Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kulturkampen - Kulturkrets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KULTURKRETS
Nationalliberalismens kritiska inställning til!
den romerska hierarkien och religionen, skärpt
av ofelbarhetsdogmens förkunnande genom
Va-tikankonsiliet 1870, betydde också åtskilligt,
särsk. som Bismarck i främsta rummet fick sitt
stöd av detta parti vid genomförandet av
Tysklands nya organisation. Striden fördes dels inom
riket, dels inom särstaterna (framförallt
Preussen, Baden och Hessen). I Preussen fick
Bismarck en energisk medh jälpare i striden mot
katolicismens maktanspråk i den skicklige juristen
Adalbert Falk, som i jan. 1872 blev Preussens
kultusminister. Genom en rad
lagstiftningsåtgärder kringskuros den romersk-katolska
kyrkans makt och rörelsefrihet. Sålunda antog
riksdagen den s.k. predikstolsparagrafen (1871),
jesuitlagen (1872) och lagen om obligatoriskt
civiläktenskap (1875) samt Preussens lantdag
skolkontrollagen (1872) och de s.k. majlagarna
(1873). Genom dessa sistn. blev statens tryck
över kyrkan synnerligen hårt, och
katolikerna vägrade därför att lyda dem. Av
Preussens 12 katolska biskopar voro snart endast 3
i tjänstgöring. I febr. 1875 förklarade påven
de preussiska kyrkolagarna ogiltiga. Den
förbittrade kamp, som sålunda uppstod, gjorde
de konservativa alltmera betänksamma.
Samtidigt ökade det katolska centerpartiet sitt
röstetal. När påven Pius IX 1878 efterträddes
av Leo XIII, inledde Bismarck förhandlingar
om stridens avveckling och började mildra
statens tvångspolitik. Då Bismarck genom k.
kom i ett ökat beroende av liberalerna, då han
vidare insåg stridens olägenheter för Tysklands
konservativa intressen, då han dessutom ville
inleda en protektionistisk finanspolitik och
upptaga en skärpt strid med socialdemokratien,
blev han alltmera angelägen att avsluta k. Så
raserades allt flera av de mot katolikerna
riktade lagarna. Först 1904 och 1917 upphävdes
de sista resterna av jesuitlagen. Jfr O. v. Bi
s-marek, A. Falk, G. W i n d t h o r s t, Z e n
t-r u m och Katolik dagar. — Litt.: P.
Ma-junke, ”Geschichte des Kulturkampfes in
Preussen-Deutchland” (1887, 2 Aufl. 1902); H.
Brück, ”Die Culturkampfbewegung in
Deutsch-land 1871—1900” (2 bd, 1901—05); G. Goyau,
”Bismarck et Féglise” (4 bd, 1911—13); J. B.
Kissling, ”Geschichte des Kulturkampfes im
Deutschen Reiche” (3 bd, 1911—16); E.
Förs-ter, ”A. Falk” (1927). Gg A.
Kulturkrets. Som etnologisk term avser k.
stamområden, ej nödvändigt geografiskt
sammanhängande, vilka uppvisa inbördes likhet i
materiellt, andligt och socialt kulturbestånd.
Ordet, som på sista tiden blivit mycket
gångbart, påträffas ofta även i arkeologisk och
historisk litteratur och åsyftar vanl. då ett över
— 279 —
visst geografiskt område under flera perioder
el. ett kortare tidsavsnitt utbrett
kulturkomplex, ofta bestående av äldre kulturer
överlagrade av en dominerande yngre kultur, t.ex.
den romerska, hellenistisk-bysantinska el.
indiska k. — Som kulturkretslärans
upphovsman betraktas F r. R a t z e 1 (se denne),
som vid studiet av redskapsbestånden, t.ex.
be-väpningen, hos skilda afrikanska folk påvisade
likheter, vilka han tolkade som bevis på nära
kulturgemenskap. Han utsträckte sedermera
giltigheten i denna princip, då han uppvisade
kulturförvantskap hos vissa afrikanska folk
med folkstammar i andra världsdelar. B. A
n-k e r m a n n och L. Frobenius fullföljde
dessa tankegångar i sina etnografiska studier
på afrikanskt område, och Fr. Graebner
har som k.-lärans metodolog satt dem i system.
Den lärde språkforskaren och
religionshistorikern, dominikanmunken W. S c h m i d t har
ytterligare fördjupat metoden, av honom kallad
den ”kulturhistoriska metoden”, som han med
framgång använt vid särskiljandet av olika
kulturskikt hos Australiens naturfolk, varvid det
lyckats honom uppvisa en följd av
kulturhistoriska perioder hos folk, som sakna all historia
i eg. mening. Arkeologen O. M e n g h i n har
anpassat k.-läran på studiet av förhistoriska
kulturer och genomfört en systematisk
parallel-lisering av etnologiska och förhistoriska k.,
vilket redan Graebner och Schmidt i mindre
omfattning tidigare försökt. Skolan, som vunnit
anslutning huvudsaki. bland tyska etnologer,
framförallt Fr. K e r n och W. K o p p e r s, är
i sin helhet nära knuten till den av pater
Schmidt red. tidskr. ”Anthropos”, som
utkommer i Wien, och benämnes därför ofta
”Wie-nerskolan”. — Begreppet k. är resultatet av och
förutsätter ett analytiskt studium av
kulturformernas utbredning och gruppbildningar,
genom vilket även förhistoriska formgrupper och
slutl. även kulturernas kronologiska följd låta
rekonstruera sig. Ett sådant kultursammanhang
får enl. ovan nämnda förf, antagas, då
överensstämmelse visas ej blott i ifrågavarande
objekts allmänna natur el. material utan i
bestämda detaljer, t.ex. då vissa bågformer i Afrika
och Melanesien konstrueras efter samma
invecklade metoder. Denna synpunkt kallas av
skolans anhängare formkriteriet och
för-bindes med det s.k. kvantitetskriteriet,
som för en k:s’ homogenitet fordrar lika följd
av parallella kulturföreteelser: då jämte samma
bågtyp även sköld- och hustyper, dräkt,
kult-masker, trumformer o.s.v. överensstämma i
Västafrika och på indonesiskt-melanesiskt
område, föreligger här en gemensam k. Den
dogmatiska k.-läran, framförallt sådan den
repre
— 280 —
Artiklar, som icke återfinnas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
