Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kungliga biblioteket - Kungliga boktryckeriet - Kungliga gardet - Kungliga och Hvitfeldtska stipendieinrättningen - Kungliga operan - Kungliga porslinsfabriken i Köpenhamn - Kungliga teatrarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KUNGLIGA BOKTRYCKERIET
under o. 100 år icke någon för böckernas
bevarande och uppställning lämplig lokal; till
1702 förvarades saml. i greve Lillies hus vid
nuv. Gustav Adolfs torg, därefter till 1730 i
Bondeska palatset (gamla rådhuset) och till
1768 i Per Brahes hus på Norrebro. Redan
1756 hemställde emellertid Sekreta utskottet,
att n. flygeln av Kungl. slottet måtte inredas
till bibi., men först 1768 blev flyttningen av,
och det dröjde ända till 1786, innan
huvudbokmagasinet, den praktfulla ”stora salongen”,
blev färdig för sitt ändamål. Dessa lokaler
disponerade bibi, nu, delvis samman med
andra inst. (Antikvitetsarkivet, Sv. akad.,
Vit-terhetsakad.), men saml:s allt större tillväxt,
den ökade personalen m.m. nödvändiggjorde
behovet av en egen byggnad, och en sådan
(arkitekt: Gustav Dahl) kom också till stånd
1871—77 under G. E. Klemmings energiska
ledning; bokbeståndets alltmera växande krav
på utrymme resulterade i en om- och
tillbyggnad 1926—28. Bild se pl. vid Bibliotek.
— Litt.: E. Sundström, ”Sv. bibliotek” (1924);
V. Gödel, ”1 kungl. slottets bibl.-flygel” (1930).
W.N.
Kungliga boktryckeriet, se Iduns tryck
e-r i a.-b.
Kungliga gardet, se Svea livgarde.
Kungliga och Hvitfeldtska
stipendieinrätt-ningen grundar sig dels på ett av Margareta
Hvitfeldt 1664 uppgjort testamente, dels på
en av Karl IX 1694 gjord donation och har
som syftemål att bereda stipendier åt
lärjungar i gymnasierna vid högre allmänna lärov.
inom Göteborgs och Bohus län, ävensom
studerande vid univ. och högsk. inom riket samt
vid Chalmers tekniska inst.; lämnar även
understöd åt vetenskapliga verk. K. förvaltas av
5 kuratorer inom Göteborg; ansökningstid
efter särsk. kungörelse. W.N.
Kungliga operan, se
Kungligateatrar-n a.
Kungliga porslinsfabriken i Köpenhamn,
se Aluminia.
Kungliga teatrarna. Drottning Kristina lät
den italienske arkitekten Antonio Brunati i
stora balsalen på Stockholms slott inreda en
hovteater, som invigdes % 1649 och blev
skådeplatsen för bl.a. Stiernhielms med
utomordentlig lyx uppsatta, av drottningen själv och medl.
av hovet uppförda baletter. Där spelade från
1652 också ett italienskt opera- och commedia
deU’arte-sä\lskap under ledning av
kapellmästaren Vincenzo Albrici. Under Karl XI :s
minderårighet tog hovet under Erik Lindschölds
ledning skadan igen för Karl X Gustavs mera
all-varsfyllda tid, och den ena baletten avlöste den
andra på hovteaterns scen. I den s.k. Lejon-
kulan utanför s. slottsmuren (på nuv.
Slottsbackens krön) invigdes i febr. 1667 av ett
holländskt sällskap under ledning av Jan Baptista
van Fornenbergh den Kungl.
skådeplatsen. Sedan spelade där andra holländare,
tyskar och italienare. Sin eg. betydelse fick
teatern ss. Sveriges första fasta scen 1686—91, då
under Lindschölds beskydd det från 1682 under
ledning av O. Rudbeck och P. Lagerlöf i
Uppsala verkande studentteatersällskapet där hade
sitt hem. Bland dess medl. märkas Isak Börk
och Georg Törnqvist (Adelcrantz). Det sv.
företaget rönte till en början uppmuntran men
måste till slut uppgivas. Die Chursächsischen
Hochteutschen Comoedianten ryckte i stället in
på den kungl. scenen, som de med sina
Haupt-und Staatsactionen och sina hanswurstiader
behärskade, tills den vid slottsbranden 1697
raserades. I det s.k. Kungshuset på Riddarholmen
invigdes 20/n 1699 en hovteater av ett franskt
sällskap under ledning av Rosidor, som
stannade till 1706. Under överinseende av friherre A.
J. v. Höpken och med den franske
skådespelaren Charles Langlois som ledare invigdes 4/io
1737 med ”Plutus el. Mammon” (i Chr. Olthoffs
övers, från Legrands franska original) den
Kungl. Svenska skådeplatsen i den
nyrestaurerade Bollhusteatern på Slottsbacken
(se Bollhus). Den var inredd med stående
parterr, tre logerader och kungl. loge på första
raden intill scenen, som upptog husets åt
Storkyrkan vettande kortända, samt rymde 800
åskådare. Bland teaterns första program var
C. Gyllenborgs ”Sv. sprätthöken”. Bland dess
konstnärer märkas Kristoffer Knöppel,
harle-kinspelaren Petter Lindahl, Petter Palmborg,
Petter Stenborg, Älander och fru Elise Lillström.
Men ännu var ej tiden mogen för den nationella
scenen. Det med entusiasm mottagna
företaget gick långsamt men säkert sin upplösning
till mötes. Den kom 1753, sedan friherre F.
Hastfehr s.å. efter Langlois övertagit ledningen.
1753—71 spelade ett franskt sällskap på
Bollhusteatern, 1754—67 alternerande med ett italienskt
operasällskap, båda inkallade av Adolf Fredrik
och verksamma också på hovteatrarna i
Kungshuset och på Drottningholm, där Lovisa Ulrika
1744 låtit inreda en hovteater, härjad av elden
1762 och ersatt med det ännu bevarade
teaterhuset (av C. F. Adelcrantz). P. Stenborg
begärde 1771 att med sitt sällskap få begagna den
efter fransmännen lediga Bollhusteatern. Han
fick u/3 1772 giva en av Gustav III bevistad
föreställning, som hans son Karl Stenborg
inledde med en bön till konungen att hägna den
sv. teatern. Bönen förklingade ej ohörd, men
gamle Stenborg och hans garde ställdes
utanför. I den 1771 instiftade Musikaliska akad:s
— 295 — — 296 —
Artiklar, som icke återfinnas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
