Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konow, 2. Walter - Konow, 1. Wollert (affärsman och politiker) - Konow, 2. Wollert (politiker) - Konow, 3. Sten - Konrad - Konrad (konung i Jerusalem) - Konrad (hertig i Schwaben) - 1. Konrad I (konung i Tyska riket) - 2. Konrad II (konung i Tyska riket, romersk kejsare)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONOW
flera delar av det stora verket Ӏbo stads
historiska museum”. E.W.
Konow [kono’v], norsk släkt.
1) W o 11 e r t K., affärsman och politiker
(1845—1924), vanl. kallad ”Konow S. B.”, d.v.s.
K. från Söndre Bergenhus (amt), till
skillnad från K. 2), ”Konow H.”, K. från
He-demarken. Efter juridiska studier övertog
K. 1873 faderns jordegendom, på vilken han
igångsatte en småningom omfattande
kvarnrörelse. 1879—88, 1898—1900 och 1910—12 var
han medl. av Stortinget. Politiskt började han
som radikal venstreman men drogs undan för
undan åt höger. 1884—86 var han Odelstingets,
1886—88 och 1912 Stortingets president. Efter
att 1891 ha avböjt statsministerposten i
Stockholm, tillhörde han 1895—98 3:e blandade
unionskommittéen, vars längst gående norska
krav han understödde. Även under tider, då
K. ej tillhörde Stortinget, spelade han én
framträdande politisk roll, t.ex. vid tillkomsten av
den Michelsenska samlingspolitiken 1903, vid
bildandet av Frisindede venstre 1909 o.s.v.
1910 statsminister i spetsen för en
koalitionsregering mellan högern och Frisindede venstre,
kunde K. ej gentemot splittringstendensen
inom regeringen hävda sin auktoritet, och febr.
1912 avgick regeringen. Th.
2) W o 11 e r t K., den föregåendes kusin,
politiker (1847—1932), ”K.H.” (se K. 1), cand.
jur. 1872, därefter jordbrukare, stortingsman
1886—91 och 1895—1924, inrikesminister i
Steens ministär 1891—93. K. var
initiativtagare till och främste förkämpe för projektet om
egen norsk utrikesrepresentation, det första
direkta angreppet på den unionella
gemenskapen. 1900—02 var han chef för lantbruks- och
revisionsdep. i Steens ministär, 1902—03 i
Blehrs; han avgick jämte G. Stang juni 1903,
då han ansåg Blehr för eftergiven gentemot
Sverige. 1905 opponerade han jämte J.
Cast-berg emot Karlstadskonventionerna, spec.
bestämmelserna om gränsfästningarnas
raserande. Efter 1905 spelade K. en stor roll som
nästan permanent ordf, i budgetkommittén
och var 1910—15 Venstres parlamentariske
ledare. En alltmer märkbar orientering åt h.
avkopplade honom från ledarställningen inom
Venstre; 1918 invaldes han i Stortinget av
bondepartiet, 1921 av Frisindede venstre. Th.
3) S t e n K., indolog (f. 1867). Efter studier
i Berlin och London var K. anställd i
Archæo-logical survey of India 1906—08, prof, i
indo-logi i Oslo 1910—14, i Hamburg till 1919, åter i
Oslo från s.å. I K:s rika produktion på den
indiska språkvetenskapens och kulturhistoriens
områden märkas några bd i den av G. A.
Grier-son utg. ”Linguistic survey of India” samt de
Sten Konow.
till sv. övers. ”Indiens
kultur under det 19 :e
årh.” (1923) och
”Hinduismen” (2 bd,
1927). K. grundade
1922 Norsk
orientalisk selskap och är
sedan s.å. utg. av
”Acta orientalia.”
Th.P.
Konrad (från ty.,
motsvarande fhty.
Kuonråt, till fhty.
kuoni, djärv, och ett
ord = sv. råd), mansnamn. En kortform
härtill är mansnamnet Kurt. E.H.
Konrad, furstar.
Jerusalem. K., konung, markgreve av
Montferrat (d. 1192), son till markis Vilhelm
av Montferrat; gjorde sig tidigt ett namn i
äventyrliga företag, ingick giftermål med den
av honom understödde kejsar Isak Angelos’
syster Teodora och utnämndes av Isak till
cæsar. Efter Salah ad-dins seger vid Tiberias
1187 begav sig K. till Palestina, bekämpade
Salah ad-din, blev markis av Tyros och gjorde
efter ett andra giftermål med arvtagarinnan till
Jerusalem med framgång anspråk på detta
konungarike. E.Lö.
S c h w a b e n. K., hertig (1252—68), ofta
kallad K o n r a d i n, av italienarna C o n r
a-d i n o, son till Konrad IV, uppfostrades efter
faderns död i Schwaben, vars hertig han var,
begav sig efter Manfreds (se denne) fall till
Italien för att hävda sin rätt till Sicilien men
tillfångatogs 1268 i slaget vid Tagliacozzo och
avrättades s.å. i Neapel. B.
Tyska riket. 1) K. I, konung (d. 918),
son till en greve av Franken med samma
namn, vilken han 906 efterträdde i Franken.
När 911 den tyska grenen av karolingernas ätt
utdog, blev han vald till tysk kung, sökte
hävda kungamakten, stödde sin ställning på
kyrkan men kunde icke övervinna motståndet
från stamhertigarna; särsk. låg han i strid
med Henrik av Sachsen (se Henrik I, tysk
konung), som han kort före sin död föreslog
till sin efterträdare, i hopp att denne bättre
skulle kunna upprätthålla den kungliga
myndigheten. B.
2) K. II, konung, romersk kejsare (o. 990—
1039), sonson till en Otto I:s dotterson, blev
vid den saxiska kejsarättens utslocknande med
Henrik II 1024 vald till tysk konung, drog
1026 till Italien och blev efter segerrika
strider mot italienska furstar 1027 krönt till
kejsare. Han lyckades nedslå inre uppror i Tysk-
— 911 —
— 912 —
Artiklar, som icke återfinnas
under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
