Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konung - Konungabalk - Konungaböckerna - Konungaed
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONUNGABALK
bindelse med högre makter. Ej sällan
grundas hans auktoritet på den föreställningen,
att han förfogar över övernaturliga
maktmedel, att han är helig i ordets
primitiva mening och därför måste bemötas med
den djupaste vördnad och underdånighet.
Denna uppfattning har varit en viktig
orsak till den obegränsade maktställning, som
många primitiva k. inneha, särsk. bland
de afrikanska folken. I högre utvecklad
form möta vi tron på konungadömets
gudomliga sanktion hos de fornorientaliska
kulturfolken; Egyptens faraoner voro ”efterträdare
till de stora gudar, som i urtiden härskat över
Nillandet”, och de babyloniska härskarna voro
gudomens jordiska ståthållare med
översteprästerlig värdighet. Under kejsar Diocletianus’
tid upptogs denna österländska uppfattning av
konungadömet i den romerska statsrätten. Den
fortlevde under medeltiden i läran om
kejsardömets gudomliga helgd, och den återkommer
i viss mån i senare läror om konungadömet
av Guds nåde, t.ex. hos 1600-talsförf. som
engelsmannen Filmer och fransmannen Bossuet.
För medeltida rältsåskådning var k. landets
herre i privaträtlslig mening och i samband
därmed den högste länsherren. I engelskt
statsrättsligt språkbruk har denna lära om k.
som högste ägare till landets jord bibehållits
till våra dagar. Den moderna statsrätten har
emellertid sökt att övervinna dylika
privaträttsliga föreställningar och uppfatta k. som
högsta statsorgan. Medan statschefen i en
demokratisk republik utövar sina befogenheter
som folkets representant och under ansvar för
sina åtgärder, äger k. en urspr., icke från
någon annan vilja härledd makt. Hans
oansvarighet är en konsekvens av denna hans
ställning. Till monarkiens väsen hör framförallt,
alt ingen ändring av statens författningsenliga
ordning kan äga rum utan k:s vilja (Jellinek).
F.ö. uppvisar denna statsform många olika
typer ur såväl slatsrättsliga som politiska
synpunkter. G.A.
Konungabalk. Upplandslagen, som erhöll
kungl. stadfäslelse 1296, är den första av de
sv. landskapslagarna, som innehöll en särsk. k.
Det är emellertid först den i Magnus Erikssons
allmänna landslag vid mitten av 1300-talet
upptagna k., som i statsrättsligt avseende kom att
spela rollen av en rikets fundamentallag och
rent av blivit kallad Sveriges första
regeringsform. Den något reviderade form av
landslagen, som tillkom under konung Kristofer och
därför kallas ”Kristofers landslag” (1442),
upptog en k. på 36 kap. Efter ett angivande av
rikets omfång och indelning i l:a kap. heter
det i 2:a kap.: ”över allt Sverige skall ej
— 1003 —
Artiklar, som icke återfinnas
konungslig krona el. konung vara utan en. Han
äger styra och råda borgom och landom...”.
”Nu är till konungadömet i Sverige konung
väljande och ej ärvande”, börjar följande kap.,
varefter 4:e kap. innehåller det berömda
formuläret till konungaed, vars ordalag delvis
upptogos i 1719 års R.F. (§ 2) och sedan även
upptagits i följ. sv. regeringsformer, bl.a i den
nu gällande av 1809 (§ 16). K. innehåller i
fortsättningen åtskilliga föreskrifter av både
offentligrättslig och annan karaktär. Sålunda
möta vi här bestämmelser om nyvald konungs
eriksgata och kröning, om de eder, som
lagmännen och närvarande allmoge hade att svärja
konungen, om konungens råd och det
världsliga frälset, om storleken av ärkebiskops,
biskops, riddares och svenners väpnade följe,
då de redo till konungen, om våldgästning,
annan våldsverkan och rån, om den som bryter
mot konungs dom o.s.v. Det var denna k., som
jämte Kristofers landslag i övrigt av Karl IX
stadfästes 1608 samt både då och senare
utgavs i tryck. Även under 1500- och 1600-talen
blev k. en av det sv. stalsskickets
huvudurkunder, till dess den med frihetstidens
grundlagar fr.o.m. R.F. 1719 förlorade sin betydelse
och ej heller upptogs i 1734 års allmänna lag,
vilken ersatte den gamla landslagen. J.E.N.
Konungaböckerna i G.T. skildra Israels
historia fr.o.m. Davids död t.o.m. Juda rikets
undergång. Redan före babyloniska
fångenskapen (se d.o.) torde den urspr.
framställningen ha avfattats, vilken utvidgades under
denna tid, så att K. fingo sitt nuv. omfång. K.
härstamma från kretsar, som behärskades av
det deuteronomistiska kultidealet (se D e
u-teronomium). Varje konung bedömes
efter sin ställning till kulten på offerhöjderna,
och framställningen avser att visa, huru denna
kult leder till olyckor för folket. Syftet är
alltså ej rent historiskt utan
praktiskt-uppfost-rande. Dock hämtas materialet ur andra av
allt att döma tillförlitliga källor (”Salomos
krönika”, ”Juda konungars krönika”, ”Israels
konungars krönika”), och det synes troget ha
återgivits efter dessa. Om man bortser från
den deuteronomistiska inramningen, ha K.
därför i sina huvuddrag ett relativt stort historiskt
värde och kunna tillsammans med
utombib-liska, särsk. assyrisk-babyloniska, uppgifter ge
oss en i stort sett riktig bild av Israels
historia under den ifrågavarande perioden. —
Elia- och Elisa-berättelserna (1 Kon. 17—22, 2
Kon. 1—13) äro av legendarisk karaktär men
ha delvis ett historiskt underlag. E.Sbg.
Konungaed. Redan landskapslagarna omtala
k. av en nykorad konung. Utförligare
formulerad (i 7 art.) blev k. först vid 1300-talets
_ 1004 —
under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
