Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Klockrike - Klockringning - Klockskatt - Klockspel - Klockstapel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KLOCKRIKE
Klockljung, Erica tetralix. Efter Francé.
Klockrike, s:n i Bobergs hd, Östergötlands
län, mellan Norrbysj’ön och Svartån; 35,52
kvkm., därav 35,os land; 1,093 inv. (1932; 31
inv. pr kvkm.); 22,79 kvkm. åker (1927; 65,o °/o
av landarealen), 9,63 kvkm. skogsmark.
Egendomar: Hassla, Karstorp, Valstad, Gislorp och
Hanorp. — Pastorat: K. och Brunneby,
Gull-bergs och Bobergs kontrakt, Linköpings stift.
G.N.
Klockringning ss. religiöst bruk förekom
redan i förkristen tid. K. i kristna kyrkor
omtalas på 500-taIet (tidigare kallades folket
samman med trumpetsignaler el. slag på en
träskiva) och var o. 800 allmän sed i
Västerlandet (jfr Klocka 1). Folktron tillskrev k.
makt att förjaga demoner och hejda eld,
översvämning etc. Reformationen inskränkte
bruket av k., som i Sverige numera användes
regelbundet vid gudstjänsts början (vanl. 3
gånger) samt f.ö. enl. lokal sedvänja, t.ex. vid
dödsfall (själaringning), vid begravning, aftonen
före sön- och helgdag (helgmålsringning).
A.M-n.
Klockskatt, se Klockupproret.
Klockspel. 1) K. (fra. carillon),
musikinstrument bestående av ett antal olika stämda
klockor, vilka bringas att ljuda genom
hammar
slag. Den största form av k. förekommer i
kyrktorn o.d. och vann utbredning redan på
1600-talet, särsk. i Holland och Belgien. I
Sverige möta vi det första 1663 i Tyska kyrkan i
Stockholm. Bland mera bemärkta k. i Sverige
från nuv. tid märkes det i Stockholms stadshus.
En mindre form förekom ofta i 1600-talsorglar.
— Litt.: K. Walter, ”Glockenkunde” (1913). —
2) Metallofon (se d.o.). G.M.
Klockstapel. Då klockor för kyrkligt bruk
blevo vanliga på kontinenten (se Klocka 1),
hängdes de ant. (så vanl. i Frankrike och
England) i ett torn på själva kyrkan el. i en liten
huv över dess gavelröste el. ock, som i Italien,
i ett fristående torn (se K a m p a n i I). I
Sverige hängdes klockorna först i kyrktorn el. i
en huv på kyrktaket el. i en huv utanpå
kyrkväggen. Men redan under äldre medeltiden
(jfr t.ex. avbildning på Skogstapeten) byggdes
k. Dylika tillkommo eftér hand så gott som
överallt, vare sig torn funnos förut el. ej. De
äldsta k. hade en konstruktion, som torde
direkt ha framvuxit ur urnordisk
träbyggnadskonst och dess fortsättning i
stavkyrkokon-struktionen. — Två olika grundtyper av k.
finnas. Klockboc k-typen har ett antal, vanl.
3, höga, grova hjärtstolpar i rad, försträvade
genom sneda bjälkar. Klocktorn s-typen
har ett system av resta stolpar, ofta något
lutande samman, på en 4- el. 8-kantig plan. —
Staplarna voro äldst öppna och stolparna
spån-klädda men ha i senare tid oftast klätts in med
bräder. Huvens form har varierat från enkla
el. korsade sadeltak till svängda el. rent
barocka former. Spiran bibehölls i reducerad
form som ett avslutande krön på huven. Den
barocka tornformen blomstrade särsk. i Norr-
T.v. stapel av klockbocktyp. Sköldinge. T.h.
stapel av klocktornstyp. Fröslunda.
— 571 —
— 572 —
Artiklar, som icke återfinnas
under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
