Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konfirmation - Konfirmationsbok - Konfirmationsförsäkring - Konfirmera - Konfiskation - Konfiskera - Konfityrer - Konflikt - Konfokal - Konfonium - Konform
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONFORM
Konfirmation [-Jo’n] (av lat. confirma’re,
befästa), bekräftelse, stadfästelse. — Teol. I
romersk-katolska kyrkan är k. ett sakrament
(läran därom fastställdes vid konsiliet i
Florens 1439), vari ingå handpåläggning och
smör-jelse med invigd olja, chrisma (dessa
ceremonier hörde urspr. till dopet). Endast biskopen
får konfirmera. K., tidigast vid 6 år, föregås
av barnens första bikt och kommunion. I
ortodoxa kyrkan följer k. omedelbart efter dopet.
— Reformationen avskaffade k. ss. sakrament,
men flerstädes blev bruk att inför församlingen
pröva de ungas kristendomskunskap före deras
första nattvardsgång. Detta förhör
utgestalta-des av Butzer (se denne) till en k. med
trosbekännelse, löfte att underkasta sig
kyrkotukten samt handpåläggning. I denna el. annan
form upptogs k. av åtskilliga tyska
landskyrkor. Allmän blev den först genom Spener
(se denne) och pietismen, som däri såg ett
vapen mot död bokstavstro och magisk
sakra-mentsuppfattning; k. skulle vara en personlig
bekräftelse av dopförbundet, dess
huvudmoment bekännelse och löften. För
rationalismen, som ävenledes omhuldade k., var den ett
slags kyrklig myndighetsförklaring. — I
Sverige torde de första evang. biskoparna ha
bibehållit k. i dess dittillsvarande form (se F ä
r-melse). Misstänkliggjord genom Johan HI:s
försök att återuppliva den, försvann den även
här, och kvar stod kristendomsprövningen före
nattvarden (Kyrkolagen 1686 satte
åldersgränsen till 13 el. 14 år). På 1600-talet började de
unga förhöras offentligt och samfällt. I olika
utformning vann denna akt utbredning under
1700-talet, befordrad av bl.a. biskop J.
Sere-nius (se denne). Officiell blev den först genom
kyrkohandboken 1811. Dennas k.-ritual
präglades i viss mån av pietismens och
upplysningens subjektivism och moralism; tyngdpunkten
förlädes till bekännelse- och löftesfrågorna.
1868 och 1898 mildrades dessa, och större plats
bereddes åt tanken på Guds handlande med de
unga. 1920 infördes alternativa formulär utan
löftesfrågor, resp, med blott en sådan. Ehuru
fullt frivillig (kungl. cirkulär 25/to 1878) är k.
fortfarande folksed, som allmänt följes (1932
i Lunds stift o. 0,6 °/o okonfirmerade över 15
år). Om anteckning av k. i kyrkoböckerna
stadgar k.f. 6/s 1932, i flyttningsbetyg k.k. 27/i
1933. — Under senaste tid har från utomkyrkligt
håll upptagits s.k. b o r g e r I i g k., som efter en
tids undervisning i samhällsfrågor och etisk
fostran med en festlig sammankomst (med tal,
musik och sång) högtidlighåller ungdomens
inträde ss. mera ansvariga medl. i samhället. —
Litt.: Fr.N. Ekdahl, ”Om confirmationen” (1889);
E. Rodhe, ”Sv. gudstjänstliv” (1923). A.M-n.
Uppslagsbok. XV. — 865 _____
28
Konfirmationsbok, se Kyrkoböcker.
Konfirmationsförsäkring är en form av
livförsäkring, där ett försäkrat kapital utfaller
vid barnets konfirmationsålder. Th.Dn.
Konfirme’ra (lat. confirma’re, befästa),
bekräfta; stadfästa; teol., stadfästa
döpelseförbun-det (se Konfirmation). —
Konfirmand, en som beredes till sin första
nattvardsgång.
Konfiskation [-Jo’n] (till lat. fiscus,
statskassa), jur., egendomsindragande till Staten
utan ersättning (jfr Expropriation). K.
förekommer stundom ss. ett medel för
genomförande av politiska omvälvningar, t.ex. den
ryska revolutionen, men under normala
förhållanden huvudsaki. ss. påföljd av brott, s.k.
straffpåföljd (se d.o.). I sv. lagspråk betecknas
k. med uttrycket förverkande (se d.o.).
som emellertid även innefattar sådana fall, då
egendomen tillfaller annan än Staten, t.ex.
åklagare el. målsägare. K. avser i allm. vissa
särsk. objekt och ej blott ett penningbelopp, men
i st. f. egendom, som ej kan tillrättaskaffas, skall
ej sällan gäldas dess värde. K. avser i vissa
fall egendom, som är avsedd el. kan befaras
komma att erhålla användning för begående av
brott; i andra fall vill man genom k. tillfoga
den brottslige en förlust och därigenom minska
lockelsen till begående av vissa brott, t.ex.
insmuggling av tullpliktigt gods. R.B-l.
Konfiske’ra, indraga, beslagtaga; förklara
något förbrutet, se Konfiskation.
Konfity’rer, se Konfekt.
Konfli’kt (till lat. confli’gere, stöta
tillsamman, strida), strid, tvist, sammanstötning.
Konfoka’1, med samma brännpunkt (fokus).
Två koniska sektioner sägas vara k., om de
ha en brännpunkt gemensam.
Konfo’nium (förvridning av kolofo’nium, se
Harts), stråkharts; skämtsamt om
spritdrycker (alltså eg.: något som man ”smörjer sig
med”). E.H.
Konfo’rm (till lat. forma, form), likformig,
överensstämmande. — Geol. K. (eng.
confor-mable), detsamma som konkordant (se d.o.);
subst.: konformitet. Den motsatta termen
diskonformitet har däremot en mera spec.
betydelse än termen diskordans (se d.o.). Äkta
diskordans innebär en vinkeldiskordans (se
fig. vid Diskordans) och en rörelse i
jordskorpan på stället i fråga under tiden mellan
de båda olika lagrens avsättning, medan en
diskonformitet betecknar en lucka i en till
synes regelbundet avlagrad lagerserie utan
någon rubbning av lagren, ett avbrott, t.ex.
motsvarande en landhöjnings period. En
diskonformitet är en maskerad diskordans. K.A.G.
— 866 —
Artiklar, som icke återfinnas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
