Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Klosterväsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KLOSTERVÄSEN
ligiöst gripna människor draga bort till
avsides ställen för att leva ensamma (anakoreter,
eremiter, monachoi’, munkar); några sådana
bli berömda och samla likasinnade omkr. sig
i eremitsamfund (grek, monaste’rion, lat.
mo-naste’rium); senare byggas de enskilda
cellerna inom en gemensam inhägnad (lat.
claust-rum, kloster) och monasteriet blir
koino’-bion (lat. ceno’bium, jfr C e n o b i t o r d e n).
När flera sådana förenas under gemensamma
levnadsregler, uppstår en klosterorden.
Före upptagandet går en prövotid (novitiat),
varefter klosterlöftena avläggas; deras
grundstomme är från början och allt framgent
fattigdom, kyskhet och lydnad mot
klosterregeln. I Egypten, där de sociala förhållandena
voro särskilt ägnade att framdriva denna rö
relse, grundades det kristna k. av bonden
Pa-chomius (d. 346), som vid Tabennisi i s.
Egypten sammanförde de där kringspridda
eremitboningarna till celler under ett gemensamt tak
och omgivna av en mur samt gav en regel för
det gemensamma livet; även kloster för
kvinnor (nunnor) organiserades av honom. Från
Egypten spred sig k. över hela den kristna
Orienten, men det hade mestadels urartat till
barbarisk asketism, då Basilius den store (d. 379)
genomförde en reform, som blivit normgivande
för hela det grekisk-österländska k. Han ställde
klostren under biskoparnas kontroll, mildrade
askesen och reglerade klosterlivet, på samma
gång som han gav det ett andligare innehåll
och gav sjukvård och undervisning plats däri.
Men då han som dess mål satte det
overksamma, kontemplativa livet, fick det grekiska k. icke
någon praktisk, kulturbefrämjande uppgift och
blev därför utan eg. historisk utveckling.
Sedan Egypten och Palestina kommit under islam,
blevo Konstantinopel och Athos (se d.o.) dess
huvudcentra; Athos är alltjämt det grekiska
k:s klassiska plats. Basilius’ regel är ännu den
enda gällande för hela det ortodoxa k., enär
detta ej som det västerländska delat sig i
skilda ordnar.
I Västerlandet är k:s begynnelse enl.
traditionen knuten till Athanasios’ landsflyktiga
vistelse i Rom 341—343. Det mötte här först starkt
motstånd från kyrkans ledare, men då det fick
ivriga förkämpar i Hieronymus och Augustinus,
bröts oppositionen, och k. gjorde hastiga
framsteg. I Gallien infördes det genom Martin av
Tours, som o. 360 grundade det första
västerländska klostret i Ligugé, s. om Poitiers. Från
Gallien utbredde sig k. på 400-talet till kelterna
l England och Irland, där hela det kyrkliga
livet präglades därav. Redan nu begynte det
västerländska k. lösgöra sig från de österländska
förebilderna och slå in på den väg av praktisk
— 587 —
verksamhet, som skulle göra det till en
världsmakt. Sin fasta och för framtiden
bestämmande ordning vann det genom den regel, som
Benedikt av Nursia avfattade närmast för det av
honom (enl. traditionen 529) grundade
klostret Monte Cassino i Kampanien (se Ben
e-d i k t i n r e g e 1 n). Genom Cassiodorus (se
denne) upptogos även studier och avskrift av
urkunder i klosterplanen. Med benediktinerna
börjar det romerska k., och genom sin fasta
organisation undanträngde de snart alla kloster,
som ej följde Benedikts regel. I den äldre
medeltidens kulturliv ha klostren gjort en
ovärderlig insats som medelpunkter för det religiösa
livet, varifrån missionen bland germaner och
slaver utgick, och som härdar för studier och
undervisning (se Klosterskolor) liksom
genom ett storartat materiellt odlingsarbete.
”Det mörka årh:s” upplösning drabbade dock
även k., men framkallade reformrörelser, av
vilka den viktigaste utgick från klostret i
Clu-ny (grundat 910). Den där av kraftfulla
abbo-ter genomförda skärpningen av klosterregeln
antogs av talrika kloster, som sammanslötos
till en kongregation under Cluny-abbotens
ledning; Cluny-kongregationen blev tidens största
religiösa och ekonomiska makt, och dess
program, som utvidgats till en reform av hela
kyrkolivet, kom med Gregorius VII på
påvestolen. Som en följd av denna religiösa
väckelse utvecklade sig i ll:e—13 :e årh. k. som
aldrig tillförne. Nya klosterordnat grundades,
vilka sökte sitt existensberättigande i en el.
annan ändring i de clunistiska ordensreglerna.
I spetsen gick cisterciensorden, som bildades
vid övergången mellan ll:e och 12 :e årh. och
som var den första, som byggde kloster i
Sverige; den upptog från den något äldre
vallom-brosa orden uppdelningen mellan prästvigda
munkar och lekbröder (conve’rsi) för de
praktiska göromålens förrättande. Bland andra
nybildningar från samma tid märkas
kartusia-nerna, premonstratenserna och de av
korstågen framkallade andliga riddarordnarna. De
nya uppgifter, som de sociala förhållandena i
13 :e årh. ställde och som de äldre ordnarna
med sin aristokratiska organisation och sina
mestadels till landsbygden förlagda kloster icke
förmådde fylla, upptogos av de nu framträdande
tiggarordnarna (franciskaner, dominikaner,
karmeliter, augustiner). Med dem börjar ett
nytt skede i k:s historia, kännetecknat av
strängt centraliserad ordensförfattning under
en ordensgeneral, en omfattande social
verksamhet och själavård, särsk. riktad på den
uppväxande stadsbefolkningen, och till städerna
förlagda kloster utan dyra
anläggningskostnader; det religiösa livet liksom den teologiska
— 588 —
Artiklar, som icke återfinnas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
