Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kloapor, ekorrapor - Kloasma - Kloasongvägg - Klocka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KLOCKA
dantag av den motsättbara och med platt
nagel försedda stortån, utrustade med smala,
klolika naglar. K. äro utpräglade trädformer,
som flockvis leva i tropiska Sydamerikas
skogar. Födan utgöres av frön, insekter och
smärre ryggradsdjur. De hållas ofta i fångenskap.
Fam. omfattar 26 arter. Mest känd är den
vita silkesapan, Ha’pale jacchus, vars
päls är färgad i svart och rostgult. En pannfläck
och örontofsarna äro vita.
Dvärgspindel a p a n, H. pygmæ’a, är med en längd av
30 cm., varav hälften kommer på svansen, den
minsta apan. H.B-n.
Kloa’sma kallades förr varje större
hudpig-mentfläck (leverfläck); numera förstås med k.
sådana pigmentfläckar, som uppträda vid
havandeskap, sjukdomar i kvinnliga
genitalorganen samt vid vissa tärande sjukdomar. Jfr
F ödelsemärke. Wk.
Kloaso’ngvägg, detsamma som cloison (se
d.o.).
Klocka. 1) K. (mlat. cloc(c)a, ljudhärmande,
kanske ytterst från Irland, där, som det synes,
först kyrkklockor infördes), ringklocka, en
omvänd metallskål, halvklotformig el. djup,
avsedd att frambringa ton. Ljudet fås ant. genom
att man slår på k. med en hammare för hand
(så ofta på kinesiska k.) el. med mekanisk
anordning (så i allehanda ring- och signal-k.,
k.-spel, k.-bojar, skepps-k., bords-k.) el. genom att
en i k:s botten upphängd kläpp slår mot k:s
rand (så i kyrk-k.). Vackrast blir ljudet, om
kläppen får slå mot k:s uppåtsvängande sida
vid ringning (vid full utsvängning), men vid
den bekvämare vinkelaxelringningen hinner ej
kläppen svänga upp, förrän k:s andra kant slår
mot kläppen, vilket åstadkommer biljud och är
skadligt för k. — K. hänges i en bjälke, i vilken
den över k:s botten anbringade kronan delvis
infälles. Bjälken kan vridas och sättes i
rörelse med rep, numera med mekaniska och
elektriska anordningar med kullager m.m. Den
starka, timrade ställning, som uppbär k. i
kyrktornen, kallas klockstol. Om k 1 o c k s t
a-p e 1 se d.o. — Ihärdig ringning kan spräcka
k.; så skedde ofta förr, senast i flera fall vid
mobiliseringsringningen 1914. En spräckt k.
kan ej användas, om ej sprickan filas upp, så
att dess kanter ej nå varandra. Sprickans
inre ände brukar avrundas för styrkans skull.
— För att man ej skall svinga k. för högt,
sattes förr märken i form av buteljer, som
knäcktes, när k. kom till den kritiska punkten
och slog emot dem. — K. voro redan under
antiken brukliga även i Västerlandet och även
för kultändamål. Möjl. har bruket av kyrk-k.
spritt sig från Irland genom dess mission. K.
Klockringning. Runsten
i Harg, Uppland, omkr.
1125—1150.
voro vanliga redan på 800-talet i kyrkorna och
medfördes t.ex. av Ansgar på hans
missionsresa till Norden. — Äldre medeltida k. (se fig.
av runstenen från
Harg och av
Skogs-tapeten) voro raka,
av s.k. bikupsform;
sedan svängdes
brättet ut, men formen
fortfor att vara djup
och smal till
1500-ta-let. Sedan 1600-talet
var k. bredare och
grundare. Under detta
årh. levde flera
berömda k.-gjutare, G.
Meyer (jfr
Kopparmatte), Jörgen
Pu-tensen m.fl. i
Stockholm, senare
Wetter-holtz och Fries i
Jönköping (in på
1700-talet). — Ett stort
antal medeltida k. hade
gått till spillo genom
Gustav Vasas pålagor
om klockskatt (se
Klockupproret), varför den på
1600-talet nyrika adeln genom att skänka k. till
kyrkorna (en del voro krigsbyten) funno ett
utmärkt tillfälle till mecenatskap. — Medeltida
k. voro ofta oornerade el. endast försedda
med några ränder, bomärken, enkla ornament
el. (senare) med en inskrift, vanl. runt
k.-hal-sen. Den tidigaste genom skriftlig källa
daterade k. i Sverige,- i Västerås-Barkarö från
1098, finnes ej mera kvar. Den äldsta
bevarade k. med påsatt årtal är i Saleby,
Västergötland, från 1228; den bär en runinskrift. Efter
renässansen fingo k. ofta rikare ornering och
långa inskrifter med uppgifter om regerande
konung, årtal, donatorer (med vapen),
kyrkoherde, kyrkvärdar, ofta även en kort historik
om k. själv, om den var omgjuten av en äldre
sådan. Vid k.-gjutningen (se d.o.) användes
ofta jämte gamla k. diverse äldre stakar,
rökelsekar o.a. malmsaker. — Psalmverser el.
för tillfället diktade poem bruka ofta pryda k.
— I sv. landskyrkor finnas vanl. 2 k., s t o
r-k. och 1 i 11-k., i större kyrkor i städerna ofta
flera k., som kunna ha egna namn, något
kvinnonamn, benämning efter ursprungsorten
(Tornan i Uppsala domkyrka, från Thorn),
efter något helgon el. gille (Knuts-k. i Lunds
domkyrka) o.s.v. — I korets valv hängde i
katolsk tid en liten s.k. p r i m-k., använd vid
mässan. Dylika finnas mångenstädes kvar. —
Med k. och ringning ha många folkliga före-
— 565 —
— 566 —
Artiklar, som icke återfinnas
under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
