Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konjugatdiametrar - Konjugater - Konjugathyperbler - Konjugation - Konjugatuttryck - Konjugera - Konjunktion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONJUNKTION
en hyperbel (även två varandra skärande räta
linjer), att den ena delar kordor, parallella
med den andra, mitt itu. H-r.
Konjuga’ter, en grupp grönalger (se d.o.).
KonjugaThyperbler (se fig. sp. 884), två
hy-perbler med gemensamma axlar (fast
transver-sal- och konjugataxlarna omkastade). De ha
även gemensamma asymptoter och
konjugat-diametrar. H-r.
Konjugation [-fo’n] (lat. conjuga’tio, till
con-jugcTre, förbinda, eg.: sammanoka),
hopfog-ning. — Verb.: k o n j u g e’ra.
1) Språkv. K. kallas dels verbets böjning
(efter modus, tempus, numerus, person m.m.)
och dels var och en aw.de grupper, i vilka
verben ordnats och böjningsformerna till sin
bildning (i huvudsak) överensstämma. Med
stam-el. temaformer förstås de former, av vilka de
övriga bildas; i sv. vanl. presens infinitiv,
presens indikativ, imperfekt ( = preteritum)
indika-tiv (stundom även imperfekt konjunktiv),
supi-num och perfekt particip. Sammanfattningen
av dessa stamformer kallas tema, och att
uppräkna de olika böjningsformerna är att
konjuge-ra el. böja verbet. — I sv. urskiljer man vanl. 4
konjugationer: F ö r s t a k.: kalla, kallar,
kallade, kallat, kallad; dit höra o. 5/e av alla sv.
verb, och dess omfång har under tidernas lopp
betydligt ökats (t.ex. hittade för äldre hitte,
störtade för äldre störte). Andra k.
sönderfaller i flera grupper: döma, dömer, dömde,
dömt, dömd; döpa, döper, döpte, döpt; vänja,
vänjer, vande, vant, vand, där inf. och presens
uppvisa i-omljud av äldre a; jfr dessutom t.ex.
röra, rör (förr: rörer) el. tämja, tamde el.
täm-de el. tämjde el. sälja, sålde. I många fall växla
former efter l:a och 2:a k., t.ex. delade och
delte. Tredje k.: ro, ror, rodde, rott, rodd
(jämte ”oregelbundna” verb, ss. dö, dog, dött),
är av senare datum (äldre fsv. roa) och
utmär-kes bl.a. av förlängd (i skriften fördubblad)
stamkonsonant. De till l:a—3:e k. hörande
verben kallas ofta med ett gemensamt namn
svaga; deras bildningssätt med konsonantisk
ändelse i imperfekt (-ade o s.v.) beror på spec.
germansk nydaning. F j ä r d e k., de s.k. s t a
r-k a verben, uppvisa avljud i imperfekt och ofta
i supinum (och particip). Denna
”oregelbundenhet” är dock historiskt sett blott skenbar,
alldenstund deras böjning innehålla minnen av
förgermanska k.-system. Av hithörande
undergrupper må nämnas (i inf., imperfekt och
supinum) : 1) rida, red, ridit; 2) bryta, bröt,
brutit; 3) spinna, spann, spunnit; 4) bära, bar,
burit; 5) ligga, låg, legat el. giva, gav, givit;
6) fara, for, farit; 7) hugga, högg, huggit; hålla,
höll, hållit. I åtm. en mängd av dessa har en
indoeuropeisk reduplikationsstavelse gått
förlo
— 885 —
rad i imperfekt, som i de ”starka” verben mot
svarar indoeur. perfekt; jfr grek. le’-loipa, har
lämnat (motsvarande imperfekt hos typen rida).
Ett stort antal fordom starka verb uppträda i
nysv. (helt el. delvis) med svag böjning, t.ex.
mätte (till mäta) för äldre mat; omvänt har
den starka k. att uppvisa blott få förvärv från
den svaga, t.ex. hann (till hinna) för hinte el.
knöt (till knyta) för knytte.
Av verbets böjningsform är presens
konjunktiv nu ovanlig (jfr dock leve konungen! o.d.).
Presens particip brukas huvudsaki. i kanslistil
o.a. stel prosa. — Vid sidan av de enkla
formerna upptagas i läroböckerna ofta en del
sammansatta (med ha, vara, bli, må, skola).
Sedan fornsv. tid ha en del böjningsformer
gått förlorade. Större utjämning har skett i
talspråket, där i regel icke skiljes mellan olika
personer el. numeri. Samma förhållande äger
rum i en mängd dial., medan åter andra i detta
avseende tvärtom intaga en ålderdomlig
ståndpunkt. I förhållande till tyskan är den svenska
k. mera formfattig (t.ex. ty. presens ich habe,
du hast, er hat, men i sv. har i alla tre
personer sing.); jämförd med engelskan däremot
rikare. Av de utomgermanska språken uppvisa
särsk. de nu utdöda ett mycket stort antal
böjningsformer; så t.ex. latin och i ännu högre
grad grekiska (som bl.a. utom aktivum och
pas-sivum även äger ett medium) och sanskrit.
Förutom de vanliga kategorierna uppvisa de
balto-slaviska språken en mängd former för s.k.
aspekter (se d.o.). Finskan är i det hela rätt
fattig på modus- och tempusformer, men dessa
brister uppvägas av ett betydande antal till
verbet hörande bildningar av annat slag. Av de
semitiska språken äger t.ex. arabiskan en
ytterlig rikedom på böjningsformer; så ock
turkiskan inom den turko-tatariska
språkstammen. Somliga språk, t.ex. annamitiskan och
kinesiskan, sakna över huvud all böjning. —
Se f.ö. t.ex. Böjning, Tempus, Modus,
Verb samt art. över olika slag av tempus och
modus. E.H.
2) Zool., se Befruktning, sp. 397.
KonjugaTuttryck, två komplexa uttryck av
formen a+bi och a — bi (tecknas ofta z och z,
se fig. 1 vid art. Komplexa tal). Om en
ekvation med reella koefficienter har
komplexa rötter, äro dessa parvis k. H-r.
Konjuge’ra, se Konjugation.
Konjunktion [-jo’n] (lat. conju’nctio, till
con-ju’ngere, förena), sammanbindning. — 1) Astr.,
se Aspekter.
2) Språkv., b i n d e o r d, ord (el.
ordförbindelser), som förbinda satser el. satsdelar med
varandra, men i olikhet med en del pronomen
och adverb (vilken, o.s.v.), som också förbinda
— 886 -
Artiklar, som icke återfinnas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
