Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konsonant
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONSONANT
varandra, att luftströmmen ”rives” mot
stämbandens kanter, varigenom ett svagt väsljud
alstras, som förstärkes uppe i munhålan, då
den utströmmande luften slår mot dess väggar.
Stämbandens ställning vid h- brukar kallas
as-pirationsställning. — Om ljudspringan
för-tränges ännu mer än vid h-ljuden, vilket kan
ske på flera sätt, alstras vid luftströmmens
genomgång mellan de icke vibrerande stämbanden
s.k. viskande el. persifflerade
ljud.
2) O r a 1 e r el. m u n 1 j u d. Gomseglet är
höjt. Luften går endast ut genom munnen. De
flesta språkljud äro oraler. — N a s a 1 e r el.
n ä s 1 j u d. Gomseglet är sänkt. Luften går
endast ut genom näsan. Ex.: m-, n-, np-ljuden.
— Nasooraler el. näsmunljud.
Ansatsröret är så inställt, att luften går fram
både genom munnen och näsan. Hit höra bl.a.
de franska nasalvokalerna.
3) Mediala el. m e d i a n a ljud. Luften
går fram mitt över tungan. Mediala äro de
flesta språkljud. — Marginala el. 1 a t
e-r a 1 a ljud. Luften går ut på h. el. v. sida om
tungan el. på bägge sidorna. Så bildas /-ljud.
4) Mutor. Stämbanden vibrera icke.
Talapparaten är så inställd, att luften icke kan
strömma ut vare sig genom munnen el. näsan.
Intet ljud höres alltså. Därav namnet muta
(av latinska mutus, stum). Mutor äro t.ex. p-,
t- och k-ljuden under tiden för den
avspärrning av talapparaten, som vid dem sker. —
K 1 u s i 1 e r. Talapparaten är som vid mutorna
på något ställe avspärrad, men stämbanden
vibrera. Ett ljud höres alltså. Klusiler äro ofta
b-, d-, p-ljuden under den tid, ansatsrörets
avspärrning varar.
5) E x p 1 o s i v o r. Så kallas de ljud, som
bildas, då talorganen övergå till öppen ställning
från den avspärrning, som utmärker mutorna
och klusilerna. En del forskare låta mutan,
resp, klusilen och den följ, explosivan gå under
det gemensamma namnet explosiva el. mindre
vanligt muta, resp, klusil. — Explosivorna
bruka underindelas i tenues el. starka
explosivor, till vilka p-, t- och k-ljuden räknas,
och medior el. svaga explosivor, till
vilka b-, d- och g-ljuden föras. Mediorna kunna
vara tonande el. tonlösa. Tonlösa medior
förekomma i Sverige och äro vanliga i Danmark
och stora delar av Tyskland. Explosivorna
kunna icke el. högst obetydligt förlängas.
Tänjbara äro däremot mutorna och klusilerna. Det
är alltså mutan k, resp, klusilen g, och icke
explosiva k, resp, g, som är längre i smacka
än i smaka, i dugga än i duga. Tänjbara ljud
kallas d u r a t i v a ljud el. k o n t i n u o r,
icke tänjbara momentana ljud. Tenues
935 —
och medior uttalas så, att explosionen åtföljes
av en tydlig pust, påminnande om h. Sådana
explosivor kallas aspirerade. Bildas
explosivorna utan dylik pust benämnas de o a
s-p i r er a d e. Ide flesta germanska språk äro
p-, t- och k-ljuden, särsk. i vissa ställningar,
tydligt aspirerade; i andra språk åter, t.ex. i de
romanska, äro de oaspirerade.
6) Frikativor (även kallade
spiran-ter) el. v ä s 1 j u d. Munkanalen förtränges
någonstädes med tillhjälp av tungan el.
läpparna, och luften, som går fram genom
passet, alstrar ett starkare el. svagare väsljud.
Frikativor äro t.ex. f-, s- och sj-ljuden. — Om
talorganen övergå — icke som vid de vanliga
explosivorna från sluten till öppen utan —
från sluten till blott förträngd bildning,
alstrar den utströmmande luften, när kontakten
löses, en s.k. affrikata. Det sv. /j-ljudet
är, när det har s.k. t-förslag, en affrikata. —
Tremulanter el. d a 1 1 e r 1 j u d.
Tungspetsen el. tungspenen dallrar, medan luften
från lungorna strömmar ut. Till tremulanter
hör uppsvenskt r efter k. och före annan k.
än d, t, n, s och ibland /. Ex.: trå, gräva, prata,
skarp, mörk, kärv. Även eljest är det
uppsvenska r mycket ofta tremulant, men i andra
ställningar än de nämnda är en orullad,
frika-tiv variant synnerligen vanlig, t.ex. i rida, herre.
B. Grupperingar efter artikulationsläge.
1) G 1 o 11 a 1 e r el. 1 a r y n g a 1 e r el. s t ä
m-bandsljud. Stämbanden artikulera mot
varandra. I danskans stöd, tyskans
Kehlkopf-verschlusslaut el. Knacklaut ha vi att göra med
en glottal k., närmare bestämt en glottal
explosiva.
2) Faukaler el. faryngaler el.
svalgljud. Artikulationen sker mot bakre
svalgväggen. a) V e 1 o-f a u k a 1 e r. Gomseglet
artikulerar mot svalgväggen. Ex.: p i köpman, t
i vitna, d i bjudna, b) D o r s o-f a u k a 1 e r.
Tungroten artikulerar mot svalgväggen. Hit hör
bl.a. danskans r-ljud.
3) D o r s o-u vular er el.
tungspens-1 j u d. Tungspenen dallrar. Ex.: det rullande
s.k. skorrade r:et.
4) D o r s o-v e 1 a r e r (el. p o s t p a 1 a t
a-ler) el. gomsegelsljud. Tungryggens
bakre del artikulerar mot gomseglet ovanför
och framom tungspenen. Till dorso-velarerna
hör det bl.a. i Väster- och Östergötland
förekommande frikativa, s.k. skorrande r-ljudet.
5) D o r s o-v elopalataler (även kallade
mediopalataler, postpalataler
el. g u 11 u r a 1 e r) el. mittgomljud.
Tungryggen artikulerar ung. mot gränsen melian
hårda och mjuka gommen. Hit höra bl.a.
”bakre” k-, g- och ng-ljud.
— 936 —
C.
Artiklar, som icke återfinnas
under K, torde sökas under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
