Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kommunism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOMMUNISM
tal politiska strävanden och teorier av
socialistisk karaktär (se Socialism). Betydelsen
av ordet k. har skiftat genom tiderna. Före
världskriget avsågs därmed vanl. en
samhälls-åskådning, som icke blott krävde
produktionsmedlens överförande i samhällets ägo utan
även — i motsats till övriga socialistiska
teorier — en långt gången offentlig reglering av
individens privatliv med en strängt
genomförd egendomsgemenskap. I denna mening
ansågs k. av sina anhängare och f.ö. av många
”borgerliga” forskare, t.ex. Laveleye, delvis ha
varit förverkligad i det urspr. primitiva
samhälle, som föregick den moderna äganderättens
uppkomst (s.k. urkommunism). Även från
senare tider känna vi åtskilliga försök att
omdana samhället efter samma principer. I de
första, proletära kristna församlingarna
praktiserades otvivelaktigt en ganska långt gången
egendomsgemenskap — ett slags
”kärlekskom-munism”, som Harnack kallar det. Under
medeltiden och reformationen förfäktades
kommunistiska idéer av de ur hantverkarnas led
framgångna radikala kättarrörelserna, sådana
som valdenser, begarder, taboriter och
veder-döpare. Bekant är även Thomas Morus’
kommunistiska framtidsvision Utopia. Under
1800-talet avtogo i allm. dessa ”utopiska”
strävanden starkt i betydelse till förmån för den av
Marx och Engels skapade s.k. vetenskapliga
socialismen, även om också denna åskådning
av sina upphovsmän urspr. betecknades som
kommunistisk (jfr namnet på deras första
programskrift — Kommunistiska
manifestet). Den utopiska k. under 1800-talet
representerades annars framförallt av Cabet (se
denne) och hans lärjungar, som gjorde flera
försök att inom små slutna grupper förverkliga
egendomsgemenskapens och likhetens idé. —
Den moderna k. utgår emellertid icke i första
hand från dessa ”utopiska” strävanden. De
politiska partier och riktningar, som i våra dagar
beteckna sig som kommunistiska, bygga så gott
som undantagslöst på den marxistiska
socialismens grundvalar. Deras ekonomiska kritik av
det bestående kapitalistiska systemet
sammanfaller därför i stor utsträckning med
socialdemokratiens, och i likhet med socialdemokratien
ser även k. som sitt huvudmål att med stöd
av arbetarklassen och dess politiska aktion
genomföra en socialisering av produktionsmedlen
för att därigenom skapa förutsättningarna för
en planmässigt ordnad världshushållning. Före
världskriget voro också de bägge riktningarna
förenade inom en och samma internationella
organisation (se International), men
samtidigt kunde man redan nu iakttaga de första
ansatserna till en schism. Medan majoriteten
inom Internationalen ansåg, att man på
reformernas väg kunde nå fram till en socialistisk
omdaning av samhället, kämpade däremot den
s.k. oppositionen under ledning av Lenin, Rosa
Luxemburg och Karl Liebknecht för en klart
revolutionär inställning till det bestående.
Krigsutbrottet 1914 kom motsättningarna att
slå ut i full låga, och på en kongress i Moskva
skapades 1919 den Kommunistiska
internationalen, till vilken de flesta nutida
kommunistiska partier äro anslutna, om också
ingalunda undantagslöst. — Det, som i första
tjand skiljer k:s politiska åskådning från
socialdemokratiens, är läran om proletariatets
revolutionära diktatur’som vägen till
socialismens genomförande. Denna lära finns
antyd-ningsvis skisserad redan hos Marx och Engels,
men först Lenin har i sin skrift ”Revolutionen
och staten” utbildat den till en självständig
politisk teori för arbetarklassens
maktövertagande av samhället. Enl. Lenin är den i de
flesta moderna stater härskande
parlamentariska demokratien ingenting annat än ”den
historiska formen för borgarklassens oinskränkta
herravälde i samhället”. Tack vare sin
ekonomiska maktposition behärskar näml,
borgarklassen de opinionsbildande organ, som i
första hand bestämma den demokratiska
folkviljans utslag — uppfostringsväsen, press,
kyrka o.s.v. För att bryta detta borgarklassens
herravälde är det nödvändigt, att den
undertryckta klassen, proletariatet, genom
revolutionär aktion sätter sig i besittning av
statsmakten och begagnar den till att ”i det stora
flertalets intresse” genomföra en omdaning av
samhällets ekonomiska organisation; först när
detta skett och full jämlikhet härskar mellan
medborgarna, är en verklig realdemokrati (i
motsats till den ”borgerliga” sken- el.
formal-demokratien) möjlig. Det framgår av
ovanstående, att k. i motsats till fascismen o.a.
liknande politiska rörelser icke betraktar
diktaturen som någon slutgiltig styrelseform utan
endast som ett genomgångsstadium till
förverkligandet av ett i sista hand demokratiskt
ideal. — Endast i Ryssland har k. hittills varit
i tillfälle att förverkliga den proletära
diktaturen. Dess inflytande och utbredning i
Västeuropa är starkt varierande. Sin fastaste högborg här
hade k. ända till för kort tid sedan i
Tyskland, vars kommunistiska parti vid
riksdagsvalen kort före Hitlers utnämning till
rikskansler 1933 samlade närmare 6 mill. röster.
Även i Frankrike, Tjeckoslovakien och
Rumänien finnas betydande kommunistiska partier.
En synnerligen framträdande roll har k.
dessutom spelat vid de koloniala och halvkoloniala
ländernas kamp mot den europeiska och
ame
— 835 — — 836 —
Artiklar, som icke återfinnas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
