Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kromatin - Kromatisk - Kromatisk aberration - Kromatisk polarisation - Kromatism - Kromatoforer - Kromatolys - Kromblyspat - Kroměříž - Kromfärger - Kromföreningar - Kromgarvning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KROMATIN
Kromati’n, utgör huvudbeståndsdelen i
cellkärnan, där det bildar ett av korn el. trådar
bestående klumpigt nätverk, vilket färgas
kraftigt av vissa kärnfärgningsmedel. Vid
celldelning omvandlas detta nät i kromosomer.
Kemiskt är det uppbyggt av nukleinsyror, oftast
förenade med äggvita till nukleoproteider (se
Cell, sp. 1,066, och Celldelning? sp.
1,074). T.H-n.
Kroma’tisk, mus. Anslås en ton och dess
förhöjning el. sänkning, uppstår det kromatiska
tonsteget (t.ex. g-giss, c-ciss, a-ais etc.; h-b,
g-gess, d-dess etc.). Hela oktaver, bildade på
detta sätt, kallas kromatiska skalor. I den
praktiska musiken fick kromatiken betydelse
i sht under 1500-talet, vars strävan efter att i
harmonik och melodik finna nya och bisarra
konstmedel förde tonkonsten in på utsträckt
användning av detta medel; särsk. gjorde sig
härvid den venetianska skolan bemärkt; av
vittgående betydelse blev också operans och
den senare instrumentalmusikens användning
av kromatik. Förnyad betydelse fick den
kromatiska tekniken hos romantikerna
(kulminerande i Wagners ”Tristan och Isolde”). E.A.
Kromatisk aberration [-fo’n], fys., se
Aber-r a t i o n 3).
Kromatisk polarisation [-fo’n], fys., se
Polarisation.
Kromatfsm (av grek, chroma, färg), särsk.
form av synestesi (se d.o.), vari till icke-optiska
sinnesintryck, ss. toner, associeras
färgförnimmelser (”färgad hörsel”). SeAudition
co-1 o r é e. [A. W-n.]
Kromatofo’rer. 1) Bot. K. el. f ä r g k r o
p-p a r, i växtceller förekommande plasmatiska,
i cytoplasmat inbäddade kroppar, vilka i regel
innehålla vissa slag av färgämnen (se C e 11,
sp. 1,071, Algfärgämnen och
Blomfärger). K. uppträda vanl. flera i var cell
och visa särsk. hos olika alggrupper en
växlande, för dem karakteristisk gestalt. Deras
betydelse är övervägande näringsfysiologisk (jfr
Assimilation), i vissa fall mera
biologisk. O.Gz.
2) Zool. K. äro celler, innehållande
pigmentkorn, som kunna vara av samma el. olika färg
och utbredas i protoplasman el. samlas i dess
mitt. Se F ä r g v ä x 1 i n g. H.W.
Kromatoly’s, biol., se Cell, sp. 1,070.
Kromblyspat, miner., se K r o k o i t.
Kromérfz [krå’mjerzis], ty. Kremsier, stad i
Mähren, Tjeckoslovakien, 55 km. ö. om Brno,
vid March; 18,583 inv. (1930). Sockerfabrik,
bryggerier, kvarnar; spannmåls- och
frukthandel. Jesuitkollegium (sedan 1620). Slottet, som
tillhör ärkebiskopen av Olmütz, innehåller ett
tavelgalleri. M.P.;E.W.
— 115 —
Kromfärger, gemensam benämning på en del
oorganiska kromhaltiga färgämnen. De gula,
orangeröda, röda och bruna k. äro kromater,
de gröna kromoxid el. en blandning av gula k.
med blå färger av annat ursprung, de blå och
svarta äro komplicerade kromföreningar med
andra metaller. Bland k. märkas:
krom-gult, PbCrO4 (se B 1 y s a 1 t e r), som ofta bär
namn efter tillverkningsorten, t.ex.
Baltimore-, P a r i s e r-, Wiener-,
Hamburg-gult, kromrött, PbCrO4 . PbO (se B 1
y-s a 11 e r), och kromgrönt, Guignets
grönt, smaragdgrönt, som erhålles
genom att smälta kaliumbikromat med borsyra
och urlaka smältan med vatten. Består av
växlande mängder kromoxid och kromhydroxid.
K. ha på senare tiden fått en stark konkurrent
i de moderna tjärfärgämnena, vilka i
jämförelse med k. äro relativt litet giftiga. G.J.
Kromföreningar, se Krom.
Kromgarvning. Först så sent som 1878
lyckades tysken Heinzerling att med kromsalter
framställa ett användbart läder. På basis av
hans metod har k. snabbt utvecklats, och f.n.
framställes nästan allt ovanläder för skodon
enl. denna metod. — Sedan blossen pyrats (se
G a r v n i n g), behandlas de i en s.k. p i c k e 1,
d.v.s. en vattenlösning av koksalt och saltsyra
el. svavelsyra, för att väl genomsyras, innan
de behandlas med kromsaltlösning. Man
särskiljer två metoder, en- och. tvåbadsmetoden.
För enbadsgarvning använder man
kromalun el. kromklorid. Dessa salter verka i
och för sig ej garvande utan måste överföras
till s.k. basiska salter genom att under kraftig
omröring sodalösning tillsättes, varvid en del
av sulfat- el. klöridjonerna ersättas med
hyd-roxyljoner. Så mycket soda får ej tillsättas,
att olösligt kromoxidhydrat utfaller. De
basiska kromsalterna ingå kemisk förening med
kollagenet i huden under bildning av läder av
blågrönt utseende. Hudarna behandlas i dylik
kromsaltlösning i roterande valkfat. Efter 6
—10 timmar är huden garvad. Lädret
behandlas nu i boraxlösning för att neutralisera den
under garvningen bildade svavelsyran, resp,
saltsyran, erhåller därpå en fettemulsion av
tvål och klövolja el. dyl. samt färgas i
omedelbar anslutning härtill i roterande valkfat
med anilinfärger i önskad nyans. — T v
å-badsgarvningen är något mera
invecklad. Hudarna behandlas efter pickeln först i
en lösning av kalium- el. natriumbikromat,
tillsatt med svavelsyra el. saltsyra, varvid
kromsyra bildas, som snabbt tränger genom huden
och färgar densamma gul. Hudarna överföras
nu i ett andra bad, s.k. reduktionsbadet, som
består av antiklor och svavelsyra el. saltsyra.
— 116 —
Artiklar, som icke återfinnas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
