Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kristallstruktur - Kristallsystem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRISTALLSYSTEM
Kristallstruktu’r. Grunden till läran om
kristallernas struktur lades av R. J. Haüy, som
utvecklade en teori, enl. vilken kristallerna
skulle vara uppbyggda av smådelar, s.k.
”integrerande molekyler”, av samma form som
de delkristaller, i vilka kristallerna låta sig
klyvas. Beroende på smådelarnas anlagring
uppkomma härigenom de olika formerna av
Fig. 1. Kristallgitter för stensalt.
en kristallart. De första, som framkastade
tanken att härleda kristallernas regelbundna
byggnad av en rymdgitterartad anordning av
molekylerna, voro M. L. Frankenheim och A. Bravais.
Med en parallellepiped av större el. mindre
symmetri ss. grundtyp lyckades Bravais
härleda de olika kristallsystemens kristallformer.
Dessa idéer modifierades och
vidareutvecklades, framförallt av L. Sohncke, A. Schoenfliess
Fig. 2. Kolatomernas anordning i
diamantkristall.
och E. v. Fedorow. De båda sistn. genomförde
en fullst. härledning och systematik av alla
möjliga punktsystem och visade, att det
existerar 230 olika rymdgrupper. Denna uppfattning
av kristallernas struktur har av den moderna
kristallforskningen väsentligen bekräftats och
fördjupats. Ang. dennas arbetsmetoder se
Kristallanalys. Fig. 1 och 2 visa k. hos
stensalt (kristalliserad natriumklorid) och
diamant (kristalliserat kol). Stensalt har ett
ku-biskt gitter. I kubernas hörn befinna sig ej
molekylerna utan atomerna el. rättare
atomjonerna. Avstånden mellan jonerna i
kristallerna äro storhetsordningen 10’8 cm. -— Litt:
L. Sohncke, ”Entwicklung einer Theorie der
K.” (1879); A. Schoenfliess, ”Kristallsysteme
und K.” (1891); C. Manguin, ”La structure des
cristaux” (1924); F. v. Wolff, ”Einführung in
die K.-lehre” (1928). Jfr även litt. i art.
Kristallanalys. N.R-e.
Kristallsystem, sammanfattande grupp av
flera symmetriklasser (se Kristall),
omfattande kristaller, vilkas ytor kunna hänföras
till samma tredimensionella koordinatsystem
(kristallaxlar). — Till grund för
indelningen i k. ligger den grad av symmetri, olika
kristaller uppvisa. Som ett mått på
symmetri-graden står antalet symmetrielement
hos resp, kristall. Symmetrielementen äro:
symmetriaxlar, symmetriplan och
symmetri-centra. Symmetriaxel kallas en genom
kristallen gående tänkt linje, genom vridning
omkr. vilken kristallens samtliga ytor en el.
flera gånger på ett varv kunna bringas i
exakt samma läge som utgångsställningens (ex.
tvåtalig, tretalig symmetriaxel).
Symmetriplan e t delar kristallen i två hälfter, vilka
äro varandras spegelbilder.
Symmetri-centrum delar varje av två motstående
hörn, kanter el. ytor begränsad linje mitt itu.
— K. äro till antalet 6, näml.: 1)
Reguljära systemet (se pl.) med 3 mot varandra
vinkelräta, lika långa axlar. 2) Hexagonala
systemet med 3 lika långa, i ett plan
liggande axlar (bildande 60° vinkel med
varandra) samt vinkelrätt mot dessa en 4:e axel
av varierande längd. 3) Tetragonala
systemet med 2 mot varandra vinkelräta axlar
samt vinkelrätt mot dessa en 3:e axel av
varierande längd. 4) Rombiska systemet
med 3 mot varandra vinkelräta axlar av
varierande längd. 5) Monoklina systemet
med 3 olika långa axlar, av vilka 2 skära var
andra under sned vinkel; den 3:e axeln står
vinkelrätt mot de förras plan. 6) T r i k 1 i n a
(asymmetriska) systemet med 3 axlar
av varierande längd, skärande varandra under
sneda vinklar.
— 34 —
under K, torde sökas under C.
Uppslagsbok. XVI. ____ 33 ___
2
Artiklar, som icke återfinnas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
