Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kulturkrets - Kulturlager - Kulturmetoder - Kulturminnesvård - Kulturras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KULTURRAS
senteras av Graebner, förnekar alltså i
medveten opposition mot Bastian (se denne) och
hans lärjungar, att likformiga kulturelement
uppstått oberoende av varandra på olika ställen
av jorden, och antager likheter som en följd
av människans och kulturernas vandringar
(Übertragung) och, vad de mest primitiva
kulturformerna beträffa, som relikt av en gång
över stora områden utbredda primitivkulturer,
vilka undanträngts av senare, mera
komplicerade kulturformer. — De sammanfattande
rubriker (”kulturkretsar” i vidaste bemärkelse),
under vilka samtliga kulturer inrangeras, få
snarast betraktas som ett slags typologisk serie
med avseende på utveckling och tidsföljd, ehuru
flera av k.-lärans representanter förneka detta.
Från början tillämpades begreppet k. endast
snävt geografiskt, vilket karakteriserar
benämningarna från denna tid: ”ostafrikansk k.”,
”västafrikansk k.”, ”sudankultur” (Ankermann),
”nigritisk”, ”papuansk”, ”melanesisk k.”
(Graebner). I enstaka fall benämnde man en
k. efter ett för densamma karakteristiskt
redskap (”bumerangkultur”, ”bågkultur”). Pater
Schmidt namngav urspr. de av honom
uppställda k. efter det samfundsskick, som
karakteriserar dem (totemistische Kultur,
Zweiklas-senkultur). Såväl han som Graebner
skiljer sålunda även på ”matriarkala” och
”pat-riarkala” k. I skolans senaste arbeten
vilar terminologien huvudsaki. på hänsynstagande
till näringslivets skilda former. Som äldsta
kulturformer uppfattar man de s.k. u r k u 11
u-rerna el. grundkulturerna:
pygmé-kulturer, ”tasmanoida”, ”australoida” och
”es-kimoida” kulturer. Nutidens moderna kultur
benämnes i detta sammanhang Vollkultur, och
vad som i serien ligger mellan den och
grundkulturerna, d.v.s. huvudmassan av de historiskt
och etnografiskt kända kulturformerna, kallar
man stamkulturer och indelar dem med
tanke även på kronologien i 3 huvudgrupper.
De äldsta stamkulturerna indelas i 3 k., de
to-temistiska, de fornjordbrukande
(altpflanze-rische) och fornnomadiska, representerade i alla
världsdelar, den sistn. även i Europa, t.ex. av
lapparna; de mellersta stamkulturerna
sammanfatta de primitiva jordbrukskulturer, som i
hithörande litteratur kallas jungpflanzerische (t.ex.
den melanesiska), vidare de herdekulturer
(Rindhirtenkulturen), som framförallt
representeras av Ost- och Sydafrikas herdefolk, och
slutl. de nomadkulturer (Pferdehirtenkulturen),
som redan under stenåldern uppburos av
asiatiska hästherdefolk, i modern tid av
altaitata-rer, karakalmucker, teleuter m.fl.; de sena
stamkulturerna, som uppburits även av
historiska folk, äro bykulturer (europeiska,
ostasia
— 281 —
tiska och afrikanska jordbrukskulturer),
stadskulturer (t.ex. den sumerisk-babyloniska, den
egyptiska, den fornmexikanska, den
polynesiska) och slutl. vissa, mest krigiskt betonade,
nomad- el. stäppkulturer {Hirtenkriegerkulturen),
som av ålder hört hemma i de syrisk-arabiska
öknarna och i gränstrakterna mellan Asien och
Europa men som även av hamitiska folk spritts
över hela Nord- och Östafrika. — Den
jämförande etnologien har genom k.-läran ernått
historiska perspektiv och fördjupad insikt i
kulturfasernas följd. Med rätta ha dessa förf, vänt
sig mot felen i en ytlig utvecklingslära, som
intill våra dagar dominerat inom hithörande
vetenskaper, och ehuru moderering och
inskränkning erfordras för att mildra skolans
ännu alltför dogmatiska karaktär, visar den till
grund liggande idéen en gångbar väg vid
studiet av de ”tidlösa” folkens historia. — Litt:
F. Graebner, ”Methode der Ethnologie” (1911);
W. Schmidt & W. Koppers, ”Völker und
Kulturen” (”Der Mensch aller Zeiten”, 3, 1924);
O. Menghin, ”Weltgeschichte der Steinzeit”
(1931). S.L-d.
Kulturlager benämnes den vanl. mörka,
mat-jordliknande mylla, som bildas å boplatser (se
d.o.) el. mera tillfälliga uppehållsorter för
människan under förhistorisk tid. K. innehålla ofta
en myckenhet fornsaker av olika slag, särsk.
krukskärvor. G.Em.
Kulturmetoder, skogsbruk, se
Skogsodling.
Kulturminnesvård, skydd och tillvaratagande
av kulturhistoriskt värdefulla föremål. Redan
på 1600-talet infördes bestämmelser rörande
fornlämningar (se Fornminnesvård).
Först med 1900-talet har intresset för sådan
omvårdnad börjat utsträckas även till senare
kulturepoker, främst genom Nordiska museets
inflytande och hembygdsföreningarna (se d.o.),
och Samfundet för hembygdsvård (se H e
m-bygdsvård) har utfört ett planmässigt och
omfattande arbete för att intressera
allmänheten att bevara alla slags minnesmärken och
föremål av kulturhistoriskt värde. Detta
vidgade krav på k. har även uttryckts i den 1913
tillsatta Fornkommissionens betänkande (1921),
vari begäres statsskydd för
kulturminnesmärken även från senare tider, sådana som
byggnader, möbler m.m. av kulturhistoriskt värde,
så att de ej må förstöras el. exporteras utan
särsk. prövning och tillstånd. v.S-w.
Kulturras, lantbr., kallas varje högt förädlat
kreatursslag till skillnad från mindre förädlade
raser, som kallas övergångsraser, och icke
förädlade el. lantraser. K. har i regel stora
anspråk på föda, skötsel och vård. Som ex. på
k. i Sverige kunna nämnas ardennerhästen,
— 282 —
Artiklar, som icke återfinnas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
