Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konkordat - Konkordieboken - Konkordieformeln - Konkrement - Konkrescens - Konkret - Konkretion - Konkubin - Konkubinat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONKUBINAT
Utvecklingen efter världskriget har ånyo
gjort k.-frågan aktuell. Lettland tvingades av
hänsyn till sin katolska befolkningsdel till ett
för påvestolen fördelaktigt k. 1922. Därefter
följde Bayern 1924 (den kanoniska rätten
erkändes, och ekonomiska fördelar bereddes
kyrkans präster och skolor), Polen 1925, Litauen
1927, Tjeckoslovakien 1928 (icke formellt k.,
men modus vive’ndi), Portugal 1928, Italien 1929
(i sammanhang med återställandet av påvens
suveränitet; kyrklig vigsel fick rättslig giltighet
de kyrkliga ordnarna erkändes och
religionsundervisning infördes i statens skolor) samt
Preussen s.å. (stiftsindelningen omreglerades
påvens inflytande vid biskopstillsättningar
stärktes gentemot domkapitlen, men regeringen
tillerkändes vetorätt). — Äldre k. återfinnas i
A. Mercati, ”Raccolta di concordati” (1919)
senare k. i ”Acta Apostolicæ sedis”. — Litt.: J. B.
Sägmüller, ”Lehrbuch des kalholischen
Kirchen-rechts”, 1 (4 Aufl. 1925); C. Mirbt, ”Das
K.-problem der Gegenwart” (1927). A.M-n.
Konko’rdieboken kallas den saml.
bekännelseskrifter, som på föranstaltande av
kurfurst August av Sachsen utgavs i Dresden 1580
(på tyska; lat. uppl. 1584 med titel ”Concordia
pia”, ”from endräkt”) och blev normerande
för större delen av det luterska Tyskland. K.
innehåller de tre ekumeniska symbola, Augs
burgska bekännelsen, Schmalkaldiska
artiklarna, Luthers stora och lilla katekes samt
Kon-kordieformeln (se d.o.). I Sverige anbefalldes
K. genom ett religionsplakat 1663 till
prästerskapets studium. Kyrkolagen 1686 medräknar
K. bland de skrifter, i vilka den kristliga läran
är förklarad. R.F. 1809 nämner däremot icke
K. ss. norm för den rena evang. läran. Det
av riksdagen antagna förslaget att ändra
Kyrkolagen till likformighet med R.F. avslogs av
Kyrkomötet 1893. — Litt.: J. T. Müller, ”Die
symbolischen Bücher der
evangelisch-luthe-rischen Kirche” (12 Aufl. 1928). A.M-n.
Konko’rdieformeln (lat. Fo’rmula conco’rdiæ,
endräktsformel), lutersk bekännelseskrift,
utarbetades av bl.a. J. Andreæ, M. Chemnitz, D.
Chytræus och L. Osiander och fullbordades vid
ett möte i klostret Bergen (Bergenska boken)
nära Magdeburg 1577. Framför den eg.
läro-formeln (So’lida declara’tio, i 12 art.) ställdes
ett av J. Andreæ förf, sammandrag (Epi’tome).
K. avsåg att göra slut på lärostriderna mellan
gnesioluteraner (se d.o.) och Melanchthons
anhängare och avgränsa luterdomen mot
kal-vinskt inflytande. Förmedlande till sin
läggning blev K. av stor betydelse för den tyska
lu-terdomens konsolidering men bidrog ock till
dess inriktning på läromässigt fixerad ortodoxi.
— Litt.: Th. Kolde, ”Historische Einleitung in
Uppslagsbok. XV. ____ 897 __
die symbolischen Bücher der
evangelisch-lu-therischen Kirche” (3 Aufl. 1913). A.M-n.
Konkreme’nt, med., fasta bildningar,
uppkomna genom sjukliga processer i organismen.
Se Gallsten, Njursten och Urinsten.
Konkrescens [-Jä’ns] (till lat. concre’scere,
sammanväxa), sammanväxande, förtätning,
konkretion.
Konkre’t (av lat. concre’tus, sammanvuxen),
fil., motsats till abstrakt (se d.o.). I
föreställningen om ett bestämt träd ingå oräkneliga,
med varandra hopgyttrade drag; föreställningen
är k., åskådlig. Talas det om träd i allm.,
tänker man endast på vissa ur helheten
uttagna, abstraherade, drag; föreställningen är
abstrakt. Skillnaden är graduell. Franska
revolutionen är ett k. fall av revolution;
stormningen av Bastiljen är en k. situation ur franska
revolutionen. H.L.
Konkretion [-Jo’n], geol., är en i en bergart
el. ett jordlager förekommande massa av annan
kemisk och mineralogisk beskaffenhet än de
omgivande lagren. K., som bildas genom ett
avskiljande inifrån utåt av ämnen, som varit
fördelade i stora delar av avlagringens massa,
äro vanl. avrundade, såväl kristallinska, ofta
grovkristalliniska (orsten), som täta (flinta). 1
storlek variera de från de mer än meterstora
orstensbollarna i alunskiffern (se d.o.) till
mindre än centimeterstora klumpar av
kolsyrad kalk i lerarter. Stundom förete k. en
koncentriskt strålig struktur, och ofta kan man
i det inre av en k. se en del av ett fossil el.
en annan främmande kropp, som bildat
utgångspunkt för uppkomsten av k. (marlekor i
ishavsleran). De ämnen, som bilda k., äro
kemiskt av mycket olika natur, kolsyrad kalk,
kiselsyra, svavelkis, järnoxidhydrat (limonit)
etc. K.A.G.
Konkubi’n (lat. concubi’na, till concu’mbere,
lägga sig tillsammans med), kvinna, som
stadigvarande bor hos och sexuellt sammanlever
med en man utan att vara i laga form gift
med honom. Jfr äldre sv. frilla och forsia.
Konkubina’t, varaktigt samboende jämte
könsförbindelse mellan 2 personer av olika
kön, vilka icke äro lagligen gifta med
varandra. Hos romarna var dock k. sedan
Augus-tus’ regering en lagligen erkänd monogam
förbindelse, ehuru av lägre rang än det rätta
äktenskapet (matrimo’nium) och utan dettas för
hustru och barn ofta betungande
rättsverkningar. Kyrkan motarbetade efter sin seger k.,
och det förbjöds på 800-talet. I utländsk rätt
är k. på sina håll ännu straffbelagt. Hos
germanfolken fanns i äldre tid en motsvarande
företeelse, frilloväsendet, mycket utbrett i varje
fall hos hövdingarna, t.ex. Karl den store, Sven
— 898 —
Artiklar, som ieke återfinnas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
