Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Knut Långe (svensk konung, Holmgersson) - 1. Knut den store (dansk konung) - 2. Harde-Knut (dansk konung) - 3. Knut IV, den helige (dansk konung) - 4. Knut V Magnussen (dansk konung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KNUT
mot Erik, segrade i slaget vid Olustra 1229 och
blev kung. Han dog 1234. Enl. Erikskrönikan
räknade K. vissa anhängare bland folkungarna
(se d.o.). Hans son var Holmger (se denne),
som ligger begraven i det på K:s mark
grundade Skokloster. B.
Danmark. I yngre danska källor uppföras
flera kungar med namnet K. (da. Knud), vilka
skola ha regerat före K. den store. Då K. den
helige i sitt gåvobrev till Lunds domkyrka
kallar sig K. IV, måste man antaga, att åtm. en
konung K. funnits före K. den store. Härmed
kombineras en Adams av Bremen (se denne)
uppgift om en H a r d e-K. under tiden före
936. Stället är mångtydigt. Kanske är denne
Harde-K. identisk med kung Gorm. B.
1) K. d e n s t o r e, konung (d. 1035), son
till Sven Tveskägg och en slavisk prinsessa,
följde, kanske 15-årig, 1013 sin far på dennes
erövringståg till England och valdes efter hans
död 1014 av den nordiska hären till kung.
K. kunde dock ej hävda sig mot den
återvändande angelsaxiske kungen Ethelred och
återvände till Danmark, där hans bror Harald
under tiden blivit konung. 1015 for K. i spetsen
för en nordisk flotta till England, utkämpade
flera strider med Ethelred och hans son och
efterträdare Edmund Järnsida, slöt fred med
denne, varvid England delades, men blev vid
Edmunds död 1016 hela landets kung. 1017
g.m. Ethelreds änka, den normanniska
prins-sessan Emma, arbetade K. målmedvetet att
sammansmälta de nordiska och angelsaxiska
elementen i England samt att göra slut på
vikingaanfallen mot England och de nordiska
övergreppen där. Han lät 1018 avrätta
besättningarna på ett antal skepp, som plundrat
landet och sände s.å. hem största delen av
eröv-ringshären, sedan en väldig danagäld utbetalats
till den. Själv behöll K. omkr. sig blott en
större hird. Han knöt vänskapliga förbindelser
med den engelska kyrkan, som han kraftigt
gynnade och som stödde hans sak. Sina gamla
medhjälpare från erövringens tid skilde han
sig från och tog i stället angelsaxiska
medarbetare, främst Godwin jarl, samt härskade
över huvud i England ss. en inhemsk kung,
älskad och uppskattad av folket. När K. blev
sin bror Haralds efterträdare i Danmark, är ej
känt, sannolikt rätt snart efter 1015. Han kom
dock icke ofta till detta land; hans viktigaste
besök inträffade 1026, då han vid Helgeån (se
d.o.) slog de anfallande norska och svenska
kungarna Olof Haraldsson och Anund Jakob.
Härefter kallade han sig konung över Norge
och en del av svearna; väldet över Norge
befästes dock först 1028 och stördes genom Olof
Haraldssons misslyckade anfall 1030; länge
— 665 —
kan han icke ha utövat herraväldet i Sverige.
Vid denna tid var han dock herre över det
största rike, en nordbo behärskat, och då han
1027 inträffade i Rom, hedrades han av påve
och kejsare, vilket han med en viss naiv
skrytsamhet utförligt skildrar i ett brev till sitt
engelska folk. Före sin död insatte K. sönerna
Harde-K. och Sven Alfivasson ss. kungar i
Danmark och Norge., I England efterträddes han
av sonen Harald Harfot. — Litt.: L. M.
Larson, ”Canute the great” (1912). B.
2) H a r d e-K., den föregåendes son, konung
(o. 1020—42), blev insatt ss. konung av
Danmark redan under faderns livstid; efter dennes
död hyllades Harde-K :s halvbror Harald Harfot
ss. kung i England. Tillsammans med sin mor
Emma ville Harde-K. störta Harald, men
dennes död gjorde strid onödig. Harde-K. hyllades
1039 ss. Englands kung. Han utkrävde tunga
skatter och blev aldrig populär. B.
3) K. I V, d e n h e 1 i g e, konung (d. 1086),
son till Sven Estridsen, deltog 1069 och 1075
i krigståg mot England, uppträdde vid faderns
död 1076 (?) ss. tronkrävare och skall enl.
uppgift hos Saxo därvid ha understötts av
skåningarna. K. lyckades dock ej nå sitt mål,
flydde till Sverige men blev efter brodern
Harald Heins död 1081 (?) kung. K:s regering
be-dömes ytterst olika i källorna; ett parti prisar
honom ss. en idealhärskare, kyrkans gynnare,
Guds man, under det att ett annat parti endast
vet att berätta om hans övergrepp. Säkert är,
att han med kraft hävdade kungamyndigheten,
skänkte stora jordegendomar till Lunds
domkyrka och 1085 förberedde ett stort krigståg
till England. Emellertid utbröt i n. Jylland
ett uppror mot K., varvid han måste fly och med
sina fåtaliga hirdmän söka skydd i S :t Albans
kyrka i Odense, där han jämte dem
dräptes 10/7 1086. Hans efterträdare blev
brodern Olof, som K. skickat ss. fånge till
Flandern, där hans svärfar var greve. En
hungersnöd, som nu hemsökte Danmark, uppfattades
ss. Guds straff för kungamordet, och K.
började betraktas ss. helgon, vartill väl även
politiska motiv bidragit. Han kanoniserades 1101
men bedömdes alltjämt mycket olika: en förf,
från 1130-talet gör gällande, att hans helighet
motiverats av den ånger över sina synder, han
kände i dödsögonblicket. — Litt.: M. C. Gertz,
”Knud den Helliges Martyrhistorie” (1907); C.
Weibull, ”Saxo” (1915). B.
4) K. V. M a g n u s s e n, konung (d. 1157), son
till Magnus Nielsen (se denne), blev vid Erik
Lams tronavsägelse 1146 hyllad ss. kung i
Jylland, under det att Sven Grate blev erkänd i
Skåne. Ett krig mellan dem, avbrutet 1147, då de
företogo ett gemensamt korståg mot venderna,
— 666 —
Artiklar, som icke återfinnas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
