Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Klädedräkt - Senantiken—äldre medeltiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KLÄDEDRÄKT
therna buro vida långbyxor (fig. 14). De
forna perserna buro långa, vidärmade kaftaner
men möjl. ej byxor (fig. 30), deras
avkom-lingar under den sassanidiska tiden använde
långbyxor och rockplagg av växlande längd
(fig. 30, 31). Deras kläder voro mönstrade
och färgrika. Alla äldre grekiska bilder av
”orientaler” och ”barbarer” visa mönstrade k.
med långbyxor och långärmad skjorta el. rock
(fig. 32, 33). — Germaner och galler, daker
m.fl. nordligare europeiska folk kommo
under årh. f.Kr. och tiden därefter i beröring
med östern och måste då ha tillägnat sig
deras dräktskick, vilket bestyrkes både av fynd
(fig. 34) och talrika avbildningar (fig. 35).
Ylle var huvudmaterialet i manlig k.;
därjämte brukades skinn och läder. Kvinnlig
k. bestod till största delen av linne. Männen
buro jämte långa byxor med vanl.
fastsittande fotbeklädnad el. korta byxor med lösa
vadstrumpor (jfr alpjägarnas k., trol. stammande
från denna tid) en långärmad skjorta och en
mantel, av vilka senare plagg ettdera kunde
undvaras. Romarna lärde sig även genom
beröring med östliga och nordiska folk bruket
av byxor. Soldaterna i lägren anlade först
korta byxor (braccæ), senare långa, vilka
voro vanliga redan på 200-talet e.Kr. Under
kejsartiden steg klädlyxen ofantligt, starkt
påverkad av Orienten. Tunikan blev långärmad
(så i regel fr.o.m. 400-talet), och man började
bära flera sådana utanpå varandra.
Orientaliska tyger (siden ung. från kejsartidens
början) inkommo och med dem en förr okänd
färgprakt. På 300—400-talen uppblomstrade
en västerländsk vävnadskonst. Tunikan blev
snart ett allt vanligare plagg som enda k. i
Medelhavsländerna, särsk. de s. och ö. (fig. 36).
Den vävdes ofta i ett enda stycke, för ärmarna
breddades väven ut med nya varptrådar, som
avskuros, då ärmpartiet var färdigt. Halshålet
sparades ut i väven som en horisontal springa.
Med kännedom om denna teknik förstår man
bibelns ord (Joh. 19:23): ”Men livklädnaden var
icke sömmad utan vävd uppifrån och
alltigenom”. — Ur det romersk-germansk-orientaliska
schemat för k. med skjorta el. tunika el.
bådadera, byxor, skor och mantel i manlig k.,
skjorta och tunika jämte skor och mantel i kvinnlig
k. (fig. 37—39) framväxte bysantinsk k., som
i högre folklager, särsk. vid hovet,
kännetecknades av en tung och stel prakt (se färgpl. vid
Bysantinsk konst). Såväl den enklare
folkliga tunikan som praktkläderna pryddes av
påsydda, invävda el. infällda ornament och
band (se bild vid Agnes). Det vanligaste
överplagget i högre kretsar blev en fotsid, halv-
Fig. 40. Två män i pænula. Handskrift från
Basilios II :s tid, omkr. 1000 e.Kr.
cirkelformig mantel, sagum, använd av båda
könen. Togan kom ur bruk (se ovan).
Pænu-lan (fig. 40) blev vanligare. Ur dess form
framkom en rundskuren mantel med kortare
axelparti, ca’sula (”litet hus”), länge brukad även
av lekmän. Ur bysantinsk k. utvecklades
småningom den kyrkliga skruden (se Kyrklig
skrud). — Europeisk k. har efter antiken
och sammanslagningen med skjortbyx-typen
snabbt vuxit ifrån urformerna (nu återstår
endast själva skjortan av dessa) och uppfunnit
nya plagg och kombinationer, medan österns
kulturfolk med stor konservatism bibehållit
mångtusenåriga former och enkel tillskärning.
Där har ej heller framkommit den stora
skillnad, som i Västerlandet finnes mellan manlig
och kvinnlig k. — Inom den äldre medeltidens
k. (fig. 41—43) inkom icke något pricipiellt
nytt. Den var löst fallande och enkelt sydd,
för de lägre klasserna av enkelt material —
ylle, läder, skinn —, för de högre därjämte
vid festligare tillfällen av rikare stoffer.
Kvinnlig k. var vanl. fotsid, männens nådde till halva
låret, med tendens till successiv förlängning.
Grundformerna på plaggen voro ännu täml.
lika för båda könen. — 1100—1200-talens stora
omvälvningar i sammanhang med korstågen,
riddarväsendet, de nya handelsvägarna,
städernas, hantverkets och borgerskapets
uppblomstrande inverkade på k:s utveckling i olika
avseenden. Materiallyxen steg och spred sig till
bredare lager än förr, vävnadskonsten
utvecklades (de första europeiska sidenväverierna
tillkommo på 1100-talet på Sicilien och på
1200-talet i Italien, Paris och Regensburg). Manlig
k. var på 1200-talet nästan fotsid. Manteln,
tidigare på antikt vis fästad på h. axeln,
knäpptes nu allmänt mitt fram el. hophölls med ett
band el. en kedja och fick diverse slag och
kragar (fig. 46—48; jfr Huvudbonad, fig. 9). I
kvinnlig k. anlades gotikens typiska dubbelband
Artiklar, som icke återfinnas
under K, torde sökas under C.
— 611 —
— 612 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
