Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konsolbalk - Konsolbro - Konsolidera - Konsoliderad balansräkning - Konsoliderad skuld - Konsonans - Konsonant
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONSONANT
Konsolbalk, i brokonstruktion ingående balk,
som sträcker sig ut över stöden för att
uppbära brobana el. delar därav. Ä konsolbro
med kontinuerliga huvudbärbalkar äro dessa k.
(s.k. Cantilever el. Gerberbalkar). Jfr Bro, sp.
1194—95, fig. 11 och 14. E.R.S.
Konsolbro, se Konsolbalk.
Konsolide’ra (till lat. cum, jämte, och
so’li-dus, fast), befästa, stärka, stödja; förena,
sammanslå.
Konsoliderad balansräkning (ty.
Konzernbi-lanz), balansräkning för koncernföretag. K. b.
uppställes genom att balansräkningarna för
moderbolag och samtliga dotterbolag sammanslås,
varvid dock fordringar och skulder, som gälla
bolagen inbördes, böra kvittas mot varandra.
De flesta sv. koncerner upptaga numera i sin
förvaltningsberättelse en k. b. Vhgn.
Konsoliderad skuld kallas den skuld, som är
av bestämd längre varaktighet. Motsatsen är
svävande el. tillfällig skuld. Urspr.
innebar k., att olika slags skuld sammanslogs
till en enhetlig form. Även fonderad
statsskuld (se d.o.) är en k.s. A.Vr.
Konsona’ns, sammansmältning och
sammanfattning av flera toner till en klangenhet.
Konsonanta ackord äro således ackord, vilkas
beståndsdelar (konsonanta toner)
uppvisa detta kännemärke, d.v.s. endast
treklangerna. Den musikaliska k. och dissonansen äro
psykologiska begrepp, varför det ibland är
nödvändigt, att ett ackord, vars toner akustiskt
sammansmälta till treklangens klangenhet,
likväl uppfattas som dissonant ackord. Jfr
Ackord, Dissonans, Harmoni,
Treklang. F.S-l.
Konsona’nt. Ordet k. brukas i två betydelser.
Den ena avser språkljudens användning i
stavelser, den andra deras bildning och akustiska
egenskaper. 1) Varje stavelse har en s.k. kärna,
ett ljud, som vi uppfatta som det för stavelsen
viktigaste. Stavelsen kan bestå av endast
kärna, t.ex. ö, men oftast ansluter sig till kärnan
ett el. flera ljud. Stavelsekärnan kallas ibland
s o n a n t, och ljuden, som ansluta sig till den,
konsonanter. En bekant definition lär,
att k. el. m e d 1 j u d äro sådana språkljud,
som icke kunna uttalas för sig själva, utan med
tillhjälp av vokal el. självljud. Denna definition
är oriktig. En interjektion som pst utgör en
stavelse, men kärnan, sonanten s är icke vokal.
Ä andra sidan kan en vokal tjänstgöra som k.
i stavelsen. Det är t.ex. fallet med u i ett
två-stavigt uttalat aula. I allm. göra dock
vokalerna el. självljuden tjänst som stavelsekärnor,
som sonanter, konsonanter åter som
konsonanter. 2) Ur fysiologisk och akustisk synpunkt
bruka språkljuden av gammalt indelas i två
stora huvudgrupper: vokaler och k. Olika
försök ha gjorts att avgränsa dessa grupper från
varandra. Enl. en vanlig definition äro k.
språkljud, vid vilkas bildning icke som vid
vokalerna en ton utan ett buller — ensamt el.
jämte ton — alstras. Denna definition håller
icke streck, ty enl. den skulle t.ex. det ljud, som
höres under läpphopslutningen för m, icke
räknas till k. utan till vokalerna, och de svenska
o- och u-ljuden, ss. de vanl. uttalas, skulle höra
till k., icke till vokalerna. Adolf Noreen har i
”Vårt språk” sökt komma ifrån svårigheterna
genom att indela språkljuden ur
stavelsebildningens synpunkt i sonanter och k., ur
fysiologisk synpunkt dels i resonanter och
insonan-ter, dels i vokaler och buckaler.
Resonanter kallar han språkljud, vid vilkas bildning
intet ljud alstras i ansatsröret, d.v.s. ovanför
stämbanden, utan detta blott tjänstgör som
resonansrum för det ljud, som bildas mellan
stämbanden. Alla andra språkljud äro
inso-n a n t e r. Med buckaler menar han
språkljud, vid vilka ansatsrörets artikulation är det
mest framträdande, med vokaler
språkljud, vid vilka stämbandens artikulation är det
mest framträdande. Dessa Noreens indelningar
ha emellertid även de sina brister. Enl. dem
skulle t.ex. stämbandsexplosivan, alltså det ljud,
som danskarna kalla stöd, tyskarna
Kehlkopf-verschlusslaut, komma att höra till
resonanter-na. Detta ljud vill man dock vida hellre
sammanföra med insonanter som p-, t-, k-ljuden än
med resonanter som a, å, m, n. Och hans
indelning i vokaler och buckaler tillåter alltför
mycket godtycke. Är t.ex. vid de göteborgska
”surrande” i- och y-ljuden stämbanden el.
ansatsrörets artikulation det mest framträdande?
Avgränsningen av vokalerna och k. må
emellertid vara svår el. omöjlig. Praktiskt värde
har det att sammanföra t.ex. de svenska a-,
e-, i-, o-, u-, y-, å-, ä-, ö-ljuden i en grupp och
övriga sv. språkljud i en annan.
K. indelas på olika sätt. Man kan lägga
ljudens akustiska egenskaper till grund el. deras
fysiologiska. Vanl. indelar man k. ur den
senare synpunkten och tar då hänsyn till dels
artikulationssättet, dels artikulationsläget.
A. Grupperingar efter artikulationssätt:
1) Pertoneradeel. tonande ljud.
Under uttalet av dem vibrera stämbanden, alstra
ton. Ex.: v, l, m, n, ng, v och tonande h
(vanliga i svenskan mellan vokaler, t.ex. i behöva).
— Perspirerade el. tonlösa ljud:
Stämbanden vibrera icke och äro så mycket åtskilda,
att luften från lungorna kan fritt gå fram
mellan dem. Ex.: p-, t-, k-, s-, f-, tj- och sj-ljuden
samt de tonlösa 7i-ljuden. — Vid h-ljuden äro
dock stämbanden ofta så mycket närmade tilli
— 933 — — 934 —
Artiklar, som icke återfinnas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
