Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konstruktion - Konstruktionsdeplacement - Konstruktionsdjupgående - Konstruktionsritning, linjeritning - Konstruktionsvattenlinje - Konstruktiv - Konstruktör - Konstsamlingar - Konstsilke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONSTRUKTIONSDEPLACEMENT
ryktbara k.-problem (kubens fördubbling,
vinkelns tredelning, cirkelns kvadratur), vid vilka
man behöver ytterligare hjälpmedel för k. H-r.
Konstruktionsdeplaceme’nt, skeppsb., det
beräknade deplacement, som ligger till grund för
ett fartygs linieritning. I k. inräknas för
krigsfartyg Vs av fulla förråd av ammunition,
bränsle, vatten m.m. För handelsfartyg ingår i k.
vikten av full last och totalt bränsleförråd. T.Hrn.
Konstruktionsdjupgående, skeppsb., se H
u-vuddimensioner.
Konstruktionsritning, även linjeritning,
skeppsb., framställer ett fartygs former med
tillhjälp av skärningslinjerna mellan
fartygs-kroppen och 4 system av plan (se k. vid art.
K o s t e r). Ä stålfartyg angiva linjerna formen
å ytterkant spant; å träfartyg i allm. å
ytterkant bordläggning. De horisontala planens
skärningslinjer kallas vattenlinjer, de
vertikala tvärskeppsplanens spant, de
vertikala långskeppsplanens vertikaler och
de diagonala planens skärningslinjer d i a
gott a 1 e r. Långskeppsritningen, som framställer
fartygets styrbords sida, varvid fartygets
förstäv ritas åt h., består av profilritning,
vattenlin jeplan och
diagonalutbredning. De viktigaste horisontala
skärningarna äro
konstruktionsvatten-linjen (Kvl) och den med denna parallella
baslinjen, som å stålfartyg dragés genom
skärningspunkten på nollspantet mellan
ytterkant spant och medelplanet. Tvärskeppssnitten
uppritas å en s.k. spantruta med
akterskeppets spant till v. och förskeppets till h. om
medellinjen. T.Hrn.
Konstruktionsvattenlinje (Kvl), skeppsb., den
vattenlinje i konstruktionsritningen, till vilken
det vid dennas uppgörande avsedda
konstruk-tionsdeplacementet beräknas. T.Hrn.
Konstruktiv [-i’v el. kå’n-], tjänande att
sammanhålla delarna i ett helt, nödvändig att ge
stadga el. hållfasthet åt en byggnad (sdel) el.dyl.
Konstruktö’r, person, som konstruerar
(byggnader, maskiner o.d.).
Konstsamlingar ha ända från antiken funnits
i furstehus och kulturstäder. Mestadels ha de
omfattat den bildande konstens alster men
även konstindustriella föremål av metall,
ädelsten m.m. samt kuriosa av alla slag. Sådana
k. kallades ännu vid nyare tidens början
konstkammare. Furstliga k. ha i nyare
tider mestadels övergått till offentlig egendom
och fått det numera vanliga namnet museer.
I Sverige var ”det kungliga museet” till en
början inrymt i Stockholms slott men flyttades
1866 till Nationalmuseum, där det fördelades
i en avd. för konst (och konstindustri) och en
företrädesvis arkeologisk avd., ”Statens
histo
riska museum”. Nordiska museet uppehälles
av en stiftelse; likaså numera det von
Hall-wylska museet. I offentlig ägo har också
det Thielska galleriet övergått. Ett annat
tavelgalleri äges av Stockholms högsk. En mängd
enskilda k. ha under tidernas lopp
uppkommit och även försvunnit. Flera landsortsstäder,
framförallt Göteborg, ha betydande k., likaså
univ. i Uppsala och Lund. På åtskilliga slott
förvaras sedan länge enskilda k.: Skokloster
och Lövsta (Östergötland), vidare Fullerö,
Vanås m.fl. — Litt: H. Hyltén-Cavallius,
”Samlare i Sverige” (2 uppl. 1910); O. Granberg,
”Sv. k:s historia”, 1 (1929). E.W.
Konstsilke, ett konstgjort textilmaterial, som
under de senaste åren alltmer börjat ersätta
natursilket. K. framställes i princip genom
utpressning av kolloidala lösningar (cellulosa el.
cellulosaestrar) genom fina hål. Den tunna
vätskestrålen bringas därefter att stelna el.
koagulera till en tråd, som sedan vidarebehandlas.
Framställningen av k. uppdelas i 3 huvudfaser:
1) framställning av spinnlösningen, 2) spinning
av silketråden, 3) efterbehandling, bestående i
tvättning, torkning, blekning m.m.
Som råmaterial användes huvudsaki.
bom-ullslinters och sulfitcellulosa. K.-fibrerna äro
strukturlösa, glänsande, något hårdare än det
äkta silket, men betydligt mindre hållfasta,
särsk. i vått tillstånd. Ett framsteg härvidlag
är acetatsilket, som är täml. vattenbeständigt.
Efter framställningsförfarandena skiljer man
på följ, slag av k. N i t r o s s i 1 k e t el. C h a
r-donnetsilket är det äldsta, och metoden
för dess tillverkning uppfanns av greve Hilaire
de Chardonnet 1884. Cellulosanitrat löses i
eteralkohol till en viskös vätska, varur tråden
er-hålles ant. på torra vägen, då den får stelna i
luften, el. på våta, då ett fällbad (vanl. vatten)
får koagulera vätskestrålen. Efter tvättning och
torkning denitreras cellulosanitratet. Metoden
är omständlig och dyrbar. Kopparsilket
el. Paulisilket uppfanns av fransmannen
Despaissis 1890 men har fått sitt namn efter
Pauli, som 1897 uttog patent på metoden i
Tyskland. För erhållande av spinnvätskan
löses cellulosan, efter att först ha kokats med
utspädd alkali, i en ammoniakalisk lösning av
kopparoxid (Schweizers reagens). Som
fällbad användes utspädd syra el. stark alkali
med el. utan tillsatser, ss. glykos, saccaros,
gly-cerin etc. Viskossilket, det numera
viktigaste och mest använda, uppfanns 1892 av
Cross, Bevan och Beadle. De funno, att om
natroncellulosa behandlas med kolsvavla, går
den i lösning under bildning av
cellulosaxan-thogenat, som med vatten ger en ytterst viskös
vätska, viskos. För framställning av k. får
— 967 —
— 968 —
Artiklar, som icke återfinnas
under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
