Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Krönikeböckerna - Krönikör - Kröning - Kröningssvärd, Carl Gustav - Kröpelin, Hans - Krös - Krösus - Kröyer, Henrik Nikolai
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRÖNIKÖR
klara K. detta genom att tillägga en berättelse
om någon försyndelse, som han gjort sig
skyldig till, medan omvänt Manasses långa
regeringstid motiveras med att han omvänt sig
från sitt avfall till assyrisk religion. Redan
David säges ha ordnat tempelkulten efter
Prästskriftens fordringar. Frånsett vissa
enstaka notiser kunna alltså K. ej användas som
källor för Israels historia. Däremot ge de oss
kännedom om strömningar inom judendomen
efter exilen. De synas ha tillkommit o. 300
f.Kr., ehuru de fått sin slutgiltiga form först
under mackabéertiden (o. 160 f.Kr.). Förf.,
”kronisten”, hörde förmodligen till de
levi-tiska sångarna, ty han visar stort intresse för
den kultiska sången och musiken. E.Sbg.
Krönikö’r, förf, av en krönika.
Kröning, högtidlig akt, vid vilken en
furstes tillträde till regeringen bekräftas genom
Ludvig Bajraren krönes av biskopen av
Arezzo. Relief i Arezzos domkyrka. 1500-talet.
kronans påsättande. En konungs k. har sedan
urminnes tider beledsagats av olikartade och
vidlyftiga ceremonier, av vilka smörj elsen
och kronans påsättande samt den
efterföljande hyllningen äro de viktigaste.
Egyptens konungar kröntes, israeliternas
smordes (”Herrans smorde”), Persiens anlade tiaran
vid en ceremoni i templet, de ost- och
väst-romerska kejsarna upptogo kröningsseden
från Orienten. Bland västerländska folk anses
langobarderna ha varit de första, som upptagit
k.-seden; från dem stammar den ännu
bevarade järnkronan (se d.o.) i Monza. De frankiska
konungarna kröntes i Reims och smordes med
en helig olja, som enl. sägnen nedfördes från
himlen av en duva vid konung Klodvigs k.
496. Juldagen 800 kröntes Karl den store av
påven Leo III i Rom. Den ännu bevarade S:t
Stefanskronan har sitt namn av den helige
Stefan, som därmed kröntes 15/s 1000. I Norden
förekommer k.-seden ganska tidigt; så
kröntes Magnus Erlingsson 1164 i Bergen, Valdemar
den store i Ringsted 1157. Den förste sv.
ko
nung, som blev krönt, anses vara Erik
Knutsson 1210. Bland senare konungar kröntes
Kristofer av Bayern 1441 i Uppsala domkyrka,
där sedan sv. regenter t.o.m. Ulrika Eleonora
1719 blivit krönta med undantag av drottning
Kristina och Karl XII, som kröntes i
Stockholm. Gustav IV Adolf kröntes i Norrköping,
Fredrik I och alla senare konungar ha krönts
i Stockholms storkyrka. I Sveriges nuv. R.F.
finnes icke något förordnat om att konungen
skall krönas, varför också Gustav V ej
undergått akten. G.W.F.
Kröningssvärd, Carl Gustav,
urkundsut-givare (1786—1859), 1813 länsnotarie och
häradshövdings titel, 1826—45 bergsfiskal i St.
Kopparbergs bergslag, utgav bl.a. ”Handlingar
om trulldomswäsendet i Dalarne” (1821; ny
uppl. 1845—49), ”Flora dalekarlica” (1843),
adelsmatriklar 1850 och 1851 samt det
värdefulla ”Diplomatarium dalekarlicum” (3 bd jämte
suppl., 1842—53). K:s efterlämnade papper
finnas i Uppsala univ.-bibl. C.
Kröpeli’n, Hans, storman (d. 1440), var
av nordtysk börd, kom i början av 1400-talet
i drottning Margaretas tjänst. Under Erik av
Pommern blev han fogde på Bohus och
Älvsborg och efter 1421 på Stockholms slott. K:s
fogdebefattning synes ha medfört, att han var
en av de få kapitalstarka männen i Sverige
under nödåren o. 1430, och han gav betydande
lån åt uppsvenska stormän. Efter upprorets
utbrott 1434 behöll K. tack vare sina
förbindelser sin ställning och erhöll av den nya
riksstyrelsen 1435 ansvarsfrihet för sin förvaltning.
S.å. måste han byta ut Stockholms län mot
Åbo. K. verkade ofta som medlare mellan
Erik och det sv. rådet. Under sina sista år
intog han en tillbakadragen och mot
konungen lojal hållning. En teori, att K. skulle vara
upphovsman till unionsförslaget 1436, saknar
alla faktiska belägg. E.Lö.
Krös. 1) Anat. K. el. k r å s, folklig
benämning på tarmkäx, mesenterium (se d.o.). —
2) Bot., benämning på vissa arter gelésvampar
av släktena Exi’dia (vårt-, snurr- och brun-k.)
och Tremella (gul-k.). Se släktnamnen.
Krösus, stormrik man; se K r o i s o s.
Kröyer [kroi’-], Henrik Nikolai, dansk
zoolog (1799—1870), 1827 adjunkt vid
Stavangers latinskola, 1830 lärare i naturhistoria vid
Landkadettskolan, 1867 museiinspektör i
Köpenhamn, företog omfattande undersökningar
över Danmarks fiskerier. Bland K:s skrifter
märkas ”Danmarks Fiske” (3 bd, 1838—53)
och ”Grönlands Amphipoder” (1837). K., som
bl.a. deltog i den franska exp. med ”La
Recher-che” till Spetsbergen, grundläde ”Naturhist.
Tidsskr.” 1837. O.C-n.
— 231 —
— 232 —
Artiklar, som icke återfinnas
under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
