Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konungaed - Konungaförsäkran - Konungalängder - Konunga- och hövdingastyrelsen - Konungariket Sveriges stadshypotekskassa - Konungarnas dal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONUNGARNAS DAL
mitt i allmänna landslagens konungabalk;
ordalagen återfinnas delvis i Sveriges nuv. R.F.
§ 16, där det talas om konungens plikter. Även
Vasaregenterna samt deras två närmaste
efterföljare avlade k. i nära anslutning till
landslagens formulär. I frihetstidens författning är
k. uttryckligen föreskriven. Under Sveriges nu
gällande statsskick skall, jämlikt ett
riksdagsbeslut av 2/s 1810, av nytillträdande myndig
konung edlig försäkran avgivas i statsrådet att
”styra riket efter den av riksens ständer under
”/a 1809 fastställda och av konung och riksens
ständer till efterlevnad antagna regeringsforms
bokstavliga föreskrift samt rikets övriga
gällande grundlagar, allmänna lag och laga
stadgar”. Jfr Konungaförsäkran. — I
Belgiens, Nederländernas och Norges nu gällande
grundlagar äro formulär till k. intagna. J.E.N.
Konungaförsäkran. Under yngre medeltid
tvingades ofta den sv. monarken att vid sidan
av konungaeden avgiva en särsk. k. el.
handfästning, vilken i vissa avseenden kringskar
hans makt. Den första k. i Sveriges historia
avgav Albrekt av Mecklenburg 1371.
Valmonarkien i förening med stormännens månhet
om sitt inflytande förklarar uppkomsten av k.
såväl i Sverige som i andra monarkier. Den
första sv. k. under nya tiden avgavs av
Sigismund 1594, varvid denne bl.a. lovade att hålla
Sveriges lag, att medgiva sina sv. undersåtar
fri utövning av deras religion i enl. med
Augs-burgska bekännelsen och Uppsala mötes beslut
samt att ej i rikets tjänst använda personer
av annan bekännelse. En ej ringa statsrättslig
betydelse hade Gustav II Adolfs vidlyftiga k.
1611. Något annan karaktär hade Kristinas,
Karl X:s och Karl XI:s k. 1644, 1654 och 1672.
Karl XII avgav ej någon k. Under frihetstiden
inskränkte de mycket utförliga k. ytterligare
monarkens redan i de nya grundlagarna starkt
kringskurna makt. I det nuv. sv. statsskicket
ersätter den edliga och allmänt hållna
försäkran, som varje nytillträdande myndig konung
skall avgiva, både konungaed (se d.o.) och k.
i den gamla bemärkelsen. — Litt.: E.
Hilde-brand, ”Sveriges regeringsformer 1634—1809
samt k. 1611—1800” (1891). J.E.N.
Konungalängder, historiska skrifter,
uppräknande ett lands konungar. Liksom t.ex. inom
den latinska världen historieskrivningen hade
en rot i ett rent praktiskt behov att tidfästa
en viss händelse — man gjorde upp längder
över de varandra avlösande konsulerna, efter
vilka så händelserna kunde tidsbestämmas —,
tyckas under medeltiden på flera håll — säkert
i Danmark och Sverige — den uppspirande
historieskrivningen ha en rot i dylika längder,
uppgjorda med ett — åtm. delvis — praktiskt
— 1005 —
syfte för ögonen. De kunde uppgöras över
biskopar inom ett visst stift, över lagmän inom
en lagsaga el. över kungar inom ett rike. De
sistn. blevo de mest betydelsefulla. Visste man,
inom vilken kungs regering en händelse
inträffat, och kände man kungarnas ordningsföljd,
kunde händelsen något så när tidfästas; visste
man, inom vilket år av en kungs regering
något timat, och kände man utom kungarnas
ordningsföljd längden av deras regeringar, kunde
den fixeras exakt kronologiskt. I Danmark
kunna skriftliga k. spåras från tiden omkr.
1100, i Sverige från 1200-talets mitt. Ett
tiotal medeltida svenska k. äro kända; de
sönderfalla i 2 grupper. Några utgöra sammandrag
av en krönika, som kan kallas Västgötalagens
kungakrönika (se d.o.) och som till kungarnas
namn fogar korta karakteristiker; de flesta
k. härstamma däremot från en sannolikt i
Uppsala o. 1250 författad k., som kan
benämnas Uppsalalängden. Den äldsta bevarade k.
av denna typ är från liden o. 1260. Ant. har
den äldsta Uppsalalängden varit försedd med
uppgifter om längden av de olika kungarnas
regeringar, el. ha dylika uppgifter före o. 1270
fogats till en avskrift därav. Dessa uppgifter
ha spelat en betydande roll både för den sv.
annalistikens och den isländska
historieskrivningens uppfattning av Sverige under tiden 1150
—1250. Uppsalalängden anger de sv.
konungarnas ordningsföljd från tiden efter 1060 starkt
avvikande från den, vi traditionellt möta.
Mycket talar emellertid för att den förtjänar
tilltro. — Litt.: S. Bolin, ”Om Nordens äldsta
historieforskning” (1931). B.
Konunga- och hövdingastyrelsen, se K
o-nungastyrelsen.
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa,
se Hypoteksbank och
Bostadsfrågan.
Konungarnas dal (arab. Biban al-mulük),
ensligt belägen dal i bergen på Nilens v. sida,
mitt emot det gamla Tebe, med gravar för
faraonerna av 18 :e, 19 :e och 20 :e dynastierna
inhuggna i berget. Gravarna äro anlagda efter
en enhetlig plan, som dock varieras i de
enskilda fallen: från ingången för en lång
korridor in i berget, genom en vestibul når man in
i en stor sal, i vilken sarkofagen var uppställd,
runt omkr. gruppera sig en rad kamrar och
stundom flera salar. Utsmyckningen av
väggarna var hämtad från mytologien; ofta
framställes solens färd genom underjorden under
nattens timmar med den döde kungen.
Klippgravarna äro uteslutande bestämda att hysa
sarkofagen och gravgodset, medan kullen för
den döde härskaren försiggick i ett tempel
uppfört nere på slätten. Man känner till mera än
— 1006 —
Artiklar, som ickc återfinnas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
