Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kronologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRONOLOGI
ett helt antal d., kom den av månen reglerade
mån. (månmånaden) att innehålla omväxlande
30 och 29 d., 12 sådana mån. bildade ett f r i t t
m å n å r, omfattande 354 d. Då emellertid 12
synodiska månader är 8t48m34s längre än ett
sådant månår, måste då och då ett extra d.
inskjutas i en månad, för att månaderna ständigt
skulle börja vid nymåne. Ett inskjutande av ett
el. flera d. kallas inom k. för i n t e r k a 1
a-t i o n. Det fria månåret är o. 11 d. kortare
än solåret; därför kommo månaderna ej att
vara bundna till bestämda årstider (därav
namnet fritt månår, d.v.s. oberoende av solåret).
För att råda bot för denna olägenhet utbildade
sig redan tidigt i Orienten det bundna
månåret el. lunis olar år e t, som erhölls
därigenom, att under vissa år till det fria månårets
12 mån. lades en 13:e; interkalationen
reglerades så, att ett visst antal bundna månår till
sin sammanlagda mängd kom att så nära som
möjligt sammanfalla med samma antal solår.
— Det tropiska året innehåller ej heller ett
helt antal d.; sättes solåret till 365 d.,
er-hålles ett rörligt solår (annus vagus), där
årets första dag successivt genomlöper de olika
årstiderna. För att få ett med det tropiska
året så nära som möjligt överensstämmande
kalenderår måste under vissa år en extra dag,
skottdagen, inskjutas. Ett så beskaffat år, ett
fast solår, ligger till grund för vår nuv.
tideräkning. — I Egypten använde man
redan i äldsta tider ett rörligt solår på 365 d.,
bestående av 12 mån. på 30 d., följda av 5
extra dagar, s.k. epagomener. Genom att
observera stjärnan Sirius’ (egypternas S o t h i s)
h e 1 i a k i s k a uppgång, d.v.s. den tidpunkt,
då Sirius börjar bli synlig i ö. strax före
soluppgången, bestämde egypterna redan tidigt det
naturliga årets längd till 365V4 d.; 1,461 egyptiska
år skulle således motsvara 1,460 naturliga år;
denna period kallades Sothisperioden.
Genom ett dekret 238 f.Kr. försökte kung P t
o-lemaios III Euergetes införa en 6:e
epagomen vart 4:e år, för att därigenom få
månaderna fixerade i förhållande till
årstiderna; det lyckades emellertid först kejsar
Augustus att genomföra denna reform (22
f.Kr.). Hos övriga äldre kulturfolk var
tideräkningen urspr. baserad på månmånaden. Det
babyloniska året var ett bundet månår,
varje månads början bestämdes av månskärans
första framträdande på kvällshimlen efter
nymåne, den 13 :e mån., skottmånaden, insattes
med myckel oregelbundna mellanrum; senare
reglerades emellertid dennas inskjutning genom
bestämda regler, mellan åren 529—504 f.Kr.
användes en 8-årig cykel, octaè’teris,
innehållande 3 skottmån.; 383 f.Kr. infördes en 19-årig
— 135 —
Artiklar, som icke återfinnas
cykel, innehållande 7 skottmånader (M e t o n s
cykel, se nedan); kalenderåret kom därigenom
att i genomsnitt bestå av 365,2468 d., alltså nära
överensstämmande med det tropiska året. Den
äldre grekiska tideräkningen visar stor
överensstämmelse med den babyloniska, i 6:e
årh. f.Kr. införde Kleostratos den 8-åriga
cykeln, octaèteris; 432 f.Kr. införde M e t o n
den efter honom uppkallade 19-åriga cykeln,
innehållande 7 skottmånader. Denna cykel
innehöll 6,940 d., då däremot den verkliga längden
av 235 synodiska månader var 6,939,69 d. och
av 19 tropiska år 6,939,ei d. Metons cykel
förbättrades 330 f.Kr. av K a 11 i p o s. Han
sammanförde 4 19-årsperioder till en cykel på 76
år, som gjordes 1 d. kortare än 4 Metonska
cyklar, varigenom en 19-årsperiod i genomsnitt
kom att innehålla 6,939,75 d., vilket innebar en
avsevärt bättre överensstämmelse med det
tropiska året. I den äldsta romerska
kalendern bestod året av 304 d., fördelade på 10 mån.
Numa Pompilius tillskrives införandet av ett
månår på 12 mån., av vilka mars, maj, quinti’lis
(juli) och okt. hade 31 d., de övriga 29 d. med
undantag av febr., som hade 28 d. Vid behov
insköts en skottmånad efter 23 febr. Att
skottmån. insköts i slutet av febr., berodde på att
romarna urspr. betraktade mars som årets
första mån.; först 153 f.Kr. bestämdes årets
början till 1 jan. Den första dagen i varje
mån. kallades cale’ndæ (se d.o.), i mån. med 31
d. kallades den 7:e dagen nonæ, 15:e idus; i
övriga mån. var nonæ den 5:e, idus den 13 :e.
De övriga dagarna hänfördes till närmast
efterföljande calendæ, nonæ el. idus; så kallades
t.ex. den sista dagen i febr. pri’die cale’ndas
ma’rtias. — På Julius Cæsars tid rådde
på gr. av bristfällig interkalation stor oreda
i den romerska kalendern, vilket föranledde
Cæsar att med hjälp av den alexandrinske
astronomen Sosigenes genomföra en
kalenderreform 46 f.Kr. Detta år (annus
confusio’-nis) fick bestå av 445 d., varigenom 1 jan. 45
f.Kr. kom att infalla på dagen för den första
nymånen efter vintersolståndet och
vårdagjämningen att inträffa 24 mars. Solårets verkliga
längd antogs vara 365V4 d., och det bestämdes,
att åren i allm. skulle innehålla 365 d., men
att vart 4:e år skulle vara ett skottår med
366 d. Mån. skulle ha den ordningsföljd och
längd, de ännu bibehålla. Under skottåren skulle
febr, bestå av 29 d. och 24 febr, räknas som
skottdag. Då denna datum enl. romerskt bruk
ma’rtius (dagen före 6:e dagen före 1 mars),
(se ovan) kallades ante diem sextum cale’ndas
fick skottåret namnet annus bisse’xtus (året
med två 6:e dagar). Den så ordnade
tideräkningen kallas för den julianska t i d e r ä k
— 136 —
under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
