Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Konstantin V Kopronymos (bysantinsk kejsare) - 5. Konstantin VI (bysantinsk kejsare) - 6. Konstantin VII Porfyrogennetos (bysantinsk kejsare) - 7. Konstantin VIII (bysantinsk kejsare) - 8. Konstantin IX Monomachos (bysantinsk kejsare) - 9. Konstantin X Dukas (bysantinsk kejsare) - 10. Konstantin XI Dragases (bysantinsk kejsare) - Konstantin I (konung i Grekland)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONSTANTIN
775). son till Leo III. K., som blev kejsare 740,
var en utomordentlig man, en hård och oböjlig
kraftnatur och fullföljde i krig och fred sin
faders verk. Från ungdomen förtrogen med
arabernas krigföring och inre strider, vann han
mot dem stora framgångar och förde senare
en merendels framgångsrik kamp mot
Balkan-folken. Han ändade sitt liv i fält. — Stödd
av mötet i Hiereia (753), sökte K. kväsa
bild-dyrkarna. Han utsträckte kampen till en
kraftmätning mellan stat och kyrka. Då han slutl.
ville tillintetgöra hela klosterväsendet, urartade
striden till hänsynslös förföljelse, där kejsaren
skoningslöst utnyttjade sin övermakt. Lm.
5) K. VI, kejsare (770—800), son till Leo IV;
kejsare 780—797. Hans moder Irene stod under
hans omyndighet i spetsen för styrelsen. Sedan
Irene genom ett uppror i armén störtats 790,
visade K. goda anlag men återkallade,
karak-tärssvag och vankelmodig, sin moder till andel
i regeringen. Olycklig i sitt äktenskap, ingick
han förbindelse med en hovdam Teodata.
Irene var nog samvetslös att understödja hans
företag att sätta sin gemål i kloster och äkta
Teodata. Prästernas och munkarnas
förbittring över tvegiftet var gränslös; folket och
soldaterna övergåvo K., som Irene lät fängsla och
blända 797. Lm.
6) K. VII Porfyrogennetos, kejsare
(905—959), son till Leo VI och hans 4:e gemål,
Zoè; f. före äktenskapet och endast tack vare
påvens medgörlighet legitimerad. Frågan om
den vid faderns död blott 7-årige K:s
legitimitet väcktes också redan av hans farbror
Alexander (regent 911—913). Då Romanos
La-kapenos vann seger över sina medtävlare om
makten, sökte K., möjl. av nödtvång, sitt stöd
hos denne och äktade hans dotter Helena. Hos
K., vilken, under det Romanos var medkejsare
(919—942), var undanträngd från styrelsen,
kom hans nedärvda håg och begåvning för
studier till utveckling (se Bysantinsk
litteratur). Sedan han med en plötslig
kraftansträngning 944 drivit bort ”Lakapeniderna”,
återupprättade han univ. och understödde
kulturella strävanden. Regeringen sköttes av
drottningen och hennes gunstlingar. Lm.
7) K. VIII, kejsare (960—1028), son till
Romanos II, kejsare 1025, hade varit sin bror
Ba-silios II :s medkejsare utan att taga del i
styrelsen. Då han blev ensam härskande, var han
en ålderdomssvag rucklare, endast betänkt på
att åt sig och sina ovärdiga vänner kvarhålla
maktens förmåner. Lm.
8) K. IX M o n o m a c h o s, kejsare (d. 1054),
en f.d. militär, som levde i landsflykt på
Lesbos, utsågs av senaten att 1042 bestiga tronen.
Älskvärd och begåvad, förlorade K. genom
lätt
sinne och slapphet allt inflytande. Ett slösande
hov, där tonen angavs av den åldrande
kejsarens älskarinnor, väckte allmän anstöt. Dock
fördes kampen mot de från alla håll
påträngande fienderna ej utan framgång. Mot K:s vilja
genomfördes den definitiva skilsmässan från
Rom. Lm.
9) K. X D u k a s, kejsare (d. 1067), utsågs
av Isak Komnenos till efterträdare på tronen
— säkerligen under förhållandenas tryck, då de
representerade var sitt av två om makten
stridande partier, Isak militär-, K.
ämbetsmanna-partiet. K. besteg tronen 1057. Som
ämbetsman hade K. visat sig som ett finansgeni, som
kejsare var han ganska obetydlig; stödd på
ämbetsmän och präster gjorde han sitt till att
sätta militären på indragning trots yttre
fienders hot. Lm.
10) K. XI D r a g a s e s, kejsare (1403—53),
son till Manuel II, kejsare 1448. Bysantinska
rikets siste kejsare. K. hade som furste av
Mysithras (Mistra, på Morea) visat stor
duglighet och vunnit betydande framgångar. Efter
sin äldre bror Johannes VHI:s död blev han
med sultan Murads medgivande kejsare i
Kon-stantinopel. Till att motstå Muhammed II :s
anfall saknade emellertid det ytterligt försvagade
riket krafter. K. gjorde vad göras kunde för att
förbereda den sista striden. Han omkom, ovisst
huru, vid Konstantinopels fall, 29/s 1453. Lm.
Grekland. K. (grek. Konstantinos) I,
konung (1868—1923), Georg I:s äldste son,
grundläde under studier i Tyskland starka sympatier
för detta land, 1889
g.m. Vilhelm II :s
syster Sofia. K.
anförde den thessaliska
armén i det olyckliga
kriget mot turkarna
1897 och fick bära
skulden för
motgångarna, ehuru han i
en offentlig
redogörelse framlade ett
vägande försvar. 1900
överbefälhavare över
armén, måste K.
vid överste Zorbas’ militärrevolt 1909 jämte
sina bröder lämna landet; 1910 återvände han
och var överbefälhavare i Balkankrigen 1912—
13. Framgångarna i dessa krig stärkte hans
anseende, och det var under de bästa auspicier,
han i mars 1913 efterträdde fadern. Hans
starka sympatier för Tyskland gjorde dock hans
ställning ytterligt svår, och han misstänktes för
tysk-aktivism, även då han eftersträvade ärlig
neutralitetspolitik. Premiärministern E.
Veni-zelos fordrade anslutning till ententen; K. lät
— 941 —
— 942 —
Artiklar, som icke återfinnas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
