Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kosacker - Koschenill (konschonell) - Koschenill-lav - Koschenillsköldlus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOSCHENILLSKÖLDLUS
ror. Dessa begynte redan i slutet av 1500-talet
och ledde slull. dithän, att hela ukrainska
folket under den polskfödde B oh dan
Chmi-e 1 n i c k i s (se denne) ledning, efter ett
förhärjande härnadståg in i s. Polen 1648,
tilltvang sig en från adelsrepubliken nästan
oavhängig ställning. Då Chmielnicki under ett nytt
uppror i början av 1650-talet led en rad
motgångar, ställde han sig 1654 under ryske
tsarens beskydd. Beträngda av infallande tatarer
och även angripna från det ur sitt
svaghetstillstånd återuppvaknande Polen, tvungos dock
k. att uppge sina förhoppningar om ett större
naturligt sammanhängande ukrainskt välde. I
det mellan Polen och Ryssland 1667 ingångna
fördraget i Andrusovo bestämdes, att endast
k. på den v. Dnjeprstranden skulle lyda under
tsaren, de på den h. däremot hade att
fortfarande underordna sig Polen. Ett djärvt
försök året därpå att förena ”bägge sidorna”
under turkarnas överhöghet var dömt att
misslyckas. Under det stora nordiska kriget tvang
tsar Peter ukrainska k. att tjänstgöra i fält
långt utanför deras eget land. Begagnande sig
av det härigenom uppkomna missnöjet sökte
hetmanen Mazepa (1687—1709, se denne)
frigöra sitt område från Ryssland. Peter
förstod dock att bringa lindring i landet och fick
en ny hetman, Skoropadskyj, vald (nov.
1708). Slaget vid Poltava omintetgjorde
Maze-pas djärva självständighetsplaner. Den efter
hans död (i Bender 1709) av det honom
hängivna partiet utsedde hetmanen O r 1 i k måste
till sist bege sig till Sverige, där han en rad av
år uppehöll sig som landsflykting. Ukraina
lädes 1722 av Peter under ett särsk. kollegium i
Moskva. Därefter fingo k. icke vidare välja
någon hetman (till 1764 fanns dock titeln kvar).
Under kejsarinnan Annas regering (1730—40)
tillätos de under Peter den stores tid in på
turkiskt område fördrivna k. att återkomma till
Ukraina och bosätta sig vid nedre Dnjepr.
1775 utdrevos de emellertid på nytt av
Katarina II. 1792 erhöll en del av dem landet n.
om Kuban i Kaukasien. 1860 införlivades de
med Kuba n-k. Dessförinnan hade en annan
i Turkiet kvarboende grupp 1828 återvänt till
Ryssland, där de fingo slå sig ned vid Azovska
sjön, de s.k. azovska k., och i Bessarabien,
de s.k. nyryska k. (det förra förbundet
upphävdes 1865, det senare 1868).
Mest kända av övriga k. äro de d o n s k a,
vilkas huvudmassa är av storryskt ursprung.
De ha sedan 1570 stått i förbindelse med och
i visst beroende av det ryska tsardömet. Även
hos dem utövades den verkställande makten
av en hetman. 1577 sände Moskva-tsaren
krigsmakt mot dem för att stävja de
plund
— 1137 —
ringar, som av dem företagits i Volganejden.
En större avd. don-k. drog då, ledd av J e
r-m a k T i m o f e j e v i t j (se denne), mot ö.
och inföll i Sibirien. En annan del begav sig
till trakten kring Jaikfloden, n. om Kaspiska
havet, och har blivit kallad j a i k s k a k.
efter nämnda flod, invid vilken de bosatte sig.
Då längre fram Ural blev det officiella namnet
på denna flod, ändrades deras namn till u r a
1-s k a k. K. norr om Kaspiska havet ha vid
flera tillfällen rest svåra uppror mot
tsarväldet. De mest kända ha Stenka Razin
(1665—71) och Pugatjov (1773—74) ss.
ledare. 1835 trädde en författning i kraft, som
ålade don-k. långvarig obligatorisk krigstjänst
och föreskrev, att den, som var k., städse måste
kvarstå som sådan och att varje k:s
avkom-lingar vid vapenför ålder hade att ingå i
kosackregementen. Samma förordning kom
efter hand alt gälla även för övriga
k.-grupper. 1865—70 reformerades
k.-väsen-det i syfte att vinna större enhetlighet i den
ryska befolkningens militärtjänstgöring.
Bland ännu ej nämnda k.-grupper märkas:
den t e r e k s k a (vid sidan av den kubanska
i n. Kaukasien, uppkallade efter floderna
Te-rek och Kuban), den orenburgska (vid
Uralflodens övre lopp), den
astrachans-ka (i trakten kring staden Astrachan), den
sibiriska (i v. Sibirien), den t r a n s b a
j-k a 1 s k a och den amurska (iö. Sibirien,
ö. om Bajkalsjön och vid Amurfloden). — En
del av Rysslands k. ha till väsentlig del varit
av icke-indoeuropeisk börd. Don-k. ha på sina
håll uppblandats med kalmucker och tatarer.
I den transbajkalska gruppen ha burjäter och
tunguser bildat ett stort inslag, i Kaukasien
åtskilliga kaukasusfolk (tjerkesser m.fl.). —
Urspr. använda ss. ett gränsskydd och till
förstärkande av kav. i krig, blevo k. från tiden
efter 1815 flitigt anlitade ss. en extra
poliskår för ordningens upprätthållande inom de
större städerna i europeiska Ryssland.
Revolutionen 1917 och sovjetregimen ha helt
omgestaltat den gamla k.-inst. — Litt.:
”Ukrai-narna” (i ”Nationernas bibi.,” 1919); D. M.
Wallace, ”Ryssland” (1905); W. Cresson, ”The
cossacks” (1919); R. Fox, ”People of the
step-pes” (1925). Agr.
KoscheniTl (k o n s c h o n e 11), de torkade
honorna av koschenillsköldlusen. K. innehåller
glykosiden karminsyra, råmaterialet för
framställningen av det röda färgämnet karmin (se
d.o.).
Koschenill-lav, växtart, se C 1 a d o n i a.
Koschenillsköldlus, Coccus cacti (Dactylo’pius
coccus), tillhör undergruppen Cocci’ni,
kosche-nillsköldlöss, av fam. sköldlöss, förekom urspr.
— 1138 —
Artiklar, som ieke återfinnas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
