Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Krimkriget - Kriminal- - Kriminalantropologi - Kriminalisation - Kriminalisera - Kriminalist - Kriminalistik - Kriminalitet - Kriminallagstiftning - Kriminalpatient
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRIMINAL
på alla punkter utom vid det s.k.
Malakovtor-net, där den franske generalen Mac Mahon
lyckades sätta sig fast med den påföljd, att
ryssarna på aftonen utrymde hela fästningen.
Sedermera timade intet av vikt på denna
skådeplats. — Ryssarna lyckades i nov. s.å. sätta
sig i besittning av fästningen Kars.
Även i Östersjön förspordes dyningar av
kriget. En fransk-engelsk flotta förstörde i
aug. 1854 fästet Bomarsund på Äland, och
Sveaborg blev sommaren 1855 föremål för
beskjut-ning av en västmaktseskader, Sverige-Norge
ställde sig genom den s.k. novembertraktaten
(se d.o.) under de allierades beskydd i
händelse av anfall från Rysslands sida.
På gr. av händelseutvecklingen blev kejsar
Alexander, som efter Nikolajs död i mars 1855
efterträtt honom, böjd för fred.
Underhandlingar inleddes i dec. och resulterade i freden
i Paris 30/3 1856. Freden tryggade Turkiets
oberoende och ställde under de fredsslutande
makternas skydd Donaufurstendömena samt
Serbien; Moldau utvidgades med strandremsan
utefter Prut ned till Donau. Sjöfarten på
Donau förklarades fri; örlogsflottor och
krigs-hamnar i Svarta havet och vid dess kuster
förbjödos. — Litt. : Anitschkow, ”Der Feldzug in
der Krim” (3 bd, 1856—60); A. W. Kinglake,
”The invasion of the Crimea” (8 bd, 1863—
67); C. Rousset, ”Histoire de Ja guerre de
Cri-mée” (2 bd, 1877); M. Borodkin, ”Kriget vid
Finlands kuster 1854—1855” (1905). T.H-m.
Krimina’1- (lat. crimina’lis, till crimen, brott),
brotts-; brottmåls-; brottslighets-.
Kriminalantropologi, studiet av brottslingen
med den antropologiska vetenskapens metoder.
K. grundlädes av den italienske psykiatern
Lombroso genom dennes arbete ”L’uomo
de-linquente” (1876), däri han framhåller de
ärftliga faktorernas dominerande betydelse som
orsak till kriminaliteten och söker bevisa, att
brottslingen är en bestämd antropologisk typ,
som skiljer sig från den normala människan
genom vissa kroppsliga kännetecken, ss.
framskjutande underkäke, sammanvuxna ögonbryn,
bakåtlutande panna etc. Lombrosos arbete
väckte ett oerhört uppseende och gav upphov
till en ivrig forskningsverksamhet rörande
brottslighetens samband med människans
kroppsliga och psykiska tillstånd och
levnadsförhållanden i övrigt. I den rika litteratur,
som uppstått, har man i allm. tagit avstånd
från läran om en enhetlig förbrytartyp, men
man har nått betydelsefulla resultat, i det man
visat, att abnormiteter, framförallt på det
psykiska området och särsk. sinnessjukdomar, äro
mycket vanligare hos brottslingar än hos andra
människor. Också Lombrosos lära om de
med
— 19 —
födda anlagen som kriminalitetens väsentliga
orsak har senare modifierats, och som viktiga
orsaksmoment har man även framhållit
miljöfaktorerna: uppfostran, ekonomiska
förhållanden etc. Enl. den moderna k. är brottet
produkten av en växelverkan mellan inre,
he-reditära och yttre, av miljön betingade
faktorer, och brottslingen kan sägas vara ett
maktlöst offer för dessa krafter, då han icke äger
fri vilja och ej kan själv bestämma över sina
handlingar. Sin stora betydelse har k. fått som
grundval och utgångspunkt för den moderna
kriminologien och dess krav på straffrättens
reformering och rationalisering. Dessa krav,
som först framförts av den italienske juristen
Ferri o.a. lärjungar till Lombroso och sedan
tagits upp av läkare, sociologer och jurister
i andra länder, gå ut på en mera
individualiserad behandling av brottslingar. Med
underkännande av alla till skuldbegreppet anknutna
straff har hävdats, att ett effektivt
bekämpande av brottsligheten endast kan ske genom
åtgärder, som motverka de
degenerationsföre-teelser och de sociala missförhållanden, varur
brott uppstå. Ehuru den principiella grunden
för denna lära blivit mycket bestridd, icke
minst i k:s hemland Italien, ha dock dess
krav i större el. mindre utsträckning
förverkligats i moderna strafflagar och strafflagförslag
genom införande av särbehandling av psykiskt
abnorma brottslingar, alkoholister etc. T.V.Sn.
Kriminalisation [-fo’n], se
Kriminalisera.
Kriminalise’ra, genom lag förklara ett visst
slag mänskligt handlande för brottsligt, göra
det straffbart, utmärka det ss. ett brott.
Endast uttryckligen kriminaliserade handlingar
äro enl. modern straffrättslig uppfattning brott.
E.K.
Kriminali’st, person, som ägnar sig åt
vetenskapligt studium av brottsligheten och
brotten, deras orsaker, bekämpande och
bestraffning. Jfr Italienska kriminalis
t-skolan och Internationella k r i m
i-nalistföreningen. E.K.
KriminaiistFk, läran om brottslingarnas liv
och sättet för brottens begående,
kriminalteknik, praktisk kännedom om brottens
uppspårande m.m. (se Kriminologi). Vid
Stockholms högsk. gives sedan 1929
undervisning i k. — Litt.: H. Söderman & E. Fontell,
”Handbok i kriminalteknik” (1930). E.K.
Kriminalite’t, brottslighet; i siffror uttryckt
antal förbrytelser inom visst område under
viss tid.
Kriminallagstiftning, äldre namn å
strafflagstiftning (se d.o.).
Kriminalpatient, för brott sakfälld person.
— 20 —
Artiklar, som icke återfinnas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
