Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Kristofer III (konung i Danmark, Sverige och Norge, Kristofer av Bayern) - 1. Kristofer (hertig av Meckelnburg) - Kristofer (greve av Oldenburg) - Kristofer Andersson - Kristofer av Bayern - Kristologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRISTOFER ANDERSSON
rade icke någon forcerad aktivitet. K. hann
dock förbereda en baltisk expansionspolitik,
inriktad på Gotland och ösel. Inre
omvälvningar hotade endast i Danmark i början av
K:s regering med Henrik Tagesens
bondeuppror. Frånvaron av inrepolitiska initiativ från
K:s sida kan förklaras dels genom den ringa
erfarenhet, som den unge konungen hann
förvärva under sin korta regering, dels och
framförallt genom hans beroende av riksråden och
deras konstitutionella regeringssystem. Särsk.
påfallande var konungamaktens obetydliga roll
i Sverige, där konungens judiciella
befogenheter bekämpades av riksrådet och det
världsliga frälsets undantagsställning skärptes i den
nya landslagen, som bar K:s namn. K. avled
hastigt 6/i 1448. Hans historiska eftermäle
har starkt dikterats av den mot K. hätska
tendens, som inspirerades av Karl Knutssons
krets. I pfalzisk tradition har hans minne
levat i avsevärt ljusare färger. E.Lö.
Mecklenburg. 1) K. (ty. Christoph),
hertig (1537—92), blev 1555 koadjutor hos
ärkebiskopen av Riga och 1562 förlovad med
Elisabet (se denna), halvsyster till Erik XIV,
som hoppades med K:s tillhjälp komma i
besittning av Riga stift. Planen misslyckades
emellertid helt, 1563 togs K. till fånga av
polackerna och släpptes först 1569, sedan han
avsagt sig alla anspråk på Riga. Avvisad av
Johan III, då han sökte återupptaga
gifter-målsförhandlingarna med Sverige, gifte han sig
1573 med Fredrik I:s av Danmark dotter
Dorotea (1529—75), efter vars död han ånyo friade
till Elisabet, nu med större framgång;
äktenskapet synes ha varit mycket lyckligt. — Biogr.
av A. Bergengrün i ”Bibliothek livländischer
Geschichte”, 2 (1898). C.
Oldenburg. K. (da. Christoffer), greve
(1504—66), var ss. yngre fursteson urspr.
bestämd för det andliga ståndet, fick en god
uppfostran och bibehöll hela sitt liv smaken
för lärda studier. Hans krigiska instinkter
voro dock ännu starkare, han övergick till
luterska läran och blev en av sin tids mest
bekanta legotruppsanförare men behöll ända
till sin död det prebende i Bremen, han som
barn erhållit. Redan före Kristian II:s tåg till
Norge hade K. trätt i förbindelse med honom,
1533 deltog han i nederländsk tjänst i ett
sjötåg mot Lübeck men trädde därunder i
förbindelse med såväl Jörgen Kock som med
Wullenwever och vanns för deras planer. 1534
slöt K. formligt förbund med Lübeck till
Kristian II:s befrielse och bemäkligade sig
plötsligt en stor del av Danmark, som han styrde
i Kristian H:s namn (se G r e v e f e j d e n).
Efter Köpenhamns fall 1536 begav sig K. till
— 83 —
Tyskland och tillbragte tiden ända till 1558
i olika makters krigstjänst. Därpå drog han
sig tillbaka till Bremen. P.S
Kristofer Andersson, riksråd, se Röd.
Kristofer av Bayern, se Kristofer, Dan
mark 3).
Kristologi’ (till Kristus och grek, logos, ord,
lära), läran om Kristi person. — Ännu för ett
par årtionden sedan brukade man skarpt skilja
mellan ”evangeliets religion” och den
kyrkliga ”dogmbildningen” samt betrakta k.
uteslutande ss. ett verk av denna senare; så t.ex.
Harnack, som i ”dogmat” (d.v.s. det
kristolo-giska dogmat) ser ”ett verk av den hellenska
anden på evangeliets mark”. De senaste
decenniernas forskning har emellertid otvetydigt
visat ohållbarheten i denna konstruktion. K
är så gammal som kristendomen själv.
Alltifrån begynnelsen är den kristna tron bunden
vid Kristi person. Den är icke blott tro på
hans lära, utan tro på honom själv; den
innesluter icke blott övertygelsen om att han har
ett budskap att frambära från Gud, utan
tilllika tron på att Gud själv i och genom honom
verksamt gripit in i det mänskliga livet, att
”Gud har besökt sitt folk” i honom. — Denna
syn på Jesus Kristus möter oss i N.T. inom
alla dess skikt. Det är den, som ligger bakom
de synoptiska evang:s tal om Jesus ss.
Människosonen, Messias, Herrens tjänare o.s.v. På
den grundar Paulus sin korsteologi, då han i
Kristi lidande och död ser en Guds egen
kär-leksgärning: ”Gud bevisar sin kärlek till oss
däri att Kristus dog för oss, medan vi ännu
voro syndare” (Rom. 5:8). På den grundar
sig slutl. den johanneiska inkarnationstanken:
”Ordet (Logos) vart kött och tog sin boning
ibland oss” (Joh. 1:14). Det religiösa
grundmotivet i N.T:s k. är kort sagt detta, att vi i
Kristus äga verklig gemenskap med Gud, att
Gud i Kristus verkligen stigit ned till vårt
plan och tar del i människolivets villkor; ty
endast under denna förutsättning kan det vara
tal om en verklig gudomlig kärlek.
När kristendomen med denna sin Kristus
bekännelse träder ut i den hellenistiska
världen, måste den stöta på svårigheter. För
hellenistisk uppfattning ter sig tanken på Guds
kärleks nedstigande i Kristus som en
orimlighet. Gud är enl. senantik åskådning den
absolut upphöjde och transcendente, som på gr.
därav ej kan träda i gemenskap med
människan. Ju mera denna transcendens stegras
och ju större svalget alltså blir mellan den
gudomliga och den mänskliga världen, desto
mera känner man emellertid behov av
förmedlande ”mellanväsen” — en tanke, som spelat
en utomordentlig roll inom den hellenistiska
— 84 —
Artiklar, som icke återfinnas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
