Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kolhydrat - Kolhydratomsättning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOLHYDRATOMSÄTTNING
tagen från denna regel har man från romanskt
håll sökt att i st.f. k. införa benämningen
g 1 y c i d e r. K. kunna betecknas ss.
aldehy-der el. ketoner till flervärda alkoholer
(oxial-dehyder, oxiketoner) el. anhydrider till dylika.
Dock är härvid att märka, att de enkla k:s
molekyler uppträda i varandra isomera
former, mellan vilka ett jämviktstillstånd råder.
Till största delen förekommer kolkedjan i
ringbindning med syre (I), varigenom aldehyd- och
ketonkaraktärer ej framträda. Endast den del
av ämnet, som har öppen kolkedja (II), visar
dessa fullt typiskt och kan reducera Fehlings
lösning (se d.o.) samt reduceras till alkoholer
och oxideras till syror. Av utomordentlig vikt
för klarläggande av k:s kemiska konstitution är
deras förmåga att bilda lätt kristalliserande och
karakteristiska osazoner (se d.o.). Högre,
mera sammansatta k. bildas ur de enkla
genom anhydridbildning. Sker denna bildning
med aldehyd-, resp, ketongrupp, försvinner
aldehyd- och ketonkaraktären; en dylik sockerart
kan ej reducera metalloxider (Fehlings
lösning) el. bilda osazoner. Endast de enkla
sockerarterna kunna direkt jäsa (se Jäsning),
anhydriderna först efter hydrolys, vilken i
vissa fall kan ske i jästcellens organism; utanför
densamma genom enzym el. syra.
Alkoholnaturen framträder i såväl enkla som
sammansatta k. och visar sig bl.a. i förmågan att bilda
estrar med syror. K. kunna indelas i följ,
grupper:
I. Enkla k. (monosackarider) kunna ej med
bevarande av sin k.-natur hydrolyseras. De
indelas efter antalet i molekylen ingående
kolatomer (om molekylen är substituerad,
medräknas dock ej substitutets kolatomer) i bios,
trioser, tetroser, pentoser, hexoser etc. samt i
aldoser och ketoser, allteftersom en aldehyd- el.
en ketongrupp ingår i den öppna formeln.
Ända upp till nonoser och dekoser äro kända.
Ss. exempel nämnas biosen glykolaldehyd,
tetrosen erytros (endast känd ss.
laboratoriepro-dukt), pentoserna arabinos, xylos och ribos,
hexoserna glykos (druvsocker), galaktos och
t
Ringformel.
II
öppen kolkedja.
fruktos (fruktsocker, ketos) och mannos. Av
dessa äro hexoserna de ojämförligt viktigaste.
II. Sammansatta k. (di- och
polysacka-rider) kunna anses ha uppkommit ur två el.
flera molekyler, enkla k., och kunna omvänt
genom hydrolytisk klyvning överföras i dessa
sina byggnadsstenar.* Hit höra: a)
Dubbelsocker (disackarider), som vid hydrolys ger
två molekyler monosackarider: sackaros
(rörsocker = glykos + fruktos), maltos
(maltsocker = glykos + glykos), laktos (mjölksocker =
glykos + galaktos). b) Trisackarider, t.ex.
raf-finos (i sockerbetor = fruktos + glykos +
galaktos). c) Polysackarider, sammanslutningen
av ett stort antal monosackarider, så att ämnet
antar kolloid karaktär. Pentosaner (av
pentoser) äro huvudbeståndsdelar i gummiarter,
växtslem och pektiner. Hexoserna bilda
poly-sackariderna växtstärkelse, glykogen, inulin,
cellulosa och hemicellulosa.
Nedbrytningspro-dukter av stärkelsearterna benämnas dextriner.
Ss. avarter av k. kunna även räknas glykosider,
amino-k. och glykuronsyror. Beträffande alla
dessa olika ämnen se resp, uppslagsord. K. ss.
näringsämne se
Kolhydratomsättning. Wk.
Kolhydratomsättning. 1) Med k. menas
sockerarternas öde i organismen, sedan de efter
smältningen i tarmkanalen genom resorption
upptagits i organismen. Huvuddelen av födans
för människokroppen användbara kolhydrater
ge vid smältningen i tarmen glykos. Då härtill
kommer, att även fruktos och galaktos, som
uppstå vid digestionen ur rörsocker och
mjölksocker, sannolikt mycket snart omvandlas i
glykos, och då andra monosackarider än de
nu nämnda hexoserna ej ha något
näringsvärde, inses, att k. hos människan i stort sett
sammanfaller med glykosens, druvsockrets,
omsättning. Glykosen ingår ej ss. beståndsdel
av själva kroppssubstansen, tjänar ej ss.
byggnadsmaterial åt organismen, utan ss. den
viktigaste källan till energi. Denna energi erhålles
genom druvsockrets förbränning, d.v.s.
oxidation till kolsyra och vatten. Slutstadiet vid k.
blir sålunda dessa två produkter. Innan detta
slutstadium uppnås, undergår emellertid
glykosen en serie omvandlingar, dels beroende
därpå att organismen har förmåga att reglera
förbränningen, så att ej allt tillgängligt
kolhydratmaterial förbrukas på en gång, utan efter
behov, dels på gr. därav att glykosen vid
oxidationen ej genom en enda reaktion
söuder-spränges i kolsyra och vatten, utan etappvis
nedbrytes, varvid en serie mellanprodukter
uppstå. — Den viktigaste mekanismen för
regleringen av glykosmängden i organismen är g 1
y-kogenbildningen. Härvid omvandlas ett
— 745 —
— 746 —
Artiklar, som icke återfinnas
under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
