Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kristologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRIST0L0G1
fromheten. Det kunde förefalla, som om
kristendomen häri skulle äga en anknytningspunkt
för sin tro på Kristus ss. förmedlaren av
människans gudsgemenskap. Inom de första årh:s
k. möter man också ofta tanken på Kristus
ss. ett sådant ”mellanväsen”. Så i
apologeter-nas (se Apologetik) logos-k., där
Kristus-Logos stundom betecknas ss. ”den andre
guden”, d.v.s. ett gudomligt väsen, men av lägre
dignitet än Gud själv. Så framförallt i
aria-ni s m e n (se d.o.), som uttryckligen betecknar
Kristus ss. varande ”av annat väsen” än Gud.
Kristus uppfattas här ss. ett mellanväsen, vilket
emellertid icke står på Guds, utan på det
skapades sida. Det ligger i öppen dag, att denna
åskådning är något helt annat än den urspr.
Kristustron, för vilken huvudsaken just var,
att det verkligen är Gud själv, som i Kristus
träder i gemenskap med oss. Arianismen ger
därför anledning till en häftig kamp, i vilken
framförallt Athanasius (se denne) framträder
ss. dess store motståndare. På konsiliet i
Nicæa 325 avvisas arianismen, och kyrkans
åskådning fixeras så, att Sonen är ”av samma
väsen som Fadern” (jfr H o m o j u s i a n e r).
Det religiösa huvudintresset i gamla kyrkans
k. var att gentemot gängse hellenistisk
uppfattning hävda en verklig gudsgemenskap.
Kristi funktion är att åstadkomma gemenskap
mellan Gud och människor. På två vägar
kunde denna gemenskap emellertid- göras
illusorisk. Ä ena sidan, om det icke vore Gud själv,
utan ett väsen av lägre art, som trädde oss
till mötes i Kristus. Det var detta, som den
gamla kyrkan sökte värja sig emot genom sitt
avvisande av arianismen. Men även om man
fasthöll vid att det är Gud, som uppenbarar sig
i Kristus, kunde gudsgemenskapen å andra
sidan göras illusorisk därigenom, att denna
uppenbarelse fattas så, att någon verklig
gemenskap ej därigenom kan komma till stånd.
Även på denna linje har den gamla kyrkan
tvungits till uppgörelse med den hellenistiska
åskådningen. Enl. denna senare grundar sig
människans frälsningsbehov väsentligen därpå,
att den från en högre värld härstammande
människosjälen blivit bunden i materiens och
det kroppsligas fängelse. Frälsningen består
däri, att detta onaturliga band slites och själen
får återvända till sitt himmelska ursprung. I
den mån själen då behöver hjälp ovanifrån,
så ligger all vikt uppå att den gudomlige
frälsaren själv står fullkomligt obesmittad och
obunden av den lägre, materiella värld, ur
vilken han skall lösa människosjälarna.
Under de första årh. möter man därför ofta en
s.k. doketisk (se D o k e t i s m) k., så t.ex. hos
Marcion (se denne) och gnosticismen:
(se d.o.). Kristus uppfattas ss. ett
gudoms-väsen, som endast skenbart antagit
människogestalt. En liknande tendens framträder hos
monofysiterna (se d.o.), vilka hos
Kristus endast ville tala om "en natur”, näml, den
gudomliga. I skarp motsats mot dessa mer el.
mindre hellenistiskt influerade åskådningar
söker den gamla kyrkan att restlöst hävda den
johanneiska inkarnationstanken om Ordet, som
blev kött. I Kristus möter oss Gud själv, men
han möter oss i ett verkligt människoliv.
Frälsningen består icke däri, att Gud i Kristus
ger oss en förebild, huru vi skola rycka oss
loss från vårt timliga liv och höja oss upp
till gemenskap med honom, utan den består
däri, att Gud i sin kärlek sänkt sig ned till
oss, gått in under våra timliga villkor och här
stiftat gemenskap med oss. Vore Kristi
jordiska liv endast skenbart ett vanligt
människoliv, så vore den kärlek, han i liv och död
bevisade, blott en skenbar kärlek. Även om han
aldrig så mycket vore ”av samma väsen som
Fadern”, vilken är Kärleken, så vore det dock
icke någon verklig kärlek och gemenskap, om
han blott skenbart ginge in under
människolivets villkor och toge på sig våra bördor och
lidanden. Detta är den religiösa innebörden i
den kristologiska formel, som fastslogs vid
konsiliet i Chalkedon (se d.o.) 451, och som
talar om Kristi ”tvenne naturer”, den
gudomliga och den mänskliga. Kristus är, så heter
det i denna formel, ”till gudomen av samma
väsen som Fadern och till mänskligheten av
samma väsen som vi”.
Man har ofta uppfattat de gammalkyrkliga
kristologiska stridigheterna som en kamp blott
om livsfrämmande metafysiska formuleringar.
Intet kan vara felaktigare. Det intresse, som
uppbär de gamla kristologiska formlerna, är
icke primärt ett metafysiskt, utan ett religiöst
intresse. Häri ligger grunden till att kampen
antog en så lidelsefull karaktär. Det gällde en
kraftmätning mellan två religiösa livstyper,
den hellenistiska och den kristna. Det
gammalkyrkliga kristologiska dogmat är resultatet
av denna kraftmätning. När man talar om
Sonens ”homousi” (väsensenhet) med Fadern,
om ”hypostaserna” (personerna) inom
gudomen, om Kristi ”naturer” o.s.v., så äro
uttrycken helt naturligt hämtade från det samtida
filosofiska språkbruket; men därav får man ej,
ss. så ofta skett, låta förleda sig att betrakta
det ”kristologiska dogmat” ss. kristendomens
”hellenisering”. Tendensen är den rakt
motsatta. Dogmat vill just slå vakt kring det
specifikt kristna. Det framgår redan därav,
att lösensordet ”homousios” är riktat mot den
hellenistiska tanken på ”mellanväsen” och
— 85 —
— 86 —
Artiklar, som icke återfinnas
under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
