Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Komedi - Komediant - Komediantdrama - Komediteatern - Komenský, J. A. - Kometer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOMETER
niskoskildring, och ss. sådan blomstrade den
ännu under 1700-talet, utövad av Marivaux,
Beaumarchais, Holberg, Sheridan, Goldoni o.a.
Mot slutet av detta sekel förändrades k:s
karaktär genom uppkomsten av det borgerliga
lustspelet, som med Lessings ”Minna von
Barn-helm” som förebild alltmera dominerade.
Genom 1800-talets affärsmässiga teaterliv
degraderades k. till en förströelseform och
förlorade i viss mån sin konstnärliga karaktär; E.
Scribes av samtiden högt skattade k. äro goda
ex. på denna teatersmak. I modern tid visar
sig med G. B. Shaw och J. Romains en
tendens att ånyo göra k. till en konstnärligt
strängare genre. G.A-m.
Komedia’nt (till komedi, se d.o.), äldre
beteckning för skådespelare i allm., numera
brukligt endast i föraktlig mening, särsk. om
skådespelare, som även utom scenen har svårt att
glömma sig själv. Jfr Engelska
komedi a n t e r. G.K-g.
Komedia’ntdrama, beteckning för av
engelska komedianter (se d.o.) verkställd,
efter deras sceniska resurser och smaknivå
lämpad bearbetning av äldre och samtida
engelskt drama, ävensom för efter deras
exempel, vid tyska och holländska resande
teatersällskap under 1600-talet verkställd bearbetning av
vanl. spanskt el. holländskt drama. Flera saml.
k. utgåvos under 1600-talet. Under senare tid
har särsk. tysken W. Creizenach dragit engelskt
k. fram i ljuset. G.K-g.
Komediteatern, se Stockholm, teater.
Komensky [kå’-j, J. A., tjeckisk pedagog,
se J. A. C o m e n i u s.
Kome’ter (grek. kome’tes, eg. hårstjärna, till
kome, hår), himlakroppar med diffust,
töckenaktigt utseende, vilka visa sig på himlen en
längre el. kortare tid, närma sig solen under
tilltagande ljusstyrka, avlägsna sig åter under
avtagande ljusstyrka och försvinna. De
ljusstarka, för blotta ögat synliga k. bestå vanl.
av en stjärnliknande mittpunkt, kärnan,
omgiven av en töckenslöja, koman, från vilken
èn från solen riktad svans utvecklar sig,
allteftersom k. närmar sig solen. Svansen når
i allm. sitt maximum strax efter
perihelpassa-gen (perihelium = den punkt i k:s bana, som
ligger närmast solen) och avtager åter, då k.
avlägsnar sig från solen. Den kan vara av högst
varierande storlek, ibland knappt märkbar,
ibland sträckande sig över halva himlen, dess
verkliga längd kan uppgå till många mill. km.
Ofta ser man mer än en svans; i ett fall har
man observerat en k. med 6 svansar. Kärnan
och koman bilda tillsammans k:s huvud.
För de ljussvaga, blott med hjälp av kikare
iakttagbara k. saknas vanl. svans, och kärnan
Uppslagsbok. XV. ___ __
26
Artiklar, som icke återfinnas
kan oftast ej skiljas från koman. — Antalet
iakttagna k. har avsevärt ökats efter kikarens
uppfinning och framförallt efter införandet av
den fotografiska observationsmetoden. Mellan
år 1 och 1699 e.Kr. observerades i medeltal
25 k. varje sekel, 1700—99 62, 1800—99 309;
numera iakttagas i medeltal 4 å 5 pr år. K.
benämnas vanl. efter upptäckaren; tidigare erhöll
en k. ofta namn efter den, som först beräknat
dess bana, vilket t.ex. var fallet med Halleys
och Enckes k. De k., som upptäckas under ett
visst år, betecknas numera även med årtalet,
följt av en bokstav, a, b, c..., angivande
ordningsföljden. Sedan banan beräknats,
betecknas k. med årtalet för perihelpassagen, åtföljt
av en romersk siffra, betecknande
ordningsföljden.
Att k. äro himlakroppar och ej atmosfäriska
fenomen, som man tidigare trodde, påvisades
av Tycho Brahe, ur vars observationer det
framgick, att k:s avstånd måste vara betydligt
större än månens. Hevelius (i ”Cometographia”,
1618) framhöll som sannolikt, att k. beskriva
paraboliska el. liknande mot solen konkava
banor, och Dörfel kom 1681 till den slutsatsen,
att 1680 års k:s bana var en parabel med
solen i brännpunkten. Newton visade, att k:s
banor måste vara kägelsnitt (ellips, parabel el.
hyperbel) med solen i ena brännpunkten, och
han fann en metod att beräkna en k:s bana
i rymden ur 3 observationer, under
förutsättning att banan var en parabel. Denna
ban-bestämningsmetod har sedan vidare utvecklats
och fullkomnats av olika forskare, framförallt
Olbers, vars metod fortfarande användes.
Hal-ley beräknade paraboliska banor för 24 k. och
fann därvid, att för 3 av dessa (1531, 1607 o.
1682 års k.) banorna visade så stor
överensstämmelse, att det måste vara fråga om en och
samma komet, som rörde sig i en långsträckt,
elliptisk bana och därför med jämna
mellanrum (i detta fall o. 76 år) återkom till solens
närhet. Härmed var den första periodiska
k., den Halleyska, upptäckt. En förteckning
över de viktigare kända periodiska k. finnes i
tab. å sp. 803.
De 18 första av dessa k. ha mycket nära
samma värde på sitt maximiavstånd från
solen (uttryckt i jordens medelavstånd från solen,
149,5 mill. km., som enhet), det varierar mellan
4,i och 6,8, i medeltal sammanfallande med
planeten Jupiters medelavstånd, som är 5,2
gånger jordens. Man antager, att dessa k. urspr.
rört sig i långsträcktare banor men vid något
tillfälle passerat i närheten av Jupiter och
genom denna planets attraktion tvingats in i de
nuv. banorna, de ha ”infångats” av Jupiter och
tillhöra nu denna planets ”k o m e t f a m i 1 j”.
— 802 —
under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
