13/s 1809 och blev samma dag
överståthållare men måste avgå efter Fersenska
mordet. P.S.
2) Otto Reinhold K., den föregåendes
— 547 —
— 548 —
Artiklar, som icke återfinnas
under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
