Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Klädedräkt - Peruktiden. 1650—franska revolutionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KLÄDEDRÄKT
på skörten (1680-talet och framåt). Före 1700
blevo ärmarna hellånga. Utvecklingen av
rockens form blev sedan den, att skörten, först
raka fram (fig. 91), in på 1700-talet började
sneddas något bakåt (le fraque). Baktill hade
rocken vanl. djupa veck och stod under den
tidiga rokokon ut runt kroppen (fig. 99). Sedan
sneddades skörten alltmer, och hela skärningen
blev snävare. — Västen var först knälång,
förkortades successivt och var slutl. på 1770-talet
ganska kort. Den hade även ficklock med stora
slag. — 1600-talets slut och 1700-talets början
använde vanl. enfärgade stoffer med kanter,
ficklock o.s.v. broderade, men rokokon införde
mönstrade, vanl. småblommiga tyger. Under
senrokokon blevo kläderna mindre påfallande
mönstrade, men broderierna bibehöllos, ehuru i
lättare mönster. K:s olika delar började göras
i olika tyg. — Rock och väst voro först högt
knäppta, sedan öppnades de alltmer och
började ringas över bröstet, så att kråset nu vällde
fritt fram i form av halsduk el. fastsittande
jabot. Mot rokokotidens slut fick rocken
ståndkrage och slutl. slag, västen började åter
knäppas högre. — Byxorna, på 1600-talets mitt
överdrivet vida och stora (se Byxor), voro
trekvart-långa till o. 1660-talet men sedan under
hela peruktiden släta och täml. korta. Mellan
stöveln och byxan satt på kragstöveltiden
(1600-talets mitt) en spetsmanschett (canon); senare,
när byxorna blevo kortare, drogs strumpan upp
över dem, men på 1700-talet spändes byxan
ovanpå strumpan nedanom knäet.
I kvinnlig k. infördes ej så påfallande
detaljförändringar, men snart nog kom hela
gestalten att förändras genom kjolens raka fall,
genom att midjan från att ha varit bred och
högt placerad nu snördes åt och flyttades ned,
genom att de stora puffarna, som gjorde
figuren axelbred, slätades till, övre kjolen
draperades pösande kring höfterna men fick ett
bakåtstupande släp, axlarna snävades åt
genom en stramt sittande krage (fig. 95),
ärmarna, halvkorta ända till revolutionstiden, fingo
hängande engageanter (se d.o.). Den knappa,
på lodlinjen anlagda silhuetten fullbordades
genom den nu anlagda fontangen (se d.o., fig.
98). Vid 1600-talets slut bortlades kragen, det
enda som ännu markerade en horisontal linje.
— O. 1715 bortlades fontangen, kjolen började
bli vid och spändes ut till nästan halvklotsform
genom en ställning av fiskben el. ståltråd.
Klänningen skars stundom i ett, följde framtill
figuren men föll baktill i ett par djupa veck
från halsringningen (se A n d r i e n n e), från o.
1720 (fig. 99). Till mera borgerlig k. kom fichy
(se d.o.) el. en s.k. follette, en trekantig
halsduk. Det tidiga 1700-talets stoffer voro ganska
tunga och färgmättade, rokokon älskade en
mera ljust brokig färgskala med lätta
sling-mönster. — På 1770-talet fick kjolen oval
grundplan genom utbredning på höfterna; ofta
brukades s.k. p o c h e r, åstadkomna genom att
överkjolen uppdraperades i stora pösande
partier, stödda av
ställningar och jämväl
använda som fickor
(fra. poche, ficka).
Garneringen på såväl
liv som kjol utgjordes
helst av falbalas,
långa remsor av flata
tygveck. Kjolen
gjordes ofta fotfri,
underklänningen var ibland
en även tidigare
brukad s.k. stubb, en
vadderad och
stoppad styvkjol.
Urringningen, under
rokokon helst rund,
blev djupt fyrkantig. — En förenklad, av
mansdräkten influerad k. av koftform med slag
och knappar (caraco-dräkt) kom i bruk under
förenklingsperioden 1780—90-talen (fig. 103).
Tygerna blevo i motsvarande mån enklare,
särsk. i vardagsdräkten, gärna randiga el.
små-mönstriga. 1780-talet använde i regel fotfri
kjol, som baktill fick en riktig turnyr genom
stoppning och överkjolens uppdrapering
nedom midjan bakåt. Engelsk smak för mera
enkla naturliga kläder började inverka på det
ändå sedan Ludvig XIV:s tid allenarådande
franska modet. Midjan blev mindre snörd och
placerades något högre, snibblivet började
bortläggas, ett skärp knöts kring midjan med
rosett bak, el. ock knötos där fichyns ändar,
sedan den lagts i kors över bröstet. Ärmarna
blevo ofta långa. Tygerna gjordes allt
enklare med påfallande smak för vitt. En
förenklad frisyr (se d.o.) tillhörde moderiktningen,
likaså stora hattar. — Som överplagg i
kvinnlig k. använde peruktiden diverse lätta kappor
(t.ex. saloppen) el. mantiljer, koftor och lätta
kragar.
Vid sidan av denna 1600- och 1700-talens
mera aristokratiska moderiktning av franskt
ursprung löpte hela tiden en mera borgerligt
betonad, som icke var en folkdräkt utan
tillhörde mellanklasserna och närmast
stadsbefolkningen. Denna linje var mycket mindre
enhetlig och varierade för olika länder, stånd,
perioder och mera lokala smakriktningar (ex.
fig. 101). Påfallande starkt avvikande från
modedräkten var det rika holländska borgerska-
— 619 —
— 620 —
Artiklar, som icke återfinnas
under K, torde sökas under C.
Fig. 103. Fransk dam i
caracoaktig dräkt 1786.
Målning av Roslin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
